Håll ut! Det kommer att bli bättre! Jag gick med här på forumet efter drygt ett halvår från kraschen, just för att det bara kändes värre och ”aldrig” blev bra. Det bara fortsatte, upp och ner i en evig berg- och dalbana. Under första året var barnens boende i nån slags ständig förändring, plus att exets nya relation tog fart. (Att det hade varit ett parallellt förhållande under en tid förstod jag först efter skilsmässan) Du tvingas ju att ha tät kontakt med ditt ex och det tror jag gör läkningen långsammare i början, men kanske inte sämre. För mig tog det inte så lång tid att komma över den romantiska relationen, men förlusten av familj, av den framtid och vardag jag sett framför mig var värre. Att hitta ett agerande som förälder som stämde med värderingar och den nya spelplan som uppstod var också jobbig. Jag fokuserade på att landa i ett delvis nytt föräldraskap och satsa på mig själv, att fylla livet med sånt som gör mig glad, tills jag faktiskt blev glad igen. Nya vänner dök upp, en fantastiskt upplevelse! Men det var många stunder med ångest, ledsenhet, många dippar. Därav mitt val av nick. Jag försökte ändå att jobba igenom smärtan, inte fly från den. Känna efter vad jag egentligen kände, reda ut varför känslan kom, tvinga mig att vänja mig vid det nya läget. Efter en stund avtar smärtan och man kan fortsätta med dagen.
År två var så mycket bättre än första året, så håll ut! Det tog tid för mig att befästa vissa insikter om relationen och exets karaktär. Stressa inte med dejting förrän du har ett härligt liv där en relation verkligen tillför det där extra, inte ska hjälpa dig att hitta glädje. Nu har det gått tre år och senaste året har varit riktigt bra! Men jag hänger fortfarande här, både för att ”ge tillbaka” för allt stöd jag fick, men också för att jag uppenbarligen behöver den bearbetning det innebär att läsa och skriva kring detta. Men det gör inte alls så ont längre att tänka på relationen som var. Den tar inte heller särskilt stor plats i mina tankar.