Kille. 30 år. Mindre stad
Det började för tre år sedan då jag blev dumpad, det tog hårt. Därefter har jag mått väldigt dåligt. Haft en del tinderdejter, inget som gett något och tyvärr blivit bortvald när jag funnit intresse… blivit otroligt ledsen vid dessa tillfällen, känns som jag kastas tillbaka tre år i tiden och jag känner mig helt värdelös.
Jag känner en enorm ensamhet, tomhet och saknad av en annan person i mitt liv med allt det innebär. Mina vänner gifter sig, skaffar barn m.m. Jag känner mig vilsen i livet. Bortsett relation har jag det mesta jag kan peka på i livet som bra jobb, boende, familj osv.
Ni som varit i samma situation… Ensam, uppgiven, längtan till familjelivet… hur kommer man tillbaka till sitt gamla positiva jag? Hur kommer jag vidare? Känns som jag förlorat mig själv.
3 gillningar
Hej! Det är tungt och svårt att bli lämnad. Du är i en ålder då längtan efter familj kanske också är extra stor.
Har du gått i någon samtalsterapi? Skulle varmt rekommendera det annars!
Hur kom det sig att din förra relation tog slut?
Har du lyssnat på podden Halpy dating med Linnea Molander? Skulle varmt rekommendera det också. Speciellt om du är aktiv i att dejta och försöka träffa någon.
Du behöver börja med dig själv och fundera över vad som får dig att må bra. Har du några intressen du kan bygga på och dessutom kanske träffa lite nya människor? Vad gör du på din fritid?
Tänk aldrig att det är fel på dig när du blir avvisad. Var dig själv och ge inte upp på kärleken.
Gör sånt som får dig att må bra.
Om du är rädd för att bli avvisad, träffa inte personen förrän hon verkar ha ett genuint intresse för dig, det kan man få fast man inte har setts. Skapa en djupare kontakt först.
Sålla ut oseriösa och osäkra människor då du söker något stabilt.
Försök må bra i dig själv och var stolt över dig själv. Det kan ta tid innan man hittar en bra partner.
Förstår din längtan efter kärlek. Den kommer.
2 gillningar
Separerat en gång förut och nu går jag igenom en till separation. Jag tror ibland att jag ska gå av, jag orkar inte mer. Egentligen är jag en självständig person, handlingskraftig, undrar då varför jag mår så otroligt dåligt. Konflikter och ej mötta behov har varit vardag under många år, ändå går jag under nu. En vän sa åt mig att läsa på om livsteman och schematerapi. Gjorde så och såg att jag har ett livstema övergivenhet. Min mamma var svårt sjuk när jag var några år gammal, hon hade cancer och var bort många månader. Hon kom tillbaka och kunde inte prata, jag var nästan lite rädd för henne. Ja, där kanske är grundproblemet, jag kände mig övergiven då och har en sårbarhet för detta. Tänker, kanske du liksom jag behöver hjälp. Vet inte, men du har inte träffat den som passar dig ännu, helt övertygad om att du kommer göra det. Men jobba med dig själv, ge dig själv de allra bästa förutsättningarna för att få en bra relation. Jag vet att min rädsla för att blir övergiven lett mig till att hålla det för sannolikt att det kommer jag bli. Inte bästa grunden för att behålla någon.