Hej.
Mitt ex (kvinna) bröt upp med mig i februari i år. Hon hittade en “ny”, oklart hur länge de haft affär innan. En kärlek från ungdomen. Vi har två barn ihop. Vi var tillsammans i 20 år.
Nu till frågan: Jag har under hela den här separationen blivit chockad över hur arg hon verkar vara på mej. Hon behandlar mej som om det är jag som har varit otrogen, som att det är jag som skulle flytta ut & försvinna så hon kunde vara med barnen. Eller ta hand om barnen så att hon får vara med sin nygamla kille.
Skabbigt girig om inredningsprylar och hat. Jag var givmild under relationen. Hon hade hälften av fastigheterna även fast vi var sambos. Jag hade betalat av alla lånen.
En kompis sade att om hon är trevlig nu så handlar det bara om att hon vill maximera pengarna. Jag trodde honom inte då men det visade sig naturligtvis att han fick rätt.
Kan någon kvinna förklara hur hon resonerar för att vara så jävla elak? Vad är det jag har gjort, eller hatar hon sig själv så mycket för att hon inte gjorde slut tidigare? Jag fattar noll.
Jag har liknande upplevelser men en kvinna som är sjukt elak och självcentrerad på ett sätt som inte påminner om något tidigare under hela relationen. Min gissning är att det handlar om någon sorts medelålderskris. Är man otrogen men samtidigt har ett samvete så hatar man förmodligen sig själv också. Pröva att tycka synd om henne. Det brukar vara som att hälla syra i sår så det kan vara ett effektivt sätt att ge igen.
Jag är kvinna som har lämnat även om det skedde utan otrohet. Min gissning är att det är något som har grott inom dessa under ett längre tag, men som de har dolt fram till nu när det finns ett stödhjul för att ta sig bort. Detta gäller oavsett om det är kvinnor eller män.
Eftersom hon varit otrogen är det så att hon måste måla upp bilden av dig som ännu värre än henne i sitt inre. Ingen vill vara skurken i sin egen berättelse. Om du har varit hemsk rättfärdigar det hennes handlingar. Och nu när bilden av dig är så hemsk så är det klart hon är arg på dig.
Antagligen vill hon väl på något sätt rättfärdiga sitt beteende. Kanske är hon rentav arg för att hon själv gjort något “fult” som att vara otrogen och därför försöker hon flytta över skulden från sig själv till dig.
Kanske är det uppbyggd frustration och ilska som nu kommer ut? Det hon burit inom sig inom under många år. Kanske är hon ändå mest arg på sig själv för att hon stannade så länge som hon gjorde?
Tror inte detta är en genusfråga.
Det har inte med könet att göra, utan med personligheten. Min man gjorde likadant. Vi var gifta i 25 år utan att jag såg honom som han verkligen var. Alla småsaker som störde mig med honom, dem skyllde jag på att han hade en dålig dag. Det jag inte heller såg medan vi var gifta, var att han var trevlig, rolig och charmig mot människor som han behövde på något sätt. När han inte behövde dem längre, då sken föraktet i genom.
Han behövde alltså mig för att ta hand om barnen, hemmet, tråkigt pappersarbete, födelsedagsgratulationer till “viktiga” personer, planering, hushållsarbetet, matlagning och framför allt för att han skulle få sex regelbundet. En vacker dag hade han kommit fram till att han inte behövde mig längre, och då låtsades han inte ens vara trevlig mot mig.
Jag könner igen mig fast i mitt fall är det min fd manliga sambo som är helt personlighetsförändrad efter liknande historia, långt förhållande och otrohet. Nu elak, girig, allt är mitt fel. Jag tror det är en kombination av livskris, dåligt samvete, svårighet att hantera svåra känslor samt feghet.
Så kan det absolut vara, men jag kan inte hjälpa att reagera på ordet “stödhjul” som i mina öron låter som en förmildrande omskrivning av ett svek. Har man problem ska man prata om dem, inte smyga i skuggorna som något skogstroll.
Just personlighetsförändringen tycker jag är en så fascinerande aspekt. Det är som att den man levt med har burit på en mask. Varför gör de så? Är det för att de tycker masken passar, eller för att de är för fega för att visa hur de egentligen är? Jag kan inte låta bli att grubbla på det. I mitt fall vara dialog och ärlighet i familjen. Tills det plötsligt inte var det längre.
Jag vet inte om jag skulle kalla det en förmildrande beskrivning. Snarare ett faktum av mänsklig ofullkomlighet. Naturligtvis bör man prata med varandra när man är ett par. Naturligtvis ska man göra slut ett förhållande innan man påbörjar ett nytt. Men vi människor är ofullkomliga och endel klarar inte av att göra det man borde utan tar den lätta vägen ut genom att träffa någon annan först.
Ja, de främsta skälen till det är väl att mannen aldrig kan vara säker på vem som är far? Alltså att kontrollera kvinnan och hennes fertilitet.
Men där är vi väl inte nu längre?
Min uppfattning av dig här på forumet är att du är en ganska kompromisslös man som sällan eller aldrig viker dig i en diskussion. Min uppfattning här är att du bara höjer rösten och använder fler ord för att trycka fram att du har rätt och alla som säger emot dig har fel.
Jag har faktiskt förståelse för att man inte orkar ta upp ett samtalsämne med dig som du inte håller med om. Människan är svag och många klarar inte av att genomföra en separation själv. Du må ha ideer om de ideala människorna, men verkligheten finns precis framför ögonen på dig. Pröva att lyssna mer till människor runt omkring dig!
Känner igen ditt helvete och man mår illa av att läsa om dessa kvinnor som har en störning i sina gener. Mitt ex Kvinna hade flera olika partners efter att vi köpt ett hus och flyttat in. Efter 6 ar fick jag flytta och det kändes skönt. Skulle ju inte gå lottlös eftersom sambolagen gäller 50/50. Tyvärr fick jag gå lottlös eftersom mitt ex var gift sedan många år utan min vetskap. Efter 6 ar med arbete och slit fick jag lämna allt. Huset stod på exet men sambolagen gäller om man flyttar in samtidigt.
Jag tror att det handlar om att skapa konflikter där ni båda två är delaktiga, få det att se ut som om det är lika mycket ditt fel som hennes att ni ska dela på er. För att slippa känna skuld, för att det ser bättre ut utåt sett. Jag har upplevt det med mitt ex. Och jag är kvinna,så det kan hända även oss.
Sanslöst. Min uppfattning av dig är att du är en misandrist person som gärna lägger skulden på alla dina problem på män. Känner du vilken skön stämning det blir?
Nej, jag menar inte att det är rätt med otrohet. Men jag menar att det är begripligt därför att människan är ofullkomlig. För att det är svårt att ta upp en fråga som man vet kommer att rasera det liv man har tillsammans. Man tvivlar på om man verkligen vill det, om det är nödvändigt, om det är bra för barnen osv.
Trodde verkligen inte att detta var så vanligt men som nån här skrev så har man ju levt med en person som bara spelat en roll.
Det man dock aldrig kommer förstå är ju varför den som varit otrogen mm är den som är argast?
Men det är väl för det ska passa den nya rollen och inte behöva känna ansvar för sina handlingar.
Ja det där är nog nåt på spåren. Nu är man en i högen av hennes ex som inte är vatten värda och i den nya rollen är man i hennes fantasi den elaka ex mannen som var så hemsk att hon tvingades gå ifrån mej och barnen.
Känner igen detta från en av hennes kompisar som hade målat upp en horribel bild av sin ex. Den bilden stämde inte alls visade det sig när jag kontaktade honom för att utbyta erfarenheter - han satt i sin lägenhet och försökte förtvivlat få träffa sina barn.
Lyssnade på en pod om tillit - närvaropodden och funderade på hur fan man någonsin ska kunna lita på någon igen.
