Det skulle vara intressant att veta vad ni tänker runt det här. Min lilla tjej fyller fyra nu på lördag under ”pappa-vecka”. I vår skola och umgängeskrets är det vanligt att ordna med kalas i en lokal och vi har bokat till nu på fredag och bjudit in kompisarna på förskolan. I år valde vi att även få ett paket med tårta och mellis, för att slippa ordna sådant tillsammans nu när vi inte är ett par längre. Jag säger vi, men jag har styrt upp det som vanligt men med samtycke av mitt ex.
Vi har varit separerade i drygt ett år, mitt ex skaffade ny tjej redan innan vi gick isär. De har varit ”kompisar” i i alla fall ett par år eller tre. Så det är lite infekterat även om jag tycker att jag har accepterat situationen bra och vi håller god ton med varandra. Jag känner inte henne, vi träffades en gång för flera år sedan. Nu vill han, eller snarare hon och hennes barn komma på födelsedagsfirandet. Hon vill vara en del av hans liv, inklusive hans barns födelsedagar. Visst jag fattar, men jag har sagt ifrån och sagt att jag inte är där än. Jag kommer emotionellt inte att kunna hantera situationen. Träffa henne för första gången, dessutom framför familjer som jag inte känner väl (kompisarna från förskolan). Ett år har inte läkt såren efter 21 år och tre barn tillsammans.
Jag har bett honom be den nya att inte komma och förklara min situation. Säga att det går säkert bra nästa år, jag behöver bara lite mer tid. De kan fira själva i helgen… Men det gick inte riktigt som jag tänkt mig… Han tog hennes parti och gav mig valet att inte komma och erbjöd mig att ta barnen på lördag istället för att själv fira med dem. Eller så kommer inte han på fredag. Eh…? Är det bara jag som är för känslomässig här? Borde jag ge med mig för min lilla dotters skull? Hans nya och hennes barn är ju en del av hennes liv. Är jag självisk? Är ett år tillräckligt för att jag borde kunna hantera det här bättre? Vad tycker ni. Vad har ni för erfarenheter?
Jag utvidgar eftersom han precis har ringt tillbaka. Inledningsfrasen var: Kan du verkligen inte komma på fredag om X är där? Vilket ju inte riktigt var vad jag har sagt… Hennes vision är att eftersom det är pappa vecka är firandet hans. Fast vi har lyckats ordna sådant tillsammans hittills och har inga som helst problem med det. Hon kommer att vara där till varje pris och tar även med sig en vän som stöd. Enda alternativet är att dela på firandet. Jag vet inte vad jag ska göra. En dag som ska vara glädje och lycka, vet inte om jag kan hålla masken firandet igenom.
Detta låter som en situation där man lätt målar fan på väggen. Jag hade troligen också gjort det, föreställt mig det värsta.
Men för det mesta när man ställs in för enormt påfrestande och stressiga situationer så när man väl “går ut på scenen” så brukar man klara av det över förväntan.
Skulle du kunna gå dit med rak rygg och fast blick? Stålsätta dig? Kanske klarar du det mycket bättre än du förväntar dig. Du kan sätta på dig en mask och visa dem att du har rest dig och att deras skit inte berör dig längre. Fejka så mycket du behöver, spela en roll om så behövs. Kanske ska du också försöka få med dig nån nära vän som du kan “fly” till när det behövs.
Jag tycker att de är okänsliga och krävande. Du har förklarat på ett vänligt sätt att du inte ”är där än”. De inledde sitt förhållande på ett dåligt sätt och det är svårt som lämnad att bearbeta både separationen från partnern, från familjen som en helhet och så själva sveket. De kunde vara lite snälla och sen ha ett eget firande i sin egen nya konstellation. Tycker jag. Sen klarar du det säkert men ska du verkligen behöva klara det just den här gången? Kan de inte förstå att även om de bildat en ny bonusfamilj så behöver ju inte alla andra inkluderas i den. Det är allt att förvänta sig mycket. Ett år är inte lång tid alls.
Tack för svar! Jo, det får nog bli så. Jag har inte så manga andra val. Rak i ryggen och försöka ta mig igenom det. Har redan bett ett par nära vänner komma som får vara mitt stöd.
Tack för svar! Det var precis så jag kände. Men var inte säker på att ha rätt till de känslorna. Är det någon som tycker att hon har rätt så säg gärna det, vill gärna se det från olika vinklar.
Jag håller med @Ullebulle till punkt och pricka. Det ÄR väldigt respektlöst av ditt ex och det är sorgligt att han inte kan visa dej mer förståelse och empati.
Men om du nu beslutar dig/känner dig tvungen att gå dit så hade jag inte gett dem några tecken alls på hur du egentligen mår på insidan.
Alternativt så kan du ju ha ett eget kalas för dottern detta året, hon kommer säkerligen bara tycka det är kul med två kalas med godis och lek. Sen nästa år när du kommit längre i processen så kan ni återigen ha gemensamt firande.
Jag, och säkert många andra, förstår dina känslor. Men många gånger när det handlar om vissa känslor så kanske det inte alltid finns ett tydligt “rätt eller fel”…
Jag tycker så här, och att du kanske ska försöka tänka så här; denna dag är ju inte din och ditt ex dag, ej heller ditt ex nya partners dag. Det är ju din dotters dag. Så sätt ditt fokus på din dotter, inte ditt ex, och exets nya och “bonusfamiljen”.
Ta med dig en, flera goda vänner, gärna sådana som du vet din dotter uppskattar.
Så på med “game-face” och fokus på din dotter. Ställ dig vid och på hennes sida. Så tror jag säkerligen att du kommer att klara detta!
Jag håller med dig. Ett år är inte lång tid att läka efter ett svek. Har du varit tydlig mot ditt ex i den frågan?
Har du sagt rakt ut till honom att han var otrogen och svek dig och att sådana svek tar väldigt lång tid att läka efter?
Har du varit så tydlig att du har bankat in det i skallen på honom?
Vissa lämnare fattar inte vad de har ställt till med egentligen.
Jag tycker att hon kan vänta med att klampa in son styvmorsan som ska vara med överallt. Det kallas att visa respekt för inblandade parter. Framförallt barnet.
Ska du träffa henne så ska det för sjutton vara på neutral mark och under neutrala förhållanden, inte på ett barnkalas!
Om saker och ting går åt skogen då? Säg att hon tycker att du och dina närmsta snackar skit om henne och hon får ett utbrott? (kanske långsökt, jag vet inte jag bara målar upp en taskig bild av något som kan hända) Den det drabbar är ert barn. Att inte ditt ex och hans nya kan tänka längre än näsan räcker är tragiskt. Inget barnperspektiv här inte utan enbart vuxnas egoism. Tråkigt
Jag håller också med om att hans nya också borde “ha vett” att hålla sig borta. Jag känner så igen känslan du beskriver. Ditt ex borde också tänka att det är himla onödigt att skapa en stämning som blir än mer ansträngd redan nu. Men du kan bara påverka dig själv, det kommer komma många tillfällen där man blir påmind om detta i en separerad situation. Exet kan skapa mycket drama och känslor kring olika situationer och man kan bara själv välja hur mycket man låter det påverka en. Men det kräver tid och träning att lägga energin på rätt saker.
Jag håller med @pappa73, det är din dotters dag. Försök att fokusera på henne och inte låta ditt ex eller den nya destabilisera dig. Det kommer att kosta i energi och kräver en “performance”, men du klarar det.
Mitt X lämnade också för en ny, jag är inte helt klar med allt än trots 4 år. För just sveket och lögnen är så svårt. Honom däremot är jag över och vi samarbetar bra. Han skulle nog inte komma på tanken att föreslå att hans nya skulle vara med när vi ordnar gemensamma kalas för vår dotter. Han fattar att det inte är aktuellt. Jag sa tidigt att han förstås kan välja bort mig, det gjorde han genom otrohet och sen genom att inte vilja försöka. Men att jag har samma rätt att välja mina människor och hans nya ingår inte i min familj. Jag vet att min dotter träffar henne ibland (X nya bor i annan stad) och jag hoppas att samvaron är ok. Jag pratar inte illa om henne. Men till mig är hon inte välkommen. Jag måste faktiskt få ha min egen skyddade sfär.
Hur är det med den nyas barn? Är de i samma ålder som din dotter? Bor de tillsammans? Isf tycker jag att för dotterns skull är det nog positivt att ha dem med.
I övrigt. Inte mycket blir bättre av att sätta ultimatum och gränser. Om ditt x vägrar backa så skulle iaf jag ta på mig glad-masken och gå dit. Försöka göra det bästa av situationen.
Kanske, men alla barn bjuder väl inte syskon/bonussyskon på kalas? Jag gjorde inte det, jag har tre syskon. Kalaset hör är ju för barnen i hennes förskola, det är ju enkelt att förklara. Och kalaset är på lokal, inte hemma hos X. Nej jag tycker inte att den nya familjen måste vara med av något skäl. Men jag håller med om att om det blir skarpt läge och X och hans själviska partner driver detta som princip kan TS gå dit med fokus på dottern så att inte ont blir värre (dvs att dottern blir ledsen).
Tack för alla inlägg! Jag fick ett meddelande senare på kvällen där han kort bara säger att X inte kommer. Jag svarade och sa att det var omtänksamt av dem och att nästa gång är jag bättre förberedd. Men hör och häpna. Den här kvinnan är inte riktigt frisk. Hon är tydligen sjukligt svartsjuk på mig (!) Och drev det här så långt så nu har hon gjort slut med honom. Tydligen inte första gången det händer heller. Mitt ex har alltid, eller för det mesta, varit en förnuftig och intelligent man. Förstår ingenting av vad han gör i ett sådant förhållande. Man får vad man förtjänar, heter det väl…
Nej, de bor inte tillsammans, men gör en del saker tillsammans med barnen (hennes och våra) under deras helger. Så visst, min dotter känner henne och trivs bra med hennes döttrar.
Läste lite om detta kalas och hela tiden var min tanke att hans nya är svartsjuk och förmodligen inte vill att han nu är familj med dig på kalaset. Om han var otrogen med henne kan han också vara det mot henne.
Det jag däremot inte förstår är varför isåfall inte X och hans nya kan styra upp ett eget kalas och låta bli att gå på detta. Men förmodligen tycker hans nya att det är konstigt att han inte kan ta med henne om du och han inte har känslor kvar för varandra.
Okänsligt av ditt X, men vad är att vänta av någon som är omtänksam och inkännande nog (ironi) att vara otrogen ?
Precis faktiskt mkt mer svårbegripligt, provocerande på gränsen till oacceptabelt än att hon faktiskt kommer. Förväntar hon sig en cat fight på barnkalaset
Sånt där trams skulle jag själv knapp(as)t acceptera
Kalaset blev bra trots allt. Så som jag tänkt mig att att det skulle bli.
Men jag har kommit till insikt att jag fortfarande är känslomässigt skör. Har svårt att acceptera att det inte är vi längre, trots att det nu passerat 14 månader. Jag tror jag mådde bättre för ett halvår sen. Gråter ibland (var och varannan dag den senaste månaden) över det som varit och det som inte blev. Återupplever ilska över hans val att leva med en annan kvinna än mig. Försöker dejta, festa, träna, träffa kompisar, men jag bara kamouflerar känslorna med något annat, och är alldeles för känslomässigt beroende av andra personer. Kan ni rekommendera trådar där ni berättar hur det har gått för er 1-2 år efter skilsmässan?
