Familjeterapeuten säger också att jag inte kan förvänta mig att han ska hålla saker, men i min värld är det så fel och helt otänkbart av en vuxen människa. Löften är i princip heliga och man håller vad man livar utom i extremfall, jag kan inte acceptera att han lever under andra regler och än mig och att jag ska hitta acceptans kring hans tveksamma moral.
Det finns människor som är störda, på riktigt störda, och de lever efter sina egna regler. Det är inget fel på dina förklaringar, utan han bryr sig bara inte. Han gör det som passar just honom bäst.
Det är inte heller ditt jobb att se till att han och barnet har ett bra förhållande. Det är hans uppgift att hitta ett sätt för dem att umgås. Du är inte skyldig att ta in den mannen i ditt hem, och du bör inte heller göra det när han inte kan följa dina regler. Annars kommer han att töja på reglerna mer och mer, och det kan sluta med att han tar sig rätten att gräva i din frys eller plocka med sig grejor som han vill ha.
3 gillningar
Jag tror att @Leaf har helt rätt.
En del människor lever inte efter de moraliska regler som är självklara för dig och mig och de flesta av oss. De har sina egna regler, och därför tycker de inte ens att de har gjort något fel när de ljuger eller är otrogna eller på andra sätt skadar sin partner och sin familj.
Det är lönlöst att resonera med dem eller att ens bli arg på dem. De förstår inte och kommer aldrig att förstå.
Jag har läst flera av dina inlägg i flera trådar, och du verkar vara en fin person med hjärtat på rätt ställe. Det är minst sagt förjävligt, det han har gjort mot dig, men tvivla INTE på dig själv för den sakens skull. Skulden är hans. Skammen är hans. Felet är hans.
Du behöver inte acceptera varken honom, hans beteenden eller hans moral 
Det du däremot behöver acceptera är precis det som din terapeut säger, dvs att han är dysfunktionell och därmed inte kan fungera som du. Han är defekt och dysfunktionell och kan inte hålla det han lovar och DET måste du däremot acceptera och hitta sätt för dig själv att förhålla dig till 
Men hur accepterar man det? Jag kanske är väldigt rigid, men jag gör fortfarande övernskommelser med honom och ber om löften och förståelse och sedan blir jag precis lika arg och ledsen varje gång han bryter dem. Ett problem för mig är att han i grunden är en mycket välfungerande person, socialt, intellektuellt, i vardagen, alltid haft sunda värderingar… Så att plötsligt efter 10 år acceptera att han lever efter en annan regelbok och kan pendla mellan reko och fullblodsegoist på fem sekunder och göra så fram och tillbaka, från och tillbaka… Det går inte ihop med min bild av honom och blir så svårt att komma till acceptans när det inte är ett konstant sätt att vara på för honom.
Varför måste han vara hemma hos dig alls? Givetvis är det helt rätt att han ska ha kontakt med ert gemensamma barn, men varför sker den kontakten i ditt hem?
Den första delen av citatet har jag vissa invändningar emot, som boendeförälder ligger det en hel del ansvar på denne att hjälpa/stötta barnet i kontakten med den andra föräldern.
Med det sagt så håller jag fullständigt med om resten. 
Tack snälla du för dina fina ord, tror jag behövde dem nu… Jag skulle behöva se att han skämdes och att han faktiskt förstod vad han gör, för att kunna lämna skammen och skulden osv hos honom.
Jag håller med dig helt i att jag inte är skyldig det. Men jag vill att barnet ska få bo kvar i sitt hem då hen har behov av det och att barnet inte ska behöva åka runt för att de ska hitta andra ställen att umgås. Det är ett barn med särskilda behov, som behöver få en lugn och stabil vardag. Och en pappa som vill vara med sitt barn mycket. Alternativet är att barnet ska åka omkring och sova på olika ställen och det blir inte bra för hen. Så det är lite komplicerat och jag är glad att pappan ändå gått med på den här lösningen för tillfället. Men ledsen över att han nu när han var här ringde den här personen trots att han “vet” (fast kanske inte fattar) hur illa det gör mig.
Pendlingar är det svåraste av allt, för det gör att du hela tiden hålls fast (och ffa håller fast dig själv) i hoppet om att det kanske ska gå bättre nästa gång eller kanske nästa eller nästa därefter. Men en gång är ingen gång, medan två gånger är två gånger för mycket. Då (och än mer gång efter gång därefter) har det blivit en vana, eller krasst sagt det sätt som han är och som kanske funnits där tidigare, men som då har rört saker som inte har varit lika svåra att överse med.
Ord är billiga/gratis, vilket du ju märker tydligt, det är handlingarna som avgör en människas personlighet och natur. Han ÄR som han ÄR och det är vad du successivt måste acceptera och förhålla dig till. Det är svårt och har du inte en egen terapeut utan ni går till en gemensamt så är mitt råd att du ska kontakta en som bara du går till. För nu handlar det troligen inte så mycket om att du ska förändra honom eller att ni ska göra det tillsammans. Han måste, om han själv vill och ffa. om han faktiskt ens kan, förändra sig själv och du måste ta hand om dig och ditt på egen hand.
Med tiden så kommer du antagligen också att bli varse saker med honom som du genom åren antingen inte har tänkt på, eller har valt att överse med för att det rört områden som varit lättare att överse med.
Det är ingen lätt resa du har framför dig och den är troligen inte avklarad från en dag till en annan heller, men den är definitivt mödan värd. Oavsett hur den slutar 
Du skriver att ni har ett barn med “särskilda behov” och din man verkar helt oförmögen att ta in hur det han håller på med påverkar andra än honom själv och mest av allt dig. Han lovar och lovar, ingen kontakt osv. och ändå ringer han henne mitt framför dig om jag förstod rätt 
Kanske och inte otroligt så har barnet en pappa som också har “särskilda behov” i någon form, för det hela låter inte riktigt som ett normalt och funktionellt vuxenbeteende faktiskt?!
.
[EDIT] Vill bara säga att din rubrik om att du “förlorar förståndet” är helt missvisande, för du är den (enda) av er som faktiskt HAR förstånd i den här helt galna livssituationen, så tillåt inget av alla hans dysfunktionella, märkliga och svajiga beteenden få dig att någonsin börja tvivla på det! Aldrig någonsin 
1 gillning
Jag har också ett barn med särskilda behov. Hon var 10 år när hennes pappa flyttade, och jag gjorde allt för att de skulle ha en bra relation. Han kom förbi här ganska regelbundet (ca varannan vecka) för att träffa henne. Efter några månader började jag se ett mönster.
Säg att han var här i en timme. På den tiden hann han kritisera dottern för kläderna hon hade på sig, att frisyren var i oordning, att hennes rum var stökigt och ett par andra saker han kom på. Så gav han henne en godispåse. Allt som allt ägnade han 5 minuter åt henne. Resten av tiden gick åt till att fråga ut mig, kritisera mina uppfostringsmetoder, diskutera pengar, gå genom huset och snoka, plocka på sig saker som han påstod var hans, dricka kaffe och sitta i telefonen med sin nya kärlek.
Vår dotter mådde inte bättre av hans besök utan sämre. Jag föreslog att han skulle ta med henne ut på lunch (grillen eller pizzerian så det var mat hon gillade) i stället för att vara här, men det ville han inte alls. Till slut måste jag inse att han inte ens försökte få till ett bra pappa-dotter-förhållande.
Hans brist på hänsyn visade sig också i att han ville ta med sig sin nya hit, så hon också fick träffa dottern. Han ville alltså att hon skulle följa med in hit, visa henne huset, bjuda på kaffe och … tja, du fattar. Att hans förslag var helt sjukt, det insåg han inte. Han tyckte bara jag var taskig som sade nej.
Så vad gör ditt ex när han hälsar på? Ägnar han sig åt barnet? Gör de saker tillsammans, skrattar de? Är det något barnet mår bra av? I så fall är jag helt med på hur du tänker. Men om han sitter i mobilen och inte engagerar sig i barnet särskilt mycket, då undrar jag varför han måste vara just hos dig.
Jag vill bara först riktigt tydligt göra klart att jag inte skriver detta för att ifrågasätta dig, jag vill bara förstå.
Men vad handlar det om för “speciella behov” som omöjliggör att barnets pappa hämtar barnet o t.ex går ett varv på stan o lunchar? Åker till nån lekplats? Nått lekland? Badhuset?
Eller är det så illa att barnet verkligen inte kan lämna lägenheten?
Jag har bara så svårt att föreställa mig orsakerna till varför barnets far behöver spendera tid med barnet i din lägenhet.
1 gillning
Hemsk situation, har varit där oxå, det kanske aldrig går att förklara eller förstå beteendet
Ta hand om dej! (Han kommer med största sannolikhet inte ändra sej)
Å ja jag känner ju främst att han har tappat förståndet… Men jag med, för det här känns som någon grym parallell verklighet, där någon man älskar helt plötsligt kan bete sig så här. Det värsta är att jag saknar honom så himla mycket.
Alltså han ringer inte längre framför mig (förr kunde han göra sånt, typ stänga in sig på toan och ringa/stå och smsa). Nu var jag ute och kom hem mitt i telefonsamtalet. Men min regel är inte inom mina väggar, annars är han inte välkommen, men han tycker att han behöver ha rätt till det. För mig är det själva vetskapen bara, jag vill inte att hon på något sätt ska in i mitt hus igen.
Jo, pendlingarna är så svåra, det är väl det som gjort att jag stannat så länge och farit så illa av hans ambivalens och hur han lurat mig att tro på honom igen och igen… Men den här acceptansen, herregud, jag kommer nog aldrig dit.
1 gillning
Tack! Du med! Har du tagit dig igenom det eller är du mitt inne i det känslomässigt fortfarande?
Jo de kan absolut gå ut någonstans, men i och med att de ses ca 5-6 dagar per vecka och barnet har extra behov av lugn och stabilitet så funkat det inte alltid att dra iväg någonstans. Då är det bättre att de en del av tiden ses där barnet bor = hos mig. Annars blir det för stressigt och ombytlig för barnet om de jämt ska ses ut alt att det går ut över deras relation om han ska komma hit mindre. Men de ses ju stor del av tiden när jag inte är hemma… det blir bättre så. Och det är väl där vi är oense. Jag tycker att efter allt han gjort mot mig, han har varit fruktansvärt elak och totalt gränslös, det mesta relaterat till en och samma kvinna, så måste jag få möjlighet att ha någon slags ro i mitt hem. Och eftersom att den här kvinnan är en extrem trigger för mig har jag sagt att han inte får kontakta henne om han ska vara i mitt hem. Han tycker dock att han har rätt att göra det även om det skadar mig och min chans att få känna att mitt hem är mitt, eftersom att han är med barnet hos oss ett par ggr per vecka och då behöver få vara fri typ, han skulle hellre vilja att barnet bodde hos honom och hans kompis mer.
Herregud! Ditt ex verkar inte vara någon toppenpappa direkt, jag förstår om du funderar över hur det ser ut när de umgås. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att barnet blir utsatt för en sådan förälder. Alltså mitt barns pappa (känns så konstigt att inte skriva min man), han är oftast en jättebra pappa, de trivs väldigt bra ihop, de har en viktig och trygg relation. Sedan så gör han vissa klavertramp ibland, typ han hälsar sällan på barnet när han kommer hem och han har flera gånger betett sig som ett ego och valt sig själv i första hand på ett sätt som är helt främmande för mig. Men när de umgås med varandra är det inga problem, de har en fin relation.
Är helt förbluffad över att vissa kan bete sig som ditt ex mot sina barn…
Vill bara säga också att för barn som har särskilda behov kan sådant som badhus och att gå på stan vara extremt påfrestande, aktiviteterna som görs måste vara noga utvalda och med möjlighet att lämna om det inte funkar (inte för att det har något med ämnet att göra, men eftersom du frågade så ville jag förklara)
Jag uppskattar dina försök att förklara.
Jag är inte alls insatt i världen runt barn med “särskilda behov”, så jag har bara så svårt att förstå. Jag vet ärligt inte ens vad för typ av diagnoser/personlighetsstörningar som ryms inom begreppet…
Jag ser bara 2 stora behov som behöver tillgodoses i er situation. Det första och största är ju givetvis relationen mellan barnet och fadern. Det andra är att du måste ju givetvis respekteras i ditt eget hem.
Jag skulle aldrig ens tänka tanken på att släppa in exet i min lägenhet. Men om jag hade blivit övertalad att göra så, genom löften av olika slag, så skulle hon åka ut med huvudet före o få sina jävla skor kastade i bakhuvudet om hon inte respekterade villkor jag satt upp, eller om hon ens yttrade minsta nedlåtande pip.
Därför styr jag så lätt in på tänket att jag tror det skulle vara så mycket bättre för er alla om barnet och exet kunde ha sitt umgänge på annat håll. Barnet och exet måste tillåtas utveckla sin relation. Ditt ex behöver också på ett vettigt sätt få en chans att utöva sitt föräldraskap.
Jag anser att de villkor du satt upp ang ditt ex beteende i ditt hem är fullt rimliga, men vad jag kan döma av din historia så här långt så visar ditt ex rätt tydligt att han inte respekterar detta alls. Detta kommer således enbart skapa konflikt mellan er.
Finns det verkligen inga aktiviteter de kan åka iväg o göra?
Min dåliga förståelse för detta med “särskilda behov” gör att jag har så väldigt svårt att se hur det skulle vara ett stort problem. Med tanke på hur dåligt nuvarande upplägg fungerar så måste ni ju hitta på nånting.
1 gillning
Jo, men som sagt de ses 5-6 gånger per vecka, så även om de är hos oss ett par gånger så följer barnet med till sin pappa och hans kompis (där han är inneboende) eller iväg på någon aktivitet några gånger per vecka. Det låter som att du tänker att de inte får tillräcklig tid för att de ska utveckla sin relation? Vet inte om jag missuppfattar dig? Jag tror de är med varandra uppemot 20 h/vecka vaken tid, så i min värld är det inte så. Men du kanske tänker annorlunda?
Har förträngt alla turer som var, det var förfärligt med alla turer, alla gånger jag lät mej övertalas att fortsätta tro på honom och en framtid för vår familj. Han bajsade på allt gång på gång, tillsynes utan samvete. Kommer aldrig förstå
Läs gärna min tråd - flera års kamp och svek
Ok nu, 4 år sen han flyttade ut, men känner fortfarande sorg och häpnad