Min fru vill nu skiljas efter 25 år. För barnens skull ska vi vänta med att säga något tills juni så att en tuff utbildning är avklarat för den ene sonen. För mig känns det här jättejobbigt att hålla det inom mig i tre månader. Jag går sönder och mår för jäkligt just nu. Är så besviken på henne för hon har svikit mig tidigare på olika sätt så jag vill egentligen bara att hon ska flytta direkt. Hur ska jag tänka klart kring detta? Bägge sönerna är på annan ort för det mesta med sina utbildningar och kommer hem då och då.
1 gillning
Hej @Blixten
Utan att veta bakgrund och alla detaljer så tolkar jag att barnen är stora, i det närmsta vuxna?
Om det inte finns väldigt särskilda skäl ser jag verkligen inget syfte med att vänta att berätta eller inte kunna påbörja separationen pga det.
Dessutom förstår barn mycket mer än man tror hur stora eller små de än är. Så följ det du känner i magen att du vill och det du mår bäst av.
3 gillningar
Enig med föregående talare. De kommer sannolikt förstå och du kommer gå under.
Hitta ett tillfälle när ni kan ge dem tid att reflektera och fråga efter. Inför ledighet eller helg tänker jag.
2 gillningar
Instämmer med @Ensam_man och @Kommavidare. Ni behöver inte skydda vuxna barn från dåliga nyheter. Det kommer inte leda till något positivt. Kanske tvärtom. Kanske kommer de anklaga er för att ha fejkat och hållit dem ovetande.
Berätta för dem snarast och lita på att de kan hantera verkligheten.
3 gillningar
Rent i sak kan jag väl hålla med föregående inlägg, men samtidigt så måste det ju finnas en anledning till att ni bestämt att vänta till dess ena barnet är klart med sluttampen på sin utbildning?!
Så finns det enligt er föräldrar befogad anledning att tro att ert beslut kommer att rubba honom (av någon för oss oklar anledning) oavsett hans ålder, då skulle jag säga att vänta isf dessa månader som är kvar.
Men det är ju bara min åsikt och jag tänker att det är ni som föräldrar bäst på att avgöra, för även ett relativt stort barn kan ju vara lite skör av många olika anledningar…
3 gillningar
Ärlighet är bäst.
Jag ”besparades” min mammas cancerbesked när jag var utomlands.
Jag har aldrig känt mig så sviken.
Det är mitt tips. Dessutom ska väl inte du behöva spela teater om du mår dåligt av det.
3 gillningar
Berätta! Jag har samma upplevelse som @Lisa0987 , familjen ville ”skydda mig” men det var mkt värre att upptäcka hemligheten efteråt för jag VISSTE att någon var fel, men ingen sa något. Där och då lovade jag mig att aldrig göra så mot mina egna barn.
3 gillningar
Jag tänker lite som så…
Du skriver att din fru vill skiljas nu. Jag tar det lite bokstavligen. Nu, som i exakt detta nu. Typ, att detta yttrande, denna åsiktsförklaring har du fått, nu… inte för ett par veckor sedan, någon månad sedan…
Du har gått sönder och mår för jäkligt just nu. Nu. Vilket är helt förståeligt!
Jag tolkar det som att ni har “unga, vuxna” söner. 20+ ålder kanske… De verkar bo, studera, på annan ort. Kommer hem då och då.
Jag tänker att du skall ta hand om dig själv först (!). Ta in din frus ord kring att hon vill skiljas. Tänker att både du och hon behöver säkerligen prata mer, och börja ta i de rent praktiska sakerna som en skilsmässa innebär. Ansökan, bodelning, bostad, flytt.
Jag förstår att du känner dig besviken, att du anser att hon svikit dig tidigare, och du vill att hon ska flytta ut direkt. Nu är det väl olika för olika personer, men långt ifrån alla har ju möjlighet att lösa “flytta ut” pang, omedelbums. Somliga “tvingas” leva under ett och samma tak en tid, ibland en kortare tid, ibland en längre tid.
I min värld, de är de två vuxna som skiljer sig. Man skiljer sig inte från sina barn. När jag och mitt ex gick isär, så hade jag en tanke kring att jag och mitt ex först behövde komma “en bit in i vår skilsmässa” innan vi satte oss ner med våra “ungdomar” (21,19, snart 18), kanske inte minst gällande bodelning, bostad, bostäder, ev flytt hit eller dit. För att kunna möta upp barnen om det skulle komma frågor. Nu blev det inte så, då mitt ex ensidigt “informerade” barnen… men men…
Tänker så här @Blixten. Låt det gå en vecka eller två. Jag säger inte att du/ni, och jag tycker att det skall vara “ni” (!), måste vänta till juni. Men “ni” kanske inte heller måste kasta er på telefon och berätta just “nu”. Eller, jag tycker givetvis att ni skall berätta detta när båda sönerna är hemma, och ni kanske redan idag vet när det sker (!??). Och då kanske det är bättre att du, ni, kommit en liten bit framåt på den ack så sorgliga och slingriga skilsmässovägen…
Ta hand om dig, i detta nu.
3 gillningar
@pappa73 Tack för ditt kloka inlägg! Sönerna är 17 och 19 år. Jag och min fru pratade idag och jag gav henne besked om att jag vill inte bo kvar i vårt hus efter hon lämnat mig. Dels pga att jag blir låst med ett hus som vi renoverar dels tänker jag att jag vill ha ekonomi till att göra roliga saker som resa, ha kvar båt, kunna lägga pengar på mina barn osv. Bor jag kvar blir marginalerna mindre. Det sorgliga är att jag helst vill bo kvar men vill heller inte stå ensam med allt arbete det innebär att bli klar. Det handlar om 2-3 månader kanske med hårt jobb. Min fru hade räknat med att kunna flytta ut i juni så hon blev inte nöjd för huset ska ju säljas också med allt vad det innebär. Hon blev väldigt sur för allt blev genast mycket krångligare för henne. Hon vet att jag inte vill bo i lägenhet och hon använde barnen som förebråelse mot mig som att det är bra om de får ha kvar sitt föräldrahem. Det tycker jag så klart också och man märker att hon vet vilka strängar hon ska spela på. Problemet blir ju att vi kan inte ha mer dubbla boenden under tiden då vi redan betalar lägenhet åt yngsta sonen. Jag känner nu att det funkar att ha henne hemma för det är ganska lika som tidigare men utan samliv men hon vill komma loss så jag vet inte hur det blir. Har vi levt ihop så länge så vad spelar det för roll egentligen? Finns ju möjlighet att reda ut saker som ger ökad förståelse inför skilsmässan. Jag har så många obesvarade frågor sedan tidigare.
1 gillning
Hej,
Det låter ju som att ni, de två vuxna, har en hel del att prata om, att börja landa i, inte minst gällande hus, bostad, bostäder…
Då håller jag fast vid det jag sa! Börja du och din blivande ex-fru och samtala kring husets vara eller inte vara, framtida boende!
Säger inte att allt måste vara löst, klappat och klart… innan ni tar snacket med era söner… men ni kanske, kanske bör ha kommit en bit framåt…
Låter lite som att din hustru har bråttom…
Se över det praktiska!! Hur ser du vägen framåt!!?? Det kan vara en bra sak att sysselsätta sig med när känslorna river och sliter!
Mvh
@pappa73 Ja, hon har bråttom som vanligt. Hon har alltid var så otålig och vill att vissa saker ska ske snabbt. Jag tror tyvärr hon har en del narcissistiska drag. Hon visar aldrig någon empati om jag är ledsen efter något gräl, hon har varit otrogen när barnen var små, hon är väldigt verbal och kan vrida och vända på saker så att det till slut blir jag som undrar om det är jag som är boven. Egentligen skulle jag vara glad nu att det tar slut men det är jag inte.
3 gillningar
Satsar pengarna på att hon träffat någon annan därav bråttom, inte berätta för barnen och all plötslighet. Se till att fixa allt det praktiska asap.
6 gillningar
Det här har jag funderat på några dagar och jag kan faktiskt inte riktigt förstå grejen i din besvikelse… men samtidigt så är det så att jag aldrig har besparats några tråkiga besked, för i min familj så har jag (av outgrundlig orsak) alltid varit kärnan som ska styra upp allt…
Utifrån min horisont @Lisa0987 så är DU enbart att lyckönska som har en familj/släkt som är kapabel och värnande om dig som individ och därmed lät dig vara utomlands på semester utan att behöva bekymra dig om hemmafronten 
Nu var det inte semester utan jag bodde utomlands så vi pratar inte om en veckas fördröjning av att få denna info.
Ahaaa… då förstår jag 