Känner mig bara så frustrerad och skulle behöva lite pepp. Jag och mina barns pappa är skilda och det har inte varit helt friktionsfritt då han gått bakom ryggen på mig, ljugit, m.m. Jag vill väldigt gärna ha en bra och fungerande relation men han verkar göra allt för att fortsätta hitta fel hos mig och anledningar till att bråka och få mig ur balans. Ena dagen är han vänlig, nästa dag får jag skit över något helt orimligt för att nästa dag vara snäll igen.
Nu till saken. Mitt ena barn (tonåring) älskar sin idrott och är väldigt duktig i den. Jag har varit ledare för hen sedan hen började som 5-åring. Vi spenderar extremt mycket tid med varandra iom detta och även det yngre barnet utövar samma idrott där jag också är ledare. Tonåringen lever för sin idrott och tränar många pass i veckan. Om inte organiserat så är hen med andra i samma ålder och spelar spontant eller bara hänger. Det är hens gemenskap.
Min exman hatar (och då menar jag HATAR) idrotten i fråga. Han påstår att det är pga den som han inte vill vara med mig och att jag har saboterat allt genom att hålla på med den. Genom vad vet jag inte då jag endast engagerat mig i mina barn idrottsaktiviteter som han råkar hata. Nu när vi inte längre är gifta så har jag ändå fortsatt mitt liv och engagemang i barnens idrott och spenderar därför fortfarande mycket tid med dem och deras aktiviteter. Min exman gör inget med idrotten, han vägrar. Han säljer inget, hjälper inte till på matcher, är inte med på några aktiviteter där föräldrarna behöver engagera sig, erbjuder sig aldrig att hjälpa till och betalar inte annat är barnens halva medlemsavgift. Tonåringens talang har lett hen till möjligheten att träna och tävla över hela landet vilket jag så klart vill möjliggöra för hen och därför betalar jag många många tusenlappar extra eftersom min exman vägrar betala mer än hälften av det grundläggande kostnaderna (600 kr/år). Jag har sagt att då får jag väl ta den extra kostnaden eftersom jag har möjlighet och vill stötta tonåringen med hens absoluta intresse och om exmannen inte vill kan jag inte tvinga honom.
Det jag har frågat är om min exman kan tänka sig att ha det yngre barnet hos sig de få helger under året som råkar infalla när barnen är hos mig och tonåringen får åka iväg och tävla på annan ort (även då jag iom att jag är ledare).
Får ta orimligt mycket skit för detta och får höra hur “den där jävla idrotten tar all tid” och när det inte längre fungerar får jag höra att jag “negligerar” det yngre barnet. Det yngre barnet har inte lika mycket aktiviteter då hen är yngre ännu, men alla de aktiviteter hen har är jag alltid med på så det gör ont i hjärtat att höra när jag vet hur mycket tid, energi och pengar jag lägger ned på dem båda av ren kärlek. Det slutade med att jag kommande tävlingshelg måsta ta med mig det yngre barnet. Hen är överlycklig över att få följa och det värmer i hjärtat men det innebär också ytterligare 5000-6000 kr extra som jag måste betala för att möjliggöra det.
Så fort det dyker upp en aktivitet (exmannen följer inte heller någon kalender, han skiter i det, så det är jag eller barnen som måste informera honom) så får jag skit. Han hittar ALLTID ett problem. En dag snart har vi en träningsmatch inplanerad och den har legat där i flera månader. Exmannen undrade hur fan jag tänkte när jag la en match just på den dagen då han minsann har hela dagen planerad. Sa att det inte är jag som har planerat in den utan mina kollegor men att den har legat där i flera månader. Fick en låg harang om hur jävla less han är på idrotten och att det är något hela jävla tiden. Ska tillägga att han aldrig behövt eller behöver engagera sig eftersom jag täcker upp för ALLT. Dessutom är tonåringen rätt företagsam av sig och tar sig själv till och från aktiviteter om hen inte har skjuts. Nu resulterar det i att exmannens hat över idrotten går ut över tonåringen som inte kommer få vara med på träningsmatchen eftersom exmannen minsann har något annat planerat. Att jag skulle erbjuda mig att hämta tonåringen och lösa logistiken är inte ett alternativ. Jag får aldrig möjlighet att hjälpa mina barn om det inte är min vecka och även om det är min vecka så får jag ändå skit så fort det rör idrotten. Syrliga och elaka meddelanden tillhör vardagen och jag blir ledsen samtidigt som jag känner att jag iaf måste försöka måla upp en fasad för barnen om att deras pappa är intresserad av deras aktiviteter.
Hur kan man som förälder med gott samvete bete sig så här utan att förstå att det kommer drabba relationen med sitt barn i framtiden? Tonåringen är inte dum, hen vet nog vem som är med på allt och ställer upp. Att hens pappa hatar hens idrott bygger inte på relationen.
Vet inte vad jag ville ha sagt egentligen. Behövde bara få ur mig min frustration över att alltid känna mig som att jag alltid gör fel, att det är mitt fel att exmannen hatar mig och att barnen blir lidande över att deras pappa skiter i deras absoluta intresse. Det gör ont i hjärtat.
Kan jag någonsin göra rätt?
Vänd på det.
Kan ditt x någonsin göra rätt?
Om tonåringen når nationell och kanske t o m internationell framgång, vem kommer hen att tacka? Tror inte ditt x kommer att få några positiva kommentarer inför tv-kamerorna.
Annars brukar väl pappor vara drivande när det gäller idrott men han kanske tillhör dem som inte var så bra och så känner han sig sårad i sin manlighet då du engagerar dig och barnen når framgång och han känner sin stolthet sårad. Män kan få så många dumma idéer för sig. Men heja dig, du är en klippa!
Men en sak förstår jag inte.
Tonåringen kan själv ta sig till träningen men nu kommer hen att missa träningsmatchen då pappan har något annat planerat. Är det att han har planerat något annat för tonåringen? Annars ser jag inte varför tonåringen ska behöva missa träningsmatchen eller är den på annan ort? Hur gammal är tonåringen? Är den över 13 har den själv rätt att säga till i stor utsträckning vart den vill vara och göra.
Hans eventuella “hatande”, likgiltighet, motarbetande kan du inte göra något åt och hans beteende främjar inte hans relation med sina egna barn och det kommer han att få erfara förr eller senare, men det är isolerat hans bekymmer och ansvar.
Har du ekonomisk möjlighet att betala kostnaderna för resa/uppehälle även för det yngre barnet så låter det ju som en kanonidé för er alla tre, blir säkert en underbar helg för er alla och ffa för det yngre barnet
Inte otroligt så symboliserar och personifierar den där idrotten dig och därför är han ovillig, men det kan du inte göra något åt och han lär nog sannolikt inte ändra sig så länge du försöker få “hjälp” av honom. Det större barnet är väl snart så stort att hen inte behöver pappas service eller support för det idrottsutövande som sker på hans veckor.
När det gäller att hålla på och krusa pappan för olika “tjänster” som exv att ta hand om det egna yngre barnet under tävlingshelgen så undrar jag om du inte asap bör försöka hitta annan assistans som exv din egen familj familj/vänner etc som du kan bygga band med där ni kan hjälpas åt.
DET skulle sannolikt svida mkt mer för honom om han ALDRIG blir tillfrågad/behövd/krusad om assistans, mkt mer än “besväret” han har med att du frågar… testa och exkludera honom helt och se hur det faller ut, jag tror han står med lång näsa tämligen snart
Tror att pappan har något planerat för hela familjen. Han, barnen och den nya och det kan jag köpa, men jag har en stark aning om att det mest handlar om att han vill försöka bromsa det han kan mest för att han hatar idrotten. Blir mest ledsen över att hans ilska går ut över barnen. Kan ta det om han tar ut det på mig (jag är van nu) men när det drabbar barnen gör det ont när jag vet hur mycket de älskar sin idrott. Speciellt tonåringen.
Jag tjänar inte dåligt men kan heller inte lägga ut hur mycket som helst. Jag får fundera, planera, prioritera och vända på kronorna för att det ska gå runt och samtidigt gynna barnen så mycket som möjligt, men det är det värt så länge jag har möjlighet.
Mitt problem är att jag bara har han och hans familj att ta hjälp av. Jag har ingen egen familj i livet och har tidigt i relationen isolerats i stor grad från mina få vänner så att jag står ensam kvar utan någon hjälp utifrån. Skulle jag fråga hans familj (som för övrigt nästan aldrig ställt upp ens när vi var gifta) skulle jag få ännu mer skit. Jag försöker nu istället att planera allt så att jag ska slippa be om hans hjälp, men det känns som ett sjukt beteende att inte ens kunna hjälpa till med det. Han har inga egna fritidsintressen så att han är uppbokad heller. Har respekt för att det är “min vecka” men om jag hade frågat om hjälp för att jag ex. måste jobba borta hade det med största sannolikhet inte varit något problem att ställa upp. Bara när det gäller idrotten.
Förstår att det känns surt att han beter sig på det sättet, men ju fortare du accepterar det du inte kan förändra desto bättre för dig själv.
Iom att du är så otroligt engagerad i denna idrott så tänker jag att då du är ledare så kanske fler än dina egna barn är beroende av att du kan fortsätta med ditt engagemang, följa med på matcher, träningsresor etc… försök bonda med andra föräldrar till övriga barn som spelar med dina och så småningom kanske du kan få hjälp av dem och ni kan hjälpas åt med olika saker rörande barnen.
Har du ingen egen familj (hans ska du ju absolut inte kontakta) och inga vänner så försök bygga vänskap med människor som är intresserade av samma sak som du
Nu vet jag inte var i tonåren er äldsta befinner sig men den behöver inte göra det pappan planerat. Minst 13 borde den vara och då kan den välja om den vill henka på pappan och hans planer eller om den hellre vill vara med dig och köra träningsmatchen. Pappan kan inte köra över och bestämma över tonåringen hur som helst.
På mig låter det som att du behöver bygga upp ett eget kontaktnät då ditt x verkar ha försökt isolera dig men det kanske är en övertolkning.
Jag håller med @Noomi och @Rulle, du kan endast fokusera på hur du kan lösa situationen bäst för dig själv. Du kan inte ändra honom och det finns ingen instans som kan beordra honom att ändras. Dyra intressen är tyvärr ingen rättighet utan du behöver verkligen fundera över vad du själv orkar och mäktar med, både utifrån tid, ork och ekonomi.
Jag sitter lite i samma sits, har ingen familj här och har aldrig fått något stöd från hans familj. Min lösning har varit att ta hjälp av vänner och försöka bygga upp nya vänskap för att inte vara för bunden till samma personer. Jag har även lärt mig be om hjälp av andra föräldrar i barnens aktiviteter med t ex skjuts. Och nej, inte alltid så enkelt eller roligt så har förståelse att det är frustrerande. Just därför, var rädd om dig själv och din egen kapacitet
Men säg stopp till honom!
Ni lever inte längre tillsammans. Han kan stoppa upp sitt hat där solen inte skiner. Du behöver inte ta det!
Nästa gång ni behöver ha samtal om barnen och han börjar spy över idrotten säg att du inte är intresserad av att höra mer, säg till honom att hålla sig till ämnet!
Och sluta upp med att “måla en fasad”. Det är inte ditt ansvar att få det att se ut som att han är intresserad när han inte är det!
Lägg din energi på bättre saker.
Jag är måttligt förtjust i mina barns idrotter. Jag gillar inte bollsporter. Men jag är på cuper, matcher, tävlingar, långa bilturer… you name it!
Det gör man ju för barnens skull. Detta verkar ditt ex sakna förmåga att ta in. Låt honom krascha. Det är inte ditt ansvar att upprätthålla en bra relation mellan barnen och deras pappa. Det är HANS ansvar.
Begränsa honom från allt skitsnack för din egen skull
Hmm, här håller jag faktiskt inte med riktigt. Jag har ibland känt att idrotten äter upp all familjetid och det har funnits tillfällen då barnen (tonåringar på över 13) faktiskt har tvingats avstå en match (som just i det ögonblicket är den viktigaste matchen någonsin!!) eller två under en säsong. Jag har vägrat låta livet styras till 100% av deras idrott och har nu pappan faktiskt planerat något och ratar denna idrott så pass så skulle jag nog mer uppmuntra tonåringen att avstå träningstävlingen, även om pappan gör det för att jävlas. För risken är att det istället skapar ännu mer agg om barnet aldrig kan avstå idrotten för en gemensam aktivitet. Börjar pappan sedan regelbundet kräva att barnet avstår, då är det en annan femma och man kan börja protestera. Ibland missar man en viktig tävling, träning, match, sånt är livet och så kommer det alltid att vara och det är också viktigt att lära sig.
Beror på hur långt man vill nå i sin idrott, om man satsar på att bli uttagen till distrikts- och landslag eller om man gör det bara för kul och vad det är man avstår idrotten för. Ja, idrott slukar all tid. Den gjorde det för Peter Forsberg, Karolina Klyft, Anja Pärsson, Kim Martin, Ingemar Stenmark, Gunde Svan o sv. Skulle de bli tvingad att avstå ett träningsläger/ träningsmatch för att en förälder blev sur för att idrotten tog för mycket tid så det planerades in en grillafton för familjen eller en resa med avsikt att barnet skulle missa en viktig tränging som redan låg där är frågan hur långt de skulle ha nått.
Det jag påpekar är att vi inte VET om pappan nu gjort det för att jävlas och har han faktiskt planerat något speciellt och träningstävlingen nu kom i vägen så kanske man kan försöka vara villig att ge honom det och inte skapa ännu mer konflikt. Jag är säker på att stora kända idrottare någon gång försakat en träningsmatch eller annat för familjegrejer. Om karriären går i stöpet för EN eller ETT förlorat träningstillfälle då vette fan om man hade så stor karriär framför sig helt ärligt. Är det däremot en uttagstävling snackar vi helt annat.
Nej men vad vi vet är att matchen har varit planerad i månader, att det är ts kollegor som planerat den och då är frågan om det är så viktigt det fadern som hatar idrotten och ts planerat in eller om det gått att ta vid något annat tillfälle. Tränare har en tendens att se vilka som är mest motiverade, som visar störst engagemang och träningsvilja. En träningsmatch spelas för att spela ihop lagdelarna inför tävlingsmatcher varför den som vill stå med i startuppställningen bör vara med på träningsmatcherna. Så ja, kan man ska man vara med. Att en förälder som hatar idrotten i fråga planerat in en grillafton eller en resa till Ullared för att hålla barnet borta från den sedan länge inplanerade träningen kan knappast anses som laga förfall. Du kan ta en häst till vattnet men du kan inte tvinga den dricka. Tvinga någon du påstår dig älska att avstå från en idrott den älskar att utöva för att du själv hatar den är inte ett bra föräldraskap.
Du behöver knappast rapa för mig vad tränare ser, planerar osv, jag har spenderat min tid bredvid planerna i sporter.
Det är det här du inte har en aning om. TS vet inte heller. Det är kanske därför man inte ska börja med en vresig vrång ton och att “barnet minsann har en egen vilja”…Plus att vi bara har en sida av historien, TS sida som verkar brinna för idrotten. Så man kanske ska börja i änden av att se vad pappan faktiskt har planerat och ur viktigt det kan tänkas vara. Och är det nu så att barnet även har viktiga datum/uttagningar och pappan är vrång, ja då kan det ju vara smart att bara maila dessa viktiga datum så har han koll för uppenbarligen tänker han knappast ta del av sms-grupper, lagssidor och annat.
Nej, ingen av oss vet. Inte heller vet vi när fadern planerade in det eller om han då visste att det låg en träningsmatch där.
Det vi vet är att tonåringar har till stor del själva rätt att säga till om vad de vill göra och att det knappast befrämjar relationen mellan far och barn att tvinga barnet att avstå från något som det tycker om att göra och som är viktigt för det.
Låter som mannen har liknande syn på idrotten som en bedragen har på otrohetspartnern. Hon beskriver hur hon är ledare för åtminstone 2 årskullar inom idrotten, skriver att hon spenderar “extremt mycket tid med detta” och att barnen introducerats sporten väldigt tidigt, för att sen uppta väldigt mycket av deras tid. Och sen påstår han att det är det stora engagemanget som gjort att “allt har saboterats”. Jag påstår inte att det är fel att mamman och barnen fokuserat på sporten - jag tar inte ställning till det alls, men jag gissar på att i pappans ögon så valdes han bort till förmån för sporten. Att när valet stod mellan relationen eller sporten var sporten viktigare. Och har han den synen på det lär det aldrig hjälpa att truga och tjata, lika lite som att man kan tjata sig till att ett ex ska bli på god fot med den nye, ens om det är för barnens skull. Han borde släppa det, för barnens skull. Men han kommer nog inte göra det. Så den enklaste lösningen är väl att involvera honom i allt sportrelaterat så lite som bara möjligt för striden kommer inte ta slut, och låta relationen mellan barn och pappa vara en sak mellan dem, och inte något TS ska behöva ta ansvar för.
Jag har läst vad ni skrivit och kan fylla på med följande:
Pappan visste att träningsmatchen låg där när han planerade in sin aktivitet.
Aktiviteten i fråga är ingen “viktig” aktivitet och kan utan att nämna den likställas med att städa lägenheten.
Jag har trots mitt engagemang i idrotten (läs mina barn) alltid varit noga med att hitta tid för att bibehålla relationen men min exman gjort det klart för mig rätt tidigt, redan innan barnen började med sin idrott, att han inte har någon avsikt eller önskan om att göra något med mig. Varför jag stannade så pass länge i relationen kan man ju fundera på, men att han skulle känna att han valdes bort till förmån för sporten när han sedan tydligt klargör att han inte vill göra något med mig gör att jag inte kan känna att mitt engagemang i barnens idrott skulle vara orsaken till hans hat till idrotten. Han har haft alla chanser att bygga på oss.
Mina barn avstår faktiskt från aktiviteter när det krockar med annat viktigt i livet, så som kalas osv. Det ställer även jag mig bakom.
Jag kommer aldrig någonsin att sätta mina barn och deras intressen i andra hand till förmån för mig eller mina aktiviteter. Jag kan planera in mina aktiviteter som jag vill göra så att det inte krockar med deras och ändå hinna med det. Att direkt eller indirekt planera in grejer som gör att barnen hamnar i kläm känns helt orimligt i mina ögon.
Har man satt barn till världen bör man rimligtvis måna om deras uppväxt och hur de formas till starka individer. Oavsett om jag hatar deras aktiviteter eller inte älskar barnen dem och då skulle jag aldrig få för mig i att skita i det genom att låta bli att hjälpa dem på de sätt jag kan oavsett om det innebär att skjutsa, baka en långpanna med kaka eller spendera en förmiddag på en läktare. Barnen kommer först.
Tonåringen är äldre än 13 år och säger själv att det här är hens enda och stora intresse och siktar på att ta sig så långt hen kan. Att jag skulle hämma den utvecklingen till förmån för att få sitta hemma i soffan och titta på en film med hen istället för att hen får träna när jag vet att det är det enda hen vill kommer enbart skada relationen mellan oss. Barn är bara barn ett kort tag och jag kommer ha gott om tid för TV-tittande när barnen är utflugna.
Som jag gissade.
Jag jobbar delvis med ungdomsverksamhet i en annan bransch och påpekar hela tiden att har vi ungdomar som är intresserade att delta men som också håller på med idrott har vi lättare att anpassa vår aktivitet efter idrotten än tvärtom. De som är nördar inom vår bransch har svårt att förstå det utan tycker naturligtvis att vår aktivitet borde vara det viktigaste medan jag framhåller att vill vi ha så många ungdomar som möjligt och vi kan anpassa oss borde vi försöka göra det.
Instämmer till fullo med dig! Men det krävs nog att man är inbiten föreningsmänniska och brinner för folkhälsan (båda fysisk och mental) för att man ska förstå vikten av idrotten. Det kan man inte förutsätta av dem som själv aldrig medverkat i en sådan verksamhet och det har jag full förståelse för. Jag har däremot svårt att hantera att man sätter käppar i hjulet för sitt eget barn när man dessutom inte ens behöver (läs vill) engagera sig på annat sätt än att heja på en läktare.
Du skriver att tonåringen är äldre än 13 och självständigt tar sig till träningar etc. Du skriver också att den av pappan planerade aktiviteten är (i alla fall i ditt tycke) likvärdig med att gemensamt städa lägenheten.
Du skriver att du upplever ett problem med att hen för pappan inte kan/får spela
träningsmatchen. Men vad tycker tonåringen?
Vet du om hen pratat med pappan och uttryckt att hen gärna uteblir från den gemensamma aktiviteten och istället spelar matchen? Om hen inte gjort det, har du frågat dig varför?
Det kan ju vara så att hen inte orkar ta konflikten, det har uttalats hot (nu el tidigare) om indragen månadspeng el dyl eller kanske hen tycker det är lite skönt att vila från resultathetsen just denna gång.
Om hen verkligen helst vill spela är det ju ”bara” att ta cykeln/bussen och komma hem till dig. Men det kan det ju också resultera i att tonåringen på sikt bor mer eller helt hos dig. Är det bra för tonåringen, syskonet och dig?
Jag funderar också lite på att du skriver att du upplever det som att din dåvarande man isolerade dig från fd vänner. Och att han tydligt uttalade att han inte var intresserad av att göra saker med dig. Kan dessa tendenser även rikta sig mot barnen?
En rent praktisk åtgärd tycker jag är att du som tränare/lagledare pratar med andra föräldrar i laget och beskriver att du behöver lite skjutshjälp etc. Då kan du också få lite nya vänner.
