Har tidigare skrivit om hela processen som pågått sen början av året med mig och min (snart ex) sambo.
Jag mötte en (äldre) man på jobbet. Stark känslomässig kontakt och överväldigande känslor. Till slut kunde vi inte hålla oss ifrån varandra. Hångel och smygträffar. Smussel och dubbelliv. Har ständigt känt skam och skuld. Försökt säga att vi måste vänta. Pausa. Göra klart i våra relationer, men dragningskraften har varit för stark. Tillfredsställelsen av det jag saknat i min vanliga relation har gett för mycket. Absolut inga ursäkter eller försvarstal - beslutet att vara otrogen äger jag. Får ansvara för konsekvenserna.
Min sambo har varit misstänksam. Frågat. Undrat. Har med sig att ha blivit sviken genom otrohet i tidigare relation. Det jag lovade att jag inte skulle göra mot honom, gjorde jag till slut… och jag ljög för honom. Om och om igen. Intalade honom (och mig själv?) att det bara var i hans huvud. Har nog i stort sett gaslightat honom (lite).
Och nu är jag påkommen. Allt är framme i ljuset. Han avskyr ju mig. Helt förtjänt.
Och jag klandrar mig själv och “slår” på mig själv dagligen för detta, är helt och fullt medveten (nu) om vad jag gjort och konsekvenserna.
Men - hur lär man sig leva med att ha varit Aset? Som ljugit, bedragit, manipulerat, levt dubbelliv…? Oklart om han nånsin kan förlåta mig och försonas, men han anstränger sig för normalitet för barnens skull. Tacksam för det. Men jag måste kunna förlåta mig själv också.
Hur? Kan inte känna igen den här personen som jag tydligen är/ blivit.
Tack @Tailor.
Jag har alla intentioner att sluta ljuga. Just nu är mitt ex inte redo bara. Vad jag än säger så tror han mig inte. Han har ingen anledning förstås. Men svårt att förtjäna nåns förtroende när det inte tas emot… om du förstår?
Självklart lättar det mitt samvete också att vara ärlig. Och låter mig stå (äntligen) för vad jag gjort. Och därmed iaf kanske förlåta mig själv?
Jag vill inte heller oombedd trycka upp vad som hände när och hur osv, utan att han bett om detaljer. Vill han veta så berättar jag allt.
Just nu är han ursinnig. Tvingas bo kvar i gemensamt hem med mig (som mest var min dröm, ett hus). Kommer inte ur det enkelt pga bolånekarusell. Så jag fortsätter “såra” honom genom att inte kunna släppa honom fri också…
Och en del av mig, som är liten och skadeskjuten och verkligen inte ville såra någon, vill bara krypa till den varma (nya) famnen där nån iaf tycker om mig. Men det känns åt helvete fel innan jag och exet är helt klara med varandra. Ute och balanserar på tunn tråd högt ovanför marken just nu… och där har jag ju satt mig själv förstås.
Efter flera år av lögner och manipulation så tänkte jag ge min input i vad jag hade uppskattat från mitt As.
Jag hade uppskattat om han sökte upp mig och sa att han tidigare ljugit pga osäkerhet och feghet. Jag hade velat att han erbjöd sig att sitta ned sansat och svara på alla mina frågor. Jag hade velat veta hur stort sveket var. Jag hade blivit arg. Haft några veckor då kommunikation varit helt borta. Men sedan hade jag kunnat acceptera och röra mig vidare.
Din fråga är hur du ska lära dig leva med att ha betett dig som ett as. Det är idag inte en fråga som din sambo på något sätt kan ta ansvar för. Jag tror att enda lösningen på det är att du beter dig väl mot din sambo härifrån och nu och att du inte kastar dig i famnen på din nya utan skaffar en samtalskontakt som får reda ut varför du handlar på ett sätt som är helt emot dina egna värderingar.
Om din drivkraft är att bli förlåten kan den upplevas egoistisk av någon som nyligen blivit så illa behandlad. Om din (ex)sambo kan försonas med dig och förlåta är hans process och inget du kan skynda på för att underlätta för dig och dina känslor. Jag tror att det är alldeles för tidigt att ens ha sådana funderingar/önskemål.
Jag blev utsatt för otrohet (mm) för många år sedan. Det tog många år av eget arbete innan jag var beredd att prata försoning med mitt ex. Då var han inte redo för det. Han med all skuld gaslightade mig fortfarande (lite) och verkade lida mycket mer än jag. Han har inte gjort det egna jobbet. Ledsamt när jag äntligen var redo.
Du är inte mer än människa och ibland faller vi djupt på grund av våra fel och brister. Vill man försonas med sig själv behöver man jobba för det även om det gör ont. Du har en bra självinsikt i att det är du som ansvarar för att det kunde bli så illa. Det är inte alla som har det i din situation, så jag tror på att även du kan läka med rätt hjälp. Heja dig!
Mitt ex hade inte kunnat skriva ett sånt inlägg som du gjort. Han är inte ångerfull, tar inte på sig skulden, förstår nog ärligt talat vad hans beteende betyder för andra. Alltså tänker jag att han är ett riktigt As och du snarare har betett dig som ett as under en period. Så jag tror att om jag var ditt ex så skulle just den skillnaden behöva komma fram. Kan han lita på dig inom andra områden? Jag kommer aldrig kunna lita på mitt ex igen, eftersom nya och gamla lögner om allt möjligt kommit fram. Trots att vi varit gifta i 20 år så får jag nu lära känna honom ännu mer, hur han försöker manipulera och lura dem han inte gillar/har en relation till. Det gäller t ex ekonomi kring barnen, schema för boende med mera. Ett rimligt mål för dig skulle nog vara dels att visa att du helt tar ansvar för ditt beteende och försöka vara öppen med varför du ljög, dels att vara väldigt pålitlig i allt annat. Det kan nog ta ett tag innan ditt ex litar på dig igen, även i frågor som inte alls rör trohet/otrohet. Men se varje vardaglig situation där du är tydlig, transparent och pålitlig som ett steg framåt, även om du inte får något kvitto från exet. Belöningen i form av tillit/samarbete kring barnen kommer att komma! Och då tror jag att det växer fram en försoning mellan er.
Mitt bästa tips är att ta kommandot över dina tankar, dessa typer av tankar leder inte till något positivt.
Det minsta en bedragen person ska behöva känna är att allting ligger hos hen. Du behöver vara driven, komma med förslag och i både beteende och i ord visa att du vill göra det bästa av läget just nu.
Du behöver även sätta dina egna känslor och tankar på paus just nu för att kunna få ett så bra avslut som möjligt för du vet ju att din tid kommer. Ditt ex däremot har ju en betydligt längre resa att vandra…
Tack för inlägget @Annie1 . Ledsen för hur du blivit behandlad under flera år men tacksam för att du delar.
Det känns ändå skönt det du skriver. Jag har redan lagt mig platt - sagt att allt är mitt ansvar. Att jag varit feg och borde gjort annorlunda mkt tidigare. Vi har haft det tufft länge men det är ingen ursäkt alls för otrohet och ffa återkommande lögner.
Ska komma ihåg detta med att erbjuda sig. Jag har redan sagt det men kanske behövs även framåt när han är redo.
Ja, tack. Jag håller med. Jag har redan bokat tid hos psykolog. Även min sambo. Och vi fortsätter i familjerådgivning för att göra bäst för barnen och gemensamt föräldraskap.
Fattar. Jag har klargjort att jag inte förväntar mig förlåtelse eller försoning. Nånsin. Men självklart hoppas jag på det nångång. Men propsar inte på det alls.
Så tråkigt att du inser gång på gång vem du levt med. Jag vill gärna tro att jag är något annat. Bekräftelsen som du ger på det värmer ändå.
Jag ska verkligen försöka “bevisa mig” i varje given situation. Vi har alltid kunnat lita på varandra, haft ett bra föräldrasamarbete och kunnat ha kul tillsammans. Jag hoppas att ffa föräldraskapet ska funka bra även fortsättningsvis. Så får ev resterande tillit komma sen.
Syster.
Been there, done that.
Ja, utom att ha blivit direkt påkommen då.
Gjorde saker som jag inte trott mig om.
Det vi kan göra är att inse att det var dumt och stå för det vi gjort.
Problemet är att om vi säger sanningen nu kommer inte de vi ljugit för att tro oss när vi berättat allt och sagt som det är. De kan fortsätta tro att vi inte sagt allt och att vi ljugit om det vi sagt något om.
I eftertankens kranka blekhet borde vi gjort annorlunda. Vi har bränt de broar och de skepp vi har bakom oss. Nu får vi blicka framåt och lära oss av misstagen, försonas och leva med de sidor av oss själva som visat sina vidriga trynen
Det finns inget annat att göra.
Ja för fan. Jag kommer nog inte tro mig icke kapabel till saker nånsin framöver. “Så där skulle jag aldrig göra” kommer jag aldrig säga… Jag är generellt ganska ickedömande mot andra människor som har gjort pissiga saker. Bra på att se “du gjorde en dålig sak, du är inte dålig för det”. Men inser att jag satt ett stort värde på att jag själv ändå ska vara “bättre än alla andra”. Tänkt (men inte sagt) att jag nog ändå är bättre än de flesta andra. Jävla osympatisk självbild. Och orealistisk.
Vi säger sanningen nu men eftersom vi ljugit för dem innan tror de inte att vi säger som det ör, att vi inte berättat allt och att vi ljugit om det vi sagt.
Alltså:1) vi har ljugit 2) nu ljuger vi inte utan säger som det är och då blir vi inte trodda.
Aa förstår. Nej, “framför allt”.
Jag har inget kvar att förlora och således ingen anledning att fortsätta ljuga. Jag behöver liksom inte skydda mig själv längre. Det tåget har gått…
Den skam och skuld jag känt inombords under tiden som detta pågått (bakom hans rygg) vill jag inte fortsätta med. Jag vill inte vara den personen som gör sånt här. Som får någon att må så dåligt genom svek och lögner. Så då får jag väl (klyschigt nog) se det här som en lärdom och komma ihåg hur jävla dåligt jag mår (och har mått) - och försöka att aldrig göra det igen.
Förstår. Utöver om ditt ex hade berättat allt som hände (vilket kanske hade mildrat det för dig om jag tolkar dig rätt?) - fanns det nåt annat hon kunde ha gjort eller som kunde ha skett som hade kortat de 12 månaderna? Eller är det helt enkelt att låta det ta den tid det kan? Jag vill ju såklart att mitt ex ska må bättre. Men är osäker på hur jag i sinom tid kan hjälpa honom med det… Det kanske helt enkelt får värka klart i honom?
Ja det finns ju orsaker bakom förstås. Att bli sedd, bekräftad, osv. Det behöver man kanske inte trycka upp i ansiktet på den som blivit bedragen tänker jag… Det går ju att förstå av sig själv. Jag funderar väl lite på när i tid det också framöver kan vara “klädsamt”/mindre smärtsamt att jag faktiskt dejtar den här andra mannen jag träffat? Mitt ex har ju i sak inget att säga till om det, men jag vill respektera honom så gott jag kan nu genom att inte fortsätta träffa mannen så länge vi är i uppbrottsfasen och bor i samma hus.
En beroende-mässig relation blir ju inte helt bra heller. Men jag kan relatera.
Jag har nog fastnat mest på att vi har det tryggt - trygghet, gemenskap och good enough. Och jag har väl först nu förstått, vågat förstå - och kunnat formulera, att jag söker annat i en kärleksrelation. Och att jag kan få annat.
Ja. jag har bestämt mig för det. Vad han än frågar så får jag säga som det är.
Just nu träffar jag inte den andre mannen. Pratar med honom ibland och vi skriver till varandra. Även om vi på det sättet såklart fortsätter vår “relation” (jag tror inget annat) så ses vi iaf inte, dvs inget fysiskt. Om mitt ex frågar om jag träffar honom just nu så vill jag kunna svara honom ärligt att jag inte gör det.
Jag tror nog också alla relationer säkert går att fixa, reparera, osv.
Men jag har sen väldigt många år tillbaka frågat mig själv om jag verkligen är kär i min sambo (ex). Eller om jag bara älskar honom som person och partner. Dvs - skillnaden mellan romantiska känslor och känslor av vänskap/partnerskap/trygghet osv. Jag inser vad jag saknat. Sen sätter jag ingen tilltro till att relation med den här nya nödvändigtvis kommer förändra mitt liv. Det kanske inte blir nåt, det kanske inte håller, åldersskillnad kanske gör sitt till inom väldigt kort… vad vet jag.
Men med mitt ex borde jag (vi egentligen) för länge sen insett att vi inte skulle leva med varandra. Vi har inte varit ärliga. Vi har försökt skapa något som inte är. Som många andra gör också. Till slut tappade jag sikten på vad som var vad. Och tillät mig själv att passera gränser. Förakt och en känsla av att leva fel liv - exakt så. Där har vi det. Min känsla sen en tid tillbaka.
Jag är inte offret här. Tack för inspel 