Hej!
Det är första gången jag skriver här - har läst ganska mycket redan och känner nu att det kanske hjälper att skriva av mig lite grann. (Lite off-topic ifall någon undrar: svenska är inte mitt modersmål och jag bor inte i Sverige, men har funnit många gånger att sättet man pratar om skilsmässa och separation i svenska böcker, poddar, forum ligger mig mycket närmare än det jag hittar i mitt eget land …)
I vilket fall, här är läget: Efter 22 år med min man och två gemensamma barn har jag (efter en sista chans med familjerådgivning som började i oktober) nu kommit fram till att det inte längre är någon mening med en relation där vi båda tycks göra allt (oftast utan att ens vilja det) för att göra den andra olycklig. Vi är väldigt olika på alla sätt och vi träffades när vi var så unga (jag var 18). Vi hade många underbara år och så fick vi två underbara barn, men det var nog där någonstans efter andra barnets födelse att allt började gå åt skogen. Ja, ni vet: småbarnsåren med stress, bråk, press att tjäna tillräckligt och ändå få tid med familjen … Men även när det värsta var över (barnen är nu 9 och 11) lyckades vi inte hitta tillbaka till varandra. Jag har funderat på separation i åtminstone fem år nu. Hade även föreslågit parterapi/familjerådgivning många gånger, en partnern vägrade. Tills nu i höstas, men jag antar att det var “too little, too late”. Vi fick tre ba månader, men redan till jul blev det sämre och sämre igen, jämt bråk som vi inte kunde lösa på många dagar i rad och som bara tar så mycket livskvalitet. Jag känner att allt bråk (och de många hemska sakerna som blir sagda varje gång) har lett till att kärleken och förtroendet har förstörts fullständigt, för oss båda.
Och nu är det alltså jag som har tagit beslutet att separera. Och han vägrar komplett att kooperera! Pratar inget ord med mig längre, inte ens om och när han tänker vara hemma. Det första han sa var att nu ska han flytta ut, lämna mig och barnen - då skulle jag verkligen “känna vad jag har gjort”. Men det håller inte - vi äger en lägenhet tillsammas, lånet är högt och vi måste både betala en del av det varje månad för att det ska funka. Visst kan han bo hos mamman eller systern ett tag, men han verkar inte förstå att vi måste, bara måste hitta en lösning som funkar för alla. Min största önskan är att han lugnar ner sig och att vi kan gå till en mediator tillsammans och verkligen prata om alla möjligheter vi har. Jag vill verkligen inget illa och framförallt ska barnen behålla nära kontakt med pappan, det är bara jag som måste ut ur relationen …
Och då börjar redan “secon thoughts” komma. Å ena sidan känner jag i mitt innersta att det är slut, att jag inte vill och kan försöka längre, att jag inte vill stå ut med ännu mer smärta och bråk. Å andra sidan finns det förstås tankarna om jag verkligen “får” göra så mot alla … Får jag verkligen sätta min egen lycka högst? Orkar jag att organisera hela separationen med bouppdelning. vårdnad etc. ensam då han inte är villig att ens sitta ned och prata med mig om någonting? Och hur ska vi fixa det ekonomiska? Helt oklart hur man ska ha råd till två lägenheter där barnen har varsitt rum, men så måste det ju bli för att de ska kunna växelbo (min ideal föreställning …). Var börjar man? Just nu tänker jag att vi kankse sulle flytta ut växelvis den första tiden, men funkar en sådan modell i längden? Tror inte de …
Kankse är det någon här som vill berätta om hur ni gjorde med barnen, boende, ekonomi den första tiden, vilka lösningar som finns i akut läge och kanske också för framtiden. Och hur får man någan att förstå att han måste kooperera för att åtminstone bli hört? (En av våra störst problem har alltid varit att jag är “den praktiska” som fixar ALLT det organisatoriska i vardagen, framförallt ekonomin, medan han helst slutar ögonen. Just nu är han så himla sårat över att jag inte vill vara med honom längre att han tycks berett att kasta bort allting, även kontaktet med barnen som han älskar så mycket. Tar det kanske bara tid? Men tanken att det en dag kan hända KAN inte vara ny för honom, inte efter alla samtal och bråk det senaste halvåret.)
Ursäkta, det blev ganska långt och inte riktigt tydligt vad jag egentligen ville ha sagt, men kanske får jag ändå lite stöd av er som redan har kommit lite längre i processen.
Jag separerade när mina barn var i liknande ålder, 10 och 13. Det första de märkte efter separationen var att de slapp leva i bråket mellan oss. De slapp också gå på tå och akta sig för pappans utbrott, även om de bodde halva tiden hos pappan så slutade han vara arg så länge han var ledsen. Sedan träffade han en ny och då var han sig lik igen…
Man kan fråga sig för vem det är bra att hålla fast i förhållandet och för vem det är bra att separera. Ofta är det bättre för flera att separera än att stanna kvar när läget gått så långt att man bara bråkar och är olyckliga.
Det är ju ett svårt läge när den andre parten inte alls vill samarbeta. Då kommer man ju lätt ner till vad man har juridiska möjligheter till, vilket ju också skiljer sig åt mellan länder.
Hur är det med hans familj? Hur ställer de sig i frågan? Hur accepterat är skilsmässa kulturellt i landet?
Mitt tips är att fokusera på dig själv, fastna inte i oron över att din man inte vill/kan samarbeta, för det viktiga är du och barnen. Han är vuxen och får sköta och hantera saker på sitt sätt. Självklart förenklar det ditt liv om han är mer samarbetsvillig, men det ska inte hindra dig att skapa dig ett liv som är bättre för dig och dina barn.
Jag har varit separerat från mina barns pappa sedan drygt 11 år tillbaka. Han har alltid varit motvillig och motsträvig, det har inte blivit bättre oavsett hur han mått, att det gått lång tid eller att han hittat ny kvinna och fått barn med henne. Jag använde flera år för att försöka förmedla, hade överseende, hade dåligt samvete, tog på mig mer, snälltolkade honom åt barnen osv. Det har inte gjort något positivt, han är exakt lika svår och motvillig nu som då. När jag valde att fokusera på mig och barnen och verkligen ha minimalt med kontakt med honom, då började jag må bättre vilket förstås gjorde mig till en bättre mamma.
Så mitt råd är, du ska förstås önska och bidra till att skapa ett så bra samarbetsklimat som möjligt men låt inte det vara utgångspunkten till att du ska orka eller vilja gå igenom en separation. Du och dina barn är de viktigaste
PS. För att vara övertydlig, mitt exempel är ett udda sådant. Det är sällan jag hör att samarbetet är så dåligt som i mitt fall. I allra flesta fall så funkar samarbetet när båda fått tid och möjlighet till att acceptera läget. Så utgå ifrån det bästa!!
Tack! Jag känner igen mycket i din beskrivning: utbrott och bråk som skulle minskas betydligt om barnen inte är tvungna att uppleva oss tillsammans. Och så tänker jag också mycket på om vilket förebild man ska vara för sina barn: Måste man bara stå ut, även om stämmningen är dålig jämnt?
Jag tror att det är som du säger: att vi alla kommer att få det bättre. Ingen trivs ju med att leva på en vulkan som kan få utbrott när som helst. Även han skulle på längre sikt säkert må bättre av att inte leva med någon som inte kan ge honom all uppmärksamhet, pepp, stöd som han behöver. Som sagt, det är inte bara jag som tar själsliga “stryk” nästan dagligen, det är han också och så känner förstås barnen den hemska stämningen hemma. (Framförallt när han själv beter sg som ett barn - pratar inte ett ord med mig, inte ens svarar på enkla frågor, kommer hem sent utan att berätta för varken mig eller barnen). Jag måste nog “gilla läget” så länge han är så akut sårat och förtvivlat, men hoppas så innerligt att han tar av offerkoftan snart och tar ansvar - det är ju även hans liv det handlar om!
Alltså jag bor i Tyskland, kulturellt finns det inga svårigheter med skilsmässa etc. här och jag har redan börjat läsa mycket och prata med en advokat om den juridiska sidan. Ja, och vi kommer båda ur skilsmässofamiljer, det finns alltså lite erfarenheter iaf som både hans och min familj kan dela med oss, men de kommer säkert att bli jätteledsna att vi inte lyckades heller, såklart. Men inga “problem” på den delen.
Har någon av er erfarenheter med att barnen bor kvar och föräldrar bor växelvis? Jag tror inte riktigt på de, alla konflikter som rör hushållsarbete, finanser etc. kommer då ju att finnas kvar och jag antar att man måste koopera utöver det vanliga om det ska funka. Ser jag inte riktigt för oss i nuläget. Men det skulle vara den billigaste varianten om vi både bara har ett rum någon annanstans. Inte alls säker på om han skulle ens gå med på det.
Tack!! Ja, det känns helt rätt det du skriver … Jag kan och vill inte längre ta ansvar för hans liv och mående, det måste han göra själv eller låta bli.
Det är lite som med separationen själv: På något plan hade jag nog hoppats att vi båda skulle komma fram till att det var bäst att separeras. Jag väntade och väntade för att jag så gärna ville att vi är överens åtminstone om den saken. Men det hände ju aldrig. Han säger att han blankt struntar i om vi har det dåligt ihop (vilket inte stämmer, men det sårar ändå). Vill hellre ha en dålig eller likgiltig relation istället för att lämna komfortzonen och ta itu med en jobbig separation. För mig är det dock ingen komfortzon längre, det är en zon av obehag i allra högsta grad.
Tack för din bestärkning att sätta mig och barnen först. De är det bästa jag har och jag vill försöka allt för att de ska ha det bra och att de har en lycklig, stresstålig och obesvärad mamma.
Jag förstår så väl din vilja att ta ett gemensamt beslut och göra det här tillsammans. Av någon anledning vill inte din man det så helt rätt att du blir kapten på din båt! Du kommer att lyckas med detta ska du veta! En sådan viktig sak är att barnen ser och iakttar dig, så när du sätter dig och din hälsa först, kommer de känna av och se det. Och sedan ta med sig i sina framtida liv! Jag själv hade en tvärtom inlärning, såg hur båda föräldrar slet för alla andra (pappa för jobbet och mamma för andra människor). Att se deras slit och “inte ska väl jag, det räcker att jag får brödsmulor” gjorde att jag tidigt bestämde mig att absolut under några omständigheter bli som dem. Några andra vuxna förebilder har haft en stor påverkan på mig, t ex min gudmor som prioriterade både sin familj, sin hälsa och sin karriär. Så jag tipsar om att vara uppmärksam på goda förebilder. Se om du har någon sådan i din närhet!
Jag har en kompis som körde att föräldrarna bodde växelvis hos barnen och en liten lägenhet som de delade. Problemet med det är att de hela tiden blir påminda om varandra. Man kan lätt bråka med varandra genom att lämna arbete eller inte handla eller vad man nu har för överenskommelser, så det rekommenderar jag inte.
Bäst är nog att försöka få till en så total delning som möjligt, så fort som möjligt, om man inte är väldigt överens om att separera och därtill saknar konflikter (det är inte många som har det så lätt).
Det “roliga” i det hela är att jag tror att jg är ganska bra på att ta hand om mig själv. (Det är även en förebråelse som jag har fått många många gånger av min partner: att jag är egoist och bara tänker på min egen fördel!). I stort sett känns det som om allt i mitt liv som jag rår själv för är bra (jobb, vänner, hobbys, min relation med barnen) - det är bara de delar där jag måste kompromissa som inte känns lika lyckade.
Men nu har jag varit ansvarig (eller gjorts ansvarig?) för hans välbefinnande i så många år att jag nog behöver lite tid för att kunna släppa det. Jag vill iallafall att han ska ha det tillräckligt bra så att han kan fortsätta vara en bra pappa.
Jag befinner mig på den andra sidan där jag likt din man fick beskedet i februari att min fru vill skiljas. Vi befinner oss i en liknande situation med hus och annat som kanske måste säljas för att det kan bli för dyrt för en person att dra runt på. Min fru vill flytta fortast möjligt men vi har inte heller råd med två boenden parallellt då huset kostar en del tillsammans med andra kostnader. Det återstår dessutom en del renoveringsarbeten som behöver slutföras för värdets skull. Det är heller inte bästa tider för att sälja just nu. Min fru vill att jag tar över lånen och bor kvar men jag tvekar fö att jag inte vill stå med allt arbete själv plus osäkerheten kring för höga boendekostnader. Jag befinner mig fortfarande i ett chocktillstånd att bli lämnad efter 25 år tillsammans. Hon har ingen förståelse för det utan vill genomföra sin plan fortast möjligt och tycker jag drar ut på allt med flit och samarbetar dåligt för att hon inte ska kunna flytta. Hon menar att jag borde sätta fart för att göra klart renoveringen då det gått flera månader sedan beskedet. Jag har varken lust eller ork just nu utan kämpar med min ångest och oro inför vad som ska ske framöver. Jag undrar också hur andra gör för det tär på psyket att inte komma loss från varandra samtidigt som man innerst inne vill ha henne kvar. Jag känner att det är så illa valt tillfälle och att hon kunde ha väntat tills huset var klart. Vad hade några månader till spelat för roll när man levt så länge tillsammans?
Hej Blixten, ja, det låter som en liknande situation. Jag vet inte heller hur man ska lösa det med att flytta isär när man inte har råd med två boenden. Samtidigt känns det helt fel att stå ut med varandra längre än nödvändigt i ett hus om det är klart att åtminstone den ena parten vill ut. Alltså även för din självkänsla: Nu har din partner sagt att hon vill lämna - visst vill du inte stanna kvar då heller? Fast om det är hon som vill lämna, så kanske finns det någon möjlighet för henne att bo med vänner, familj eller liknande tills ni är redo att sälja huset? Kanske kan du även kolla om husets värde verkligen går upp så mycket efter slutförd renovering att det lönar sig? Eller tar man hellre lite mindre betalt och släpper allt jobb, tid och knas?
Jag är nästan säker på att vi skulle verkligen bränna mycket pengar om vi fick sälja lägenheten i nuläget (ingen bra tidpunkt på marknaden just nu och därtill måste man betala extra skatt om man säljer efter mindre än tio år som i vårt fall). Har därför funderat på att antingen försöka köpa ut (känns omöjligt vid första ögonkastet, men är värt att prova, prata med banken etc ändå). Eller kanske hyra ut? Finns den möjligheten för er? Ni kanske till och med hittar någon som vill hyra och är skicklig hantverkare, beredd att avsluta renoveringen mot lite mindre hyra? Bara några tankar …
Jag önskar dig att ni snart hittar en lösning. Det tar så himla mycket kraft att leva i ett fängelse med någon som bara vill ut!
@labruja Ja, det är verkligen fel tid att sälja och det stör mig mycket. Får se vad banken säger nästa vecka om jag kan bo kvar eller inte. Trivs så bra och huset är så fint efter renoveringen. Min fru vill absolut inte flytta till föräldrar eller kompisar. Jag har försökt att få henne att göra det. Hyra ut kan vara en idé även om jag helst inte vill det men det är ett alternativ. Hoppas det löser sig för dig. Jag vill inte vara en dålig make som är grisig mot min fru men hon har betett sig så illa genom åren så jag känner mig så arg och besviken men borde vara glad att det blir så här. Hon har starka narcissistiska drag vilket jag upptäckt nyligen. Jag har kämpat för att hålla ihop familjen under en längre tid och det höll länge.
Nu har vi tagit nästa stegen. Kunde prata åtminstone en liten stund över hur vi går vidare. Han försöker nu fix en liten lägenhet och flytta ut - vilket jag tycker känns jätteskönt och jag bara hoppas att det går snabbt. Tills dess försöker vi att undvika varann så gott det går (inte helt lätt i en lägenhet på 100 kvadrat, men det går). Själv har jag börjat prata med kompisar, det finns nu alltså några i närheten som vet och som kan stötta. Själva samtalet gick hyfsat, vi var överens om att vi inte vill ha krig, att vi ska försöka att behålla lägenheten för barnens och också ekonomins skull (dvs det är jag om någon som kan ta över). Han vill nog helst flytta närmare stan och jobbet. MEN så finns det förstås saker som skavar … För det ena hade vi beslutat att ta snacket med barnen igår kväll (vi skulle säga att vi inte hade det så bra, att vi inte kommer att spendera tid tillsammans den närmaste tiden och kanske även att pappa letar efter en lägenhet). Sen var vi på varsitt håll med varsitt barn resten av dagen, och när vi kom hem så gick det åt skogen igen eftersom jag hade lagat mat utan att fråga honom först om han ville hellre ha något annat … (Jag vet hur det låter, hemskt!! Han är ingen pascha egentligen, men hans största problem är känslan att inte bli hört eller tillfrågad, och det triggade igång honom direkt). Han tvärvägrade alltså att ta snacket med barnen, inget blev sagt och nu rullar en ny vecka igång. Jag blv jätteledsen först och arg direkt efter, men sen kom tanken till mig: Det här måste du stå ut med nu - hans överkänslighet, att allt bara blir fel hur jag än gör, att han inte tar ansvar för det som faktiskt är viktigast - men snart, snart slipper jag en stor del av allt det där! Och så kom frihetskänslan direkt.
När han väl har flyttat så betyder det antagligen att jag kommer att ha hand om barnen den allra största delen av veckan, framförallt vardagen. Det är inte direkt det jag har tänkt mig - men jag tar det till en början. Att han letar efter en liten lägenhet (hyresrätt) istället för en större då även barnen får plats borde innebära att allt går snabbare och att vi lättare kan fixa den ekonomiska delen. Dessutom är det så att man måste vara separerad i ett år innan man kan begära skilsmässan och det är ett första steg i den riktningen. Och sedan efter ett år så ska vi verkligen komma överens över hurvi gör med boendet, barnen etc. Men först flyttar han bara ut. Har redan i mitt huvud börjar att gå igenom alla saker som han gärna får ta med sig och längtar verkligen efter att vara ensam här …
Tror du ska intala dig att allt det du gör nu är att få en så bra separation som möjligt för dig och barnen. Du har givetvis din fulla rätt att lämna men det har sårat honom och han kommer ha dessa negativa känslor genom hela processen. Du måste ta ”the high ground” för din egen skull. Det är förståeligt att du vill få saker gjorda snabbt nu när du väl tagit beslutet men om han krånglar kan man alltid vänta några dagar för att inte förvärra hans känslor. Kommer vara jobbigt men du kanske kan finna styrka i att du kommer vara nöjd med dig själv om du känner att du skött din del så bra du kan.
Alltså du tror inte att han gjorde det där barnsliga utspelet med flit?
För att helt enkelt slippa ta samtalet med barnen och ha något att skylla på så han fick anledning att kunna känna sig förnärmad och klampa iväg
Är det möjligt för dig att ni bestämmer en ny tid i dagarna och att du när ni bestämt gör helt klart för honom att hittar han vid det tillfället på någon anledning för att strula till det, då tar du samtalet med barnen själv utan honom?!
Ja du, jag vet inte … Det känns ju som ett maktspel när han gör sådär, inte håller sig till beslut och bara säger nej till allting. Men ja, jag ska absolut sätta en ny tidspunkt och är han inte med då, så är han inte med. Inte för att jag tycker att det är särskilt roligt att tala med barnen om separationen, men de ser och förstår så mycket att det bara känns fel att vänta ännu längre. Och är han inte med, då får han nog gilla läget.
Dessutom känns det verkligen viktig för mig att fortsätta nu - han har annars en tendens att bara låta allting bero och sedan med tiden så glömmer man bort hur det var och att man egentligen ville ut. Så var det ofta i tidigare kriser - han menar (och även säger) att “så illa är det väl ändå inte, det här får vi bara stå ut med” och sedan väntar tills jag har lugnat ner mig. Fast en här gången måste han ha fattat allvaret och tt jag inte är beredd att nöja mig längre. Man får se …
Mkt otrevligt och frustrerande beteende från en vuxen människa, en sorts passiv aggressivitet som sätter djupa spår.
Ta dig ut ur den där destruktiviteten så fort du kan och när allt kommer omkring så vet du ju sedan länge att detta är vad du har att vänta från honom, inget mer utan isf ännu mindre. Så släpp det där med att anpassa dig till honom… för det är vad han förväntar sig att du ska fortsätta att göra.
Så sätt ner foten och ta detta i DIN takt för en gångs skull och jag skulle faktiskt inte bli förvånad om slutresultat kan bli bättre när han märker att nu är det färdigdansat efter hans pipa
En ny dag, och vilken berg- och dalbana! Igår kom han hem och berättade att han skulle kunna flytta till en liten lägenhet i stan direkt. Ganska odyr och framförallt väldigt smidigt då det är en tom hyresrätt som tillhör en av hans kollegor som han skulle kunna hyra för några måndader eller upp till två år. (Vi lever tyvärr i en av de allra dyraste regioner i Tyskland och att hitta något sånt är lite som att vinna på lotto). När jag fick höra det var det första jag tänkte: Gud, va bra och så snabbt!! Men sedan sjönk det in: Lägenheten ligger nära hans jobb, men ungefär 25 minuter härifrån med pendeltåg. Den har bara ett sovrum och är nog perfekt för en person. Det skulle alltså betyda att barnen stannar här med mig fulltime alla veckodagar; kanske skulle de kunna sova där ibland på helgen. Utöver det skulle han kunna komma “hem” till oss en kväll per vecka då jag undervisar en kvällskurs och kan inte vara hemma. Allt detta betyder: Jag har mycket mer tidsmässigt ansvar för barnen (just nu gör vi så att jag går hemifråm tidigt på morgonen, han är med barnen på morgnarna medans jag slutar jobba tidigt och är hemma med dem på eftermiddagen). Samtidigt måste vi hitta ytterligare ungefär 850 euro i vårt budget som redan nu med lånet för vår bostadsrätt är på gränsen. Och det betyder ju att egentligen skulle jag jobba mer, inte mindre …
Då sitter man ju och undrar hur det ska även kunna gå. Och det är ju fortfarande långt borta från min önskan att ha en 50/50 uppdelning med allting, barnen, pengar etc. (Därtill skulle vi behöva en lägenhet här i närheten som har plats för både en vuxen och båda barn. En sådan kostar ungefär 1500 till 2000 euro här i området.
Kan det verkligen vara så att man inte har råd att separera? Att hindren är för stora? Och så finns det så himla många nackdelar för alla. Mindre pappa-tid för barnen, för mycket barn-tid för mig, mycket mer pengar för alla. Å andra sidan har vi ju hamnat här för att det inte längre går att leva med varann. Alla möjligheter verkar vara omöjliga på olika sätt.
Nu har vi funderat lite på om det kanske vore en möjlighet att separera för en viss tid nu (kanske tre till sex månader) och ta oss tid att verkligen fundera på hur vi vill ha det i framtiden. Kanske samtidigt investera i parterapi ännu en gång för att lista ut om det fortfarande finns en chans för oss. Tyvärr vill han inte bo med familj eller bekanta, det vore jag smidigast nu under betänketiden … Det skulle jag i och för sig kunna göra, har redan erbjudit det också, men han fixar inte allt själv med barnen hemma eftersom han måste till kontoret varje dag medan jag jobbar ganska mycket hemifrån.
Fortfarande så många frågor, och jag vet verkligen inte vad jag vill … Å ena sidan så vill jag bara bli fri från konflikt, bråk, förebråelser, nedvärdering, en vardag utan kärlek eller uppskattelse. Å andra sidan så kommer många nya problem med alla möjliga lösningar. Är jag verkligen beredd att försöka laga relationen ännu en gång? Finns det ens en uns av hopp kvar? Har vi redan försökt allt? Måste man försöka och försöka tills ingen orkar längre? När är det okej att låta bli, att ge upp? Hur vet man vad som är bäst eller vad som orsakar minsta skada för alla inblandade?
Alla åsikter och idéer uppskattas!
(Det är verkligen så hjälpfullt att kunna skriva här, ordna tankarna och att få så många insiktsfulla svar av människor som faktiskt vet vad en separation betyder, tack alla ni!!)
Ytterligare en vecka (nästan) bakom mig. Allt änns så konstigt, för nu kunde vi verkligen prata om allt det praktiska på kvällarna, allt känns så lugnt, det är underligt. Samtidigt ligger sorgen och oron direkt under ytan. Ännu inget beslut angående boende, men nu ska vi i alla fall ta upp det med barnen på söndag (alltså att vi tar en paus från varandra pga allt bråk och dålig stämmning). Utöver det bestämde vi att jag och barnen åker på semester själva om tre veckor (det är den stora familjresan som vi hade planerat sedan länge, jättedyrt allting och omöjligt att avboka. Då det var jag som har betalat allting är det nu också jag som ska få åka. Även om allt är harmoniskt just nu så känns det ändå som en stor risk att åka runt i en liten campervan under två veckor utan något som helst utrymme.) Även det kommer vi att berätta för barnen på söndag …
Allt känns jättekonstigt. Nu när vi kan prata och komma överens om praktiska saker känns det ju nästan avlägset att ens separera - se på, här är vi och kan faktiskt ta hand om saker som två vuxna, utan gräl. Men all irritation, alla kränkningar och missförstånd och likgiltighet inför den andras behov finns förstås kvar, och dem rör vi inte alls just nu. (Och här har man ju varit förut, i en harmonisk fas efter förödande bråk, fast det aldrig håller sig i mer än några veckor).
Nu kommer helgen, vi är bortbjudna alla fyra till två födelsedagar och jag går dit ensam med barnen (då det är mina kompisar som firar). Antagligen inte så konstigt för någon, jag har ju gjort så mycket själv med barnen hela tiden.
Vad hemskt för dig att bli utsatt för det. Hon har uppenbarligen redan släppt dig och gått vidare.
Tycker hon borde känna förståelse för dig då ni varit tillsammans så länge och du inte bearbetat klart detta. 2 månader är en mycket kort tid.
Har hon träffat någon annan eller bara tröttnat?
Klart du är osäker gällande boendet, handlar ju om mycket pengar. Tänk på dig själv och vad som blir bäst för dig. Elakt av henne att agera så ego och kallt mot dig.
Blev arg när jag läste hur hon betedde sig mot dig. Försök släpp henne och tänk ut vilken plan som blir bäst för dig. Du kanske kan flytta till en hyres tillsvidare? Sen köpa något när du har en mer stabil tillvaro igen?
Dåligt när inte partnen får en chans att vara med i separationsprocessen…
@Darker Jag tror inte hon träffat någon ny man men man vet aldrig. Hon är otålig av naturen. Har alltid varit det. Vi har nu kommit överens om att jag provar att bo några månader och ser hur det går med ekonomin och om jag vill bo kvar. Hinner renovera klart under tiden och förhoppningsvis lättar bostadsmarknaden igen om jag vill sälja. Samtidigt får barnen ha kvar sitt hem ett tag till.
