Min sambo har alkoholproblem och jag har länge kämpat för att få honom motiverad att ta behandling. Problemen var inte jättestora, trodde jag. Jag älskade honom djupt och har gjort allt för honom. Vi var ett team.
För några dagar sen skickade jag iväg honom då han inte var helt nykter, vilket är mitt krav för att han ska få vara hemma med barnen. Borta passade han på att dricka mer, och de här dagarna har många sjuka saker nystats upp. Under fyllan nu har han kontaktat tjejer och betett sig helt oacceptabelt. När detta kom fram pratade jag med min syster och det visade sig att hon fått sms-fråga om vad hon gör och om att ses och promenera etc. Något som gjorde henne obekväm men inte larmade mig om då hon tänkte att det kanske var onödigt. Hon misstänkte då att han var full. Det visade sig att tjejer i min närhet fått vänskapsförfrågningar utan att de kände honom etc.
Förutom att det är min syster så slår det lite extra då jag alltid känt mig som den mindre vackra systern av oss två. Och berättat om det för min man. Nu har han verkligen bekräftat det.
Från att ha stöttat och älskar honom, sett honom som min bästa vän, så är han utslängd och ska gå behandling. Men sveket kommer jag aldrig komma över. Färdigbehandlad eller ej, han kommer aldrig tillbaka till mig. Efter allt jag gett och gett.
Gällande det praktiska så tror jag att det kan rulla på. Han tjänar mycket mer än mig men är i nuläget är han inställd på en bjussig separationsdeal, då jag ska ha hand om barnen tillsvidare.
Men hur går jag vidare efter svek? Hit lagar jag min självbild? Det gör SÅ ONT! Det finns ingen glädje i att alla mina farhågor besannats, mer än att nu när de har det, så finns det inget mer att vara rädd för. Bara äckel och sorg över vad jag trodde vi hade.
Snälla ge mig råd om hur jag håller huvudet ovan ytan med mina barn. Hur mår man bra igen och samarbetar kring barn? Hur ska jag låta bli att se mig själv som helt jävla misslyckad?
Usch, vad tråkigt att läsa om din historia 
För mig hjälpte något som jag tror att du redan har insinuerat i din text, nämligen att veta att jag tog rätt beslut.
Jag kände mig visserligen också värdelös, ful och allt möjligt annat efter mitt uppbrott. Och det uppbrottet befäste också min syn på mig själv som omöjlig för någon att kunna älska, vad jag än gjorde för honom.
Men samtidigt klängde jag fast vid det faktum att jag genom att avsluta min relation ändå hade stått upp för mig själv och mitt värde. Han må ha trampat på det, men JAG tog tillbaka det. Och det kan han aldrig ta ifrån mig.
För vi kan aldrig få andra att älska oss, respektera oss eller vara oss trogna och lojala. Det är den sorgliga sanningen.
Men det positiva är att deras sanning inte behöver vara vår sanning. Eller ens någon objektiv sanning.
Du har redan visat så mycket styrka, mod och värde. Glöm aldrig det!
2 gillningar
Tack onedaymore, vad fint du skriver till mig. Jag sitter hemma med barnen och gråter i ett rum bredvid så de inte ska märka. De saknar sin pappa, och det gör jag med, den person jag trodde att han var.
Jag har hängt lite här och läst, för att det stundtals känts svårt med hans alkoholproblem. Jag har inte varit redo att ta steget förut, då fanns ju chansen att min fina man skulle bli bättre. Jag läste om människor som utsatts för sådana svek, och led med dem. Samtidigt kände jag att det skulle han åtminstone aldrig göra. Att vi hade våra problem men att jag kunde lita på honom.
Allt är kraschat och jag har räckt ut handen till några fåtal vänner till att börja med. Att skiva anonymt här känns också bra. Jag kan bara inte gå ensam i huset och ta hand om barnen när det är så färskt. Jag fick veta igår, och mer idag.
Gjorde du något speciellt för att återta värdigheten och börja ge självkärlek? Att sätta ner foten när det här uppdagades håller jag med om är ett bra sätt. Jag kanske fortfarande älskar honom, men jag har respekt nog för mig själv att inte ta honom tillbaka.
1 gillning
Försök att göra saker du mår bra av, som du är bra på. När jag blev lämnad i hjärtesorg senast så använde jag böcker för att undvika grubblandet och kunna sova. Jag läste tills ögonen föll ihop och tummen klämdes i boken. Sov ganska korta stunder, fortsatte läsa när jag vaknade igen. Jag började motionera och göra saker tillsammans med barnen. En sak jag mådde bra av var att hugga ner en häck… Fysisk ansträngning är nyttigt för att få ur sig frustration. Jag vände mig utåt och tog kontakt med vänner som jag inte haft kontakt med på länge.
Där råkade det bli en jackpot. En av vännerna är numera min sambo sedan 4 år.
3 gillningar
Tack för tipsen. Jag behöver en strategi för att sova eftersom jag fått problem med det nu. När jag var arg gick det bra att somna, men nu efter sveket är jag vara ledsen och det ställer till det. Ska testa att läsa.
Jag städar som en galning. Jag har ordnat min garderob till perfektion, det fyllde också funktionen att rensa ut hans sida, lägga i påsar och ta över garderoben. Nu är även skafferiets hyllor ordnade enligt teman.
Jag tränar och ältar. Men min bästa vän är borta och försvunnen, och jag har gett min ungdom till en lögnare.
1 gillning
Här kommer lite tankar från mig som byggt upp mitt liv efter att ha varit nedbruten i flera år, varit nära begå självmord men kommit upp igen och är nu starkare än jag någonsin tidigare varit!
Jag antar att du kanske redan har samtalsstöd, har du det? Om inte, är samtalsstöd superviktigt! Vänner och familj kan aldrig ersätta professionellt stöd. I övrigt kommer har jag följande tips:
- hantera känslor: jag märkte att jag blev mer ledsen/deppig av att stanna kvar i mina känslor av ensamhet, tristess osv. I stället för att kolla på Netflix/äta godis eller annat gick jag ut för en pw och därefter hade jag “lov” att äta något gått. Efter en månad hade jag skapat en vana, dessa olika typer av negativa känslor kom inte lika ofta och stannade inte lika länge.
- fysisk träning: se till att du tröttar ut dig, ordentligt!
- mental styrketräning: lyssna på poddar (Thelifecoach osv) som stöd i processen att jobba med din mentala styrka.
- ordna en loggbok: skriv ner dina tankar och känslor, titta bakåt och känn dig stolt över varje förflyttning du gjort!
- belöna dig själv: se till att du unnar dig saker, att du belönar dig, att du ger dig själv allt det där du velat att någon annan ger dig. På så vis får du ägandeskap av det hela, isf för att tycka synd om sig själv eller bara vänta passivt, blir du aktiv och agerar
- se till att skratta! Jag brukar titta på stand up, lolcats eller annat som garanterar skratt när allting känns för tungt och jobbigt. Skratt är ett underbart sätt att känna sig mer levande, pröva!
Hoppas det var lite hjälp på vägen
3 gillningar
Det här är frågan som jag fortfarande brottas med. Varför jag inte gick tidigare. Jag gav mina bästa år inte till en lögnare, men till en som begränsade mig och kontrollerade hela familjen med hot om vredesutbrott. Alla andra gjorde fel, men aldrig han! (enligt honom själv)
Svaret jag har kommit fram till är att varningssignalerna fanns där, men jag valde bort att uppmärksamma dem, i en önskan att känna mig älskad och accepterad och att ha ett vi. Detta trots att jag inte trivdes med det “vi” vi hade. Jag gjorde i stort sett alla misstag. Jag flyttade in direkt och började dessutom jobba i hans pappas firma och blev på så sätt beroende av honom. Min början på friheten var när firman gick dåligt och jag blev arbetslös. Ändå tog det många år till innan jag nått botten så pass att jag tog avstamp uppåt. När jag kände att jag hade gjort allt och det inte var mig det var fel på.
1 gillning
Det är alltid en fruktansvärd känsla i början! Speciellt om det hela har kommit så plötsligt, som det har kommit för dig. Det är nästan som att förlora någon genom dödsfall, så inte sällan går man igenom samma sorgeprocess.
Så man får vara lite beredd på att känslor kan växla snabbt i början, och att det många gånger känns som om man tar ett steg fram och två tillbaka. Men oavsett om man tror det eller ej kommer man alltid lite framåt.
Att skriva av sig brukar vara ett bra sätt. Ibland kan det vara lättare att skriva av sig anonymt än att ventilera med vänner och familj, så använd detta forum så mycket du vill. Här inne brukar det också alltid finnas någon som har varit i samma situation och kan förstå. En del har använt sin tråd som en slags dagbok, vilket kan vara skönt över tid. För då kan man alltid komma tillbaka och se att man ändå har utvecklats.
Jag tror att detta är viktigt.
Det är lätt att hamna i en passiv fälla när någon man älskar plötsligt har tvingat in en i en slags offerroll. Men det går att ändå försöka ta kontroll i den mån det går, och känna att man ändå kan påverka sin egen situation.
Det låter som att du faktiskt har gjort precis det när du rensat garderoben, och det är ett jättebra steg 
Det betyder inte att man inte kan gråta eller känna sig rädd och svag. Åtminstone jag kände mig väldigt vilsen i början. Nästan som om jag vore hemlös, eftersom det hem jag kände inte längre fanns kvar.
Men jag tror ändå att du kommer att klara detta bra. Du har redan lyckats visa mycket styrka och handlingskraft.