Vad kan man rimligen förvänta sig från en bedragare som vill fortsätta tillsammans med den bedragna?
Vad krävs för att reparera relationen efter otrohet och lögner?
Jag hoppas att vi kan få igång en bra diskussion och att denna tråd på så sätt kan fungera lite som ett guidesnöre/kompass för både bedragare och bedragna som vill försöka ta sig igenom en av livets största kriser. Det är ju så lätt att agera förhastat och irrationellt i det tumult och känslostorm som uppstår när krisen blir ett faktum.
Jag skulle gärna höra era tankar och åsikter. Både från de som blivit bedragna och de som har bedragit.
En början är att den som bedragit står för det den har gjort och inte skyller ifrån sig.
Att kapa alla band till den man har haft vid sidan om, att välja att göra allt för att rädda förhållandet. Listan kan göras väldigt lång…
Är säkert väldigt individuellt. Men ur mitt perspektiv (bedragen) så skulle det krävas lång tid ifrån varandra och att man sedan skulle börja från noll. Skapa en helt ny relation, lära känna varandra på nytt.
Att laga ett sådant svek känns långsökt. Vill minnas att jag läst att de som går tillbaka till varandra snabbt sällan håller medan det är större chans för de som försöker efter att ha landat på var sitt håll.
Sedan skulle också båda behövt växa för att ge det en möjlighet att skapa något nytt.
Tja först och främst att lägga alla ägg i korgen med den nuvarande partnern. Alltså inte ha några backupplaner, ena foten utanför dörren eller ett vandrande öga för att säkra upp andra alternativ, utan i så fall satsa helhjärtat på relationen utan reservationer.
Sen vet jag inte hur många gånger det är rimligt att någon ska be om ursäkt eller ställas till svars för något man redan gjort och inte kan ändra. Kan förstå om bedragna känner annorlunda men för mig framstår det som destruktivt att fortsätta på det spåret av någon sorts förövare-offer version av relationen där den ena hela tiden ska hållas ansvarig. En period när det kommer fram givetvis men sedan tycker jag nog man får släppa taget om skuld och att ena ska be om ursäkt om man vill framåt tillsammans.
Tror också att det krävs att den som varit otrogen verkligen försöker reda ut varför den var det och att den som blivit bedragen faktiskt klarar att höra det. Det är ju inte samma sak som att det är den bedragnas fel för det ena eller det andra i relationen, men vill man kunna släppa det och gå vidare tror jag bägge faktiskt behöver förstå på riktigt varför otroheten skedde, vilket säkert ofta kan innehålla rätt obehagliga och jobbiga svar för bägge parter.
Det ÄR väldigt individuellt. Mitt krav var att skulle vi kunna leva tillsammans och rädda vår relation då skulle det ske medan vi levde under samma tak. Att flytta var samma som att fly för mig och det fanns inte på kartan.
Att bli bedragen är det värsta man faktiskt kan bli utsatt för. Jag vet då jag varit med om mycket och har tyvärr denna erfarenhet oxå. Man dör på plats. Att den man litar på mest kan svika en så.
Det krävs oherhört mycket från båda parter. Acceptera att det hänt. Båda två. Men jag tror aldrig man kan förlåta. Acceptera, Acceptera att man aldrig blir samma person för varandra. Den gamla jag finns inte mer. Min man kloka, trygga pålitlige man finns inte mer. Jag är numera oerhört skör. Gråter. Skriker. Darrar. Dagligen. Lev med det. Resten av livet? Jag vet inte? Orkar man det?
Jag har varken varit otrogen eller varit utsatt för otrohet, så jag har ingen erfarenhet att luta mig på alls, men jag tror du är helt rätt på det här. Att vara otrogen är inget som bara händer, som att få en fågelskit i huvudet, utan det är en handling som möter ett behov hos den otrogna. Oavsett om det är en spontan engångshändelse eller en längre affär. Jag tror i min naivitet att om man har alla sina relationsbehov uppfyllda så är man inte otrogen. Men om det är något man saknar i relationen så växer hungern efter det man saknar - bekräftelse, sex, emotionell kontakt, attraktion, flykt från den grå vardagen, någon som lyssnar och visar intresse, eller vad det nu kan vara. Och jag tror att det är väldigt vanligt att den otrogne inte heller vet exakt vad det var den saknade, den känner bara sig uppfylld och sedd på ett sätt den inte gör i relationen, kan vara någon annan, i en annan roll.
Så först och främst måste nog den otrogne rannsaka sig själv för att förstå varför den var otrogen. Sen när detta ska hanteras i relationen måste det nog uttryckas som att “Det är detta jag saknar med oss, kan vi inte försöka uppnå detta tillsammans, för jag vill egentligen ha det med dig, inte någon annan. Men det är viktigt för mig.” Så klart under förutsättning att den otrogne vill fortsätta relationen. Och den otrogne måste ha full respekt och förståelse för den sviknas alla känslor. Och det är sen i så fall upp till den bedragnas förmåga och vilja att möta det behovet. Kanske det till och med kan vara så att den bedragna saknat samma sak, men inte lidit lika mycket av det eller hanterat det på annat sätt? Uppenbarligen har det ju det saknats i relationen.
Som exempel kan jag tänka mig att en person utan nära vänner att prata om känslor med kan ha ett väldigt behov av detta om det inte sker i relationen, men partnern har däremot många vänner som möter det behovet. Då är det det som är grundproblemet. En känslomässig otrohet uppstår, och snart följer den fysiska otroheten. Eller om t ex en part är sexuellt utsvulten, men den andra parten tillgodoser sitt behov med pornografi och onani. Då börjar affären i den ändan, och sen följer känslor på det.
Säkert fruktansvärt svårt att lösa, men jag tror att det hänger just på att hitta vad det ouppfyllda är som är nyckeln. Sen följer det jättestora arbetet att hantera det, såklart.
Ja så är det säkert ofta. Och kan ju uppstå en egentligen väldigt destruktiv situation om ena parten saknar ex bekräftelse i relationen, är otrogen, blir påkommen/erkänner och sen får spendera åratal av att be om ursäkt för och ta på sig skuld för otroheten - men fortfarande inte får sitt behov tillfredsställt i relationen. Vare sig det leder till upprepad otrohet eller något annat så är det inte svårt att se vilken förtvivlan det skulle skapa, både hos den som är fast i en skuldkarusell men också för den som inte förstår varför partnern är otrogen.
Men jag tror kanske också att man måste vara lite öppen för att alla inte är så värst monogama i sina intressen helt enkelt. Jag tror att det är lite av en romantisk föreställning ändå att om man bara har en hyfsat bra relation hemma så blir man inte intresserad av andra. I nyförälskelsefasen så är väl de flesta sådär hollywoodromantik-uppfyllda av partnern att man inte har plats för andra men i en lång relation som kanske inte är dålig men blivit en vardagslunk tror jag absolut att somliga (rätt många) kan få intresse för andra. Då tror jag kanske också att den där föreställning blir ett hot just för att det då kan bli ett sätt att legitimera en otrohet “hade min relation varit bra på riktigt hade jag väl aldrig blivit kär/attraherad av X”. Då kanske det krävs att bägge kan acceptera att ena parten faktiskt kan få ett intresse för andra även om relationen är ganska bra. Sen har man självklart ett val för det, man kan ju avstå att ha i ihop det med andra även om man får lust till dem. Och hur man i så fall ska sköta det i sin relation, ska man t.ex berätta om man blivit sugen på ngn annan även om man inte tänker göra något av det.
Sen finns det väl folk som har andra lite mer destruktiva mönster och ex är otrogna som en sorts hämndaktion/ventil när de är missnöjda med relationen eller om de har en undvikande anknytning och känner sig kvävda och inlåsta. Eller bara för att de är sådana som lite frodas av drama och kaos och tycker livet blivit för tråkigt och således “hottar upp det lite” med ett snedsteg.