Nu är ju detta med ett långt äktenskap och barn mm en väldigt speciell situation såklart. Men jag hade i unga år drömmar om hur jag gjorde slut med min kille och sen ångrade mig. I drömmen upplevde jag ångest över att ha ångrat mig.
Jag tror helt enkelt att jag är en sån person som har lite svårt att backa och ångra ett beslut. Det har hänt vid nåt tillfälle då jag bytt jobb, men överlag brukar jag vela jättemycket före men när beslutet väl är fattat så låter jag det råda.
Han den andre - som finns i mitt bakhuvud har ångrat en göra slutsituation med sin nuvarande partner. Därför har han nu svårt att dra sig ur. Så hans och min personligheter är nog lite olika. Han är inte lika beslutsam av sig som jag.
Men återigen. Att göra slut på en sån här lång relation med barn mm inblandade - det är såklart nåt alldeles speciellt.
Intressant att höra om era erfarenheter. 4 år är lång tid. Jag minns att jag hade lite ångest då jag gifte mig för 6 år sen (är detta verkligen vad jag vill). Och jag lovar att ringen inte suttit många dagar på mitt finger. Och jag har svårt att betrakta mig som gift och säga att jag har en man. Jag måste framstå som ganska egotrippad… Jag är framförallt i behov av att känna mig självständig. Men hur lätt är det i tvåsamhet? Hans bild av tvåsamheten skiljer sig från min. Hur ser era partners på tvåsamheten i förhållande till er?
Vi är nog ganska lika i det. Jag har ju en lite undvikande anknytning tror jag. Har ganska lätt för att känna mig låst, kvävd och fångad och reagerar starkt på det. Stort behov av att få känna mig fri och självständig. Samt av att alltid ha ett öga på nödutgången, så att jag vet hur och när jag kan gå om jag vill.
Det är nog en stor anledning till att jag föll för sambon och har haft så svårt att lämna honom. För att han är likadan fast värre, han har alltid gett mig fullständig frihet och kräver nästintill inget. Jag har satt så stort värde på den sortens kärlek, den där man låter sin partner gå om den behöver det, sätter partnerns rätt till frihet över det egna behovet av att hålla kvar.
Men jag har ju sent om sider insett att den sortens kärlek räcker inte för att skapa en riktig relation. Det blir ingen relation av att bara låta varandra gå, av att varken ge eller begära något. Det måste finnas en motpol till det, att man faktiskt vågar ge och vågar be om det man behöver.
Och jag trodde faktiskt också att jag var sådär beslutsam, jag brukar vara det. Men det är fan skitsvårt att förhärda hjärtat mot någon som har en inställning i stil med “jag förstår att du behöver gå om du mår bäst av det, nu jobbar vi tillsammans för att lösa separationen så att den blir så bra och lätt som möjligt för dig”. Känns som att det hade varit mycket lättare att behålla en hård beslutsamhet mot någon som tiggde och krävde att man skulle tänka mer på dem.
Mitt x tyckte att tvåsamhet var att man gjorde i stort sett allting tillsammans. Han gillade inte att göra något utan mig. Han gillade inte att jag gjorde saker utan honom. Inte ens umgås med tjejkompisar tyckte han att kunde göra själv. Jag kände mig som Gulliver i lilleputland, när han ligger bunden av massor med små lilleputrep på stranden. Det som håller ner en.
Sedan var det också så att han alltid tyckte att hans grejer var högre prioriterade. T.ex. sista våren så hade han lovat mig (vi hade en kris ett halvår innan det blev allvar) att i april skulle han hjälpa mig med ett större projekt. Sedan hörde jag honom på telefon boka in ett större projekt för sig själv i samma månad. När jag blev arg och ifrågasatte det så tog han på sig offerkoftan och sa “ja, jag får väl göra mitt projekt själv då!” Han hade alltså räknat med att jag skulle hjälpa honom trots att det var jag som hade “bokat in” just den månaden, för oss båda.
Min nuvarande är mer som jag. Han gör gärna saker själv, gnäller aldrig om jag gör saker själv. Men vi gillar också att göra saker tillsammans, men det är inget tvång. Vi har inte gemnsam ekonomi, äger inget gemensam och har var och en ansvaret för sina barn. Det är så skönt! Inte mycket att bråka om. Det blir mer generositet gentemot den andre, än krav.
Men vad är det du skulle vilja att relationen skulle bestå av om ni var bodde isär och hade delad ekonomi? Du vill ju inte ha fysisk intimitet med honom, du vill inte gå på fest eller aktiviteter med honom, och du tycker att det är jobbigt när han är hemma, att du hellre sluppit att han vore där?
Men om du försöker tänka på vad du ville att din partner gjort om du vore I din mans situation?
Hur länge hade du orkat ovissheten och känslan av att vara bortvald, och av vilka anledningar skulle du vilja att din partner stannade?
Och skulle du exempelvis vilja veta att han var förälskad i någon annan?
Vi har pratat om det där om hur länge den här tiden av vacuum ska pågå. Jag vill att han och jag försöker se orsakerna till att jag känner som jag känner. Men vi har svårt att veta var vi ska börja prata. Vi har ju inte bråttom heller, Om vi separerar fortsätter han att må dåligt.
Har du varit lycklig och nöjd med honom någon gång? På riktigt?
Finns det något att gå tillbaka till?
När man är förälskad bortförklarar man en massa mindre fördelaktiga sidor och tänker att det ska bli bättre med tiden, men oftast är det tvärt om. Det som skaver och inte känns bra från början blir bara större.
Jag var nöjd med honom, kände mig trygg med honom. Om jag var berusad av förälskelse, minns jag inte. Men troligen. Jag kände mig så himla glad att ha landat i en relation som jag inte behövde kämpa för. Han fanns där och ville ha mig. Jag var nöjd.
Fast om ni separerar får han ju chansen att påbörja en process som en dag förhoppningsvis slutar i att han inte mår dåligt längre, och kanske kan hitta någon som faktiskt gillar honom vill vara med honom.
Alltså jag håller med om att man inte ska ha bråttom när man har familj och har ju själv dragit ut på min separation sanslöst länge, dock inte så länge där han varit medveten om att det är separation det är på väg mot. Men om man väl i ett sådant läge får ni väl göra upp en plan för vad ni ska göra för att gå till botten med det där.
Själv har jag väl tyvärr varit kluven för att jag har känt att om jag på riktigt ska tala om vad jag har problem med i relationen och med partnern riskerar det att bli en sådan sågning att det inte finns något att reparera sen. Jag vet inte om det kanske helt enkelt är kört då.
Han beskriver en rädsla som påminner om din. Han är rädd att vända på alla stenar för att det kanske skyndar på processen och leder till att det är kört och att jag bestämmer mig. Jag är som jag skrivit tidigare, feg. Hade nog vågat om jag inte hade barnen.
Hur länge har ni gemensamt talat om att det är separation på gång? Och hur länge har du gått och dragit med tankarna?
Jag vet att jag pratade om mina känslor (eller brist på) med en kompis redan 2017. Det var andra gången jag yppade det för någon. 2017 hade jag en kris när jag inte kunde sova på grund av ångest. Allt snurrade i mitt huvud då och jag fick hjälp av företagshälsovården att hitta strategier för att mota bort ångesten.
Första gången jag berättade om mina tvivel kring kärleken till min man var för min syster när jag var föräldraledig med andra barnet, kanske 10 år sen. Då vaknade jag på nätterna och gick upp och grät för att jag var så vankelmodig. Men jag tror att både hon och jag såg det som symptom på att jag var frustrerad över hur låst man blir under föräldraledigheten och att arbetsfördelningen hemma blir så ojämlik när en är hemma och en jobbar.
Men jag har ju haft för ögonen att känslor går upp och ner i en relation. Så jag har linkat på. Vi har köpt sommarstuga, gift oss och renoverat… Sånt man gör när man lever tillsammans. Och sen har jag knutit näven i fickan, grubblat i ensamhet osv. I våras fick jag återigen hjälp av företagshälsovården för jag hade sån oro i kroppen. Under ungefär ett år har jag funderat på gamla kärlekar. Tog t o m kontakt med en för att se hans civilstatus, men väldigt beskedligt. Och sen i höstas kom den där mannen förbi mitt synfält och jag tog steget att prata med min make.
Ärligt talat. Innan jag hade läst om all otrohet och oärlighet på detta forum, vette tusan om jag inte skulle kunna ha varit en som hoppat i lag med en annan. Och om inte corona fanns som stoppade kontakt och resor under hösten, kanske jag hade varit otrogen med den man jag blev förälskad i, i höstas. Men detta forum är bra. Jag får andras bilder och läser om hur mycket otrohet skadar. Så jag sansar mig. Nu vill ju inte min nya förälskelse heller vara otrogen mot sin partner så det är stilla på den fronten eftersom vi inte ens har privata samtal längre - och kanske kommer det aldrig bli vi.
Jag tror inte att ett nytt förhållande (med han den andre) skulle lugna mig. Känner mig bara sugen. Det där med känslomässig närhet (eller brist på): jag tror helt enkelt inte att jag älskar honom.
Jag har väl gått i tankarna i ungefär 2 år. Vi pratade först om att det nog lutar åt en separation i oktober har jag för mig. Fast redan förra våren hade vi väl en del samtal där vi kom fram till att vi hade en “kris i förhållandet”.
Jag tror aldrig att jag kommer att kunna ha ett förhållande där jag aldrig tvivlar på relationen. Jag är nog inte så funtad, behöver nog känna att det är en fråga (om jag vill vara ihop med den här personen) som jag utvärderar med jämna mellanrum, inte något som bara kan tas för givet för alltid. Men det finns ju tvivel och tvivel. En separation tror jag inte jag övervägt seriöst förrän de senaste två åren, även om jag absolut haft tillfällen när tanken gått genom huvudet att jag borde fan dumpa människan genom hela förhållandet (och alla tidigare och troligtvis alla senare).
Men ja, jag har väl också lite svårt att ta till mig hur speciellt folk tycker just otrohet är. Att det är ett svek och att man blir sårad och det inte känns bra har jag absolut förståelse för. Men att just det sveket skulle vara så speciellt och höjt över alla andra sorters svek man kan råka ut för i en relation förstår jag inte riktigt. Jag tycker det kan vara minst lika illa att behandla sin partner dåligt på olika sätt, eller att lura och bedra på andra sätt (ex spela bort pensionspengarna).
Jag tolkar ditt svar @vilsen6 som att du är rastlös och kanske inte ska ha nått partnerskap ( bo ihop ) alls, vet ej din ålder men många kan ju ha en viss rastlöshet och genom åren kan det dämpas osv…
Förstår att detta tär på dig och att du säkert vill komma till ett avgörande med ditt äktenskap och att det är svårt för din man att gå där och hoppas, just nu drar du av äktenskapsplåstret jävligt sakta, dåligt för er båda två.
Jag är inte personen som ska säga bu eller bä, du får lista ner plus och minus och komma fram till en ståndpunkt.
jag är skild och utflyttad, han är kvar i sin relation. Har inte rört sig en tum.
just nu är känslorna i schack, jag hoppas ingenting.
vi har setts fysiskt 2 ggr sen i januari. Bara i jobbet.
Det var rätt att jag skilde mig oavsett honom. Det är såklart sorgligt och tufft ibland. Ska livet vara så här? Samtidigt läker jag och känner mig kompetent som vågade ta klivet.
