Finns det män som lämnar utan att det finns någon ny?

Ja, jag ska direkt erkänna att denna diskussion bottnar i min egen historia - jag har blivit lämnad, efter 18 år ihop, tre barn.
Min man har fått känslor för en kvinna på jobbet, och är nu redo att kasta bort oss direkt. Enligt honom har de ingen relation, har ej varit fysiska eller ens pratat om känslorna för varandra - men han tror det är besvarat….

Min fråga. Rent statistiskt - finns det män som lämnar, utan att det finns någon ny?

Hur troligt är det egentligen att min man talar sanning, och att inget har hänt….?
(Han har såklart låst sig totalt och vägrar prata mer om henne, hon är det enda som upptar mina tankar….)

3 gillningar

Fullkomligt otroligt om du frågar mig… under förutsättning att han är en normalbegåvad ansvarstagande människa och ni inte har haft en usel/död relation unde lång tid som fått honom att i hemlighet vilja separera sedan länge, men utan att yppa ett ord om det till dig…

Har ni haft en bra, tillfredsställande och välfungerande relation ända till den här bomben briserade så skulle jag inte satsa ens en femöring på att en normalbegåvad människa från en dag till en annan vore beredd att kasta allt det överbord utan att ge befintlig relation en endaste chans… bara för att han plötsligt blivit förtjust i en “klasskompis” som han enligt sig själv inte ens hunnit/vågat “fråga chans” på…

:woman_shrugging: :smirk:

3 gillningar

Ska du ha renodlad statistik blir det nog tufft hitta bra studier. Men ska man utgå ifrån vad som skrivs här på forumet så har han nog mer än bara chattat.

Jag personligen ville lämna utan någon annans påverkan så vi män finns och han kan nog säga sanningen, men han agerar säkert med dessa berömda rosa moln glasögon eller vad nu folk kallar de. Då kan hans agerande te seg märkligt

Jag hade kallt räknat med att de legat med varandra flertalet gånger.

Han är troligen kåt och kär nu och hoppar vidare in i nästa förhållande utan att bearbeta ert förhållande och känslorna däromkring.

Du kommer bearbeta som fan nu och så småningom gå vidare. Bättre, starkare mer välmående.

Ditt ex kommer krascha förr eller senare. Det kan ta år och visa sig i form av fysisk sjukdom/utmattning/depression. Våra kroppar och sinnen är förunderliga.

1 gillning

Statistiskt så har jag ingen susning… och vette sjutton om det går att uppbringa någon mer vetenskaplig statistik i frågan…

Men generellt, så vill jag nog tro att det finns män (och kvinnor!) som lämnar en relation utan att det behöver finnas någon ny bakom husknuten… eller för att de kommit på sin bättre/sämre hälft med att vara otrogen eller ägnat sig åt bedrägliga känslor/tankar/idéer utanför sin pågående relation…

Dvs, det handlar om den relation man befinner sig i och frågeställningen kring om den har en framtid eller inte.

Nu är jag inte skild, men i mina mest mörka stunder där tankar om skilsmässa har trängt sig på – så har det handlat om att ifrågasätta sin relation och fortsättning därav, snarare än att det funnits tankar på någon ny…

Gällande din make. Tja, det blir givetvis motsägelsefullt iom att han är öppen kring att han har fått känslor för en annan kvinna.

Dvs, lämnar han dig för att han har dessa känslor, eller lämnar han dig för att han inte har (kvar) några känslor för dig, och/eller inte ser att ert förhållande har en framtid…

Vidare så är det smått obegripligt att han ens nämner detta i sammanhanget och det du skriver kring deras interaktion eller brist därav… (enligt honom)

Utifrån detta forum och ”min historia”, så brukar det snarare vara så att det som syns, yttras, berättas, blir påkommet, ofta (tyvärr) bara är toppen av det stora isberget…

1 gillning

Jag vet att de finns, men för alla skilsmässopar jag har känt, så har det varit en av dem som lämnat sin äkta hälft för någonting mer lockande. Inte alltid för en ny kvinna/man, utan det har kunnat vara ett beroende av något slag.
En kvinna jag känner blev lämnad för att mannen blev spelberoende. Han tog alla deras besparingar och stack för att spela bort pengarna. Sedan hamnade han hos kronofogden och hon blev fattig, ensam och bitter.
För bara några veckor sedan var det en nybliven mamma jag känner till, som blev lämnad för att hennes man fick återfall av drogberoende. Han hade varit ren i 10 år …

2 gillningar

Tillförlitlig statistik tror inte jag finns på detta.
Men i bekantskapskretsen ser jag samma mönster som här på forumet.
Det finns de som lämnar utan tredje part är inblandad.

Kvinnor verkar i högre grad, en vacker dag, ”bara få nog”. Dvs de funderar, ofta i åratal, sedan bestämmer de sig eller tar initiativ tillsammans med partner, som ibland är minst lika trött på relationen. Liknande fall där män tar detta initiativ baserat på sådana skäl, har inte jag stött på, men de finns förmodligen.

Män verkar sällan ta initiativ till separation utan att det finns en tredje part inblandad.
Givetvis lämnar även många kvinnor pga att de träffat en ny.

Ovanstående uttalanden är mina subjektiva upplevelser och jag pratar om ”vanliga” relationer utan inslag av t ex misshandel osv.

Att din man skulle lämna dig och er familj utan att något ”hänt” och utan garantier tror jag inte ett dugg på.
Förlåt om det sårar dig, men kom ihåg att det inte är dig det är ”fel” på, det är honom. Har han haft problem med dig så kan han lyfta dem med dig och inte lösa dem genom att vända sig utåt.
Har ni inte haft det bra så är man två om det och då pratar man om det och löser det. Det är att ta ansvar för sin familj och sin relation. Sedan om det inte går att lösa, ja då får man kanske kasta in handduken….
:heart:

2 gillningar

Jag tror du besvarar din egen fråga tyvärr. Han lämnar för att det finns någon ny. Oavsett om någonting hänt eller inte så har han fått känslor för någon annan. Jag beklagar verkligen det :heart:

Min sambo lämnade mig i november utan någon ny i bilden. Vi hade haft ett pissår och en dag orkade han bara inte mer. Jag fick knappt några svar och trodde länge att han just hittat en ny. Idag har jag fått fler svar och efter tre samtal hos en parterapeut har vi fått en ny bild av vad som hände - hur det kunde hända och vad vi behöver göra framöver - separera och jobba på oss själva separat. Min sambo fick en livskris och hade det tufft på jobbet men tog också ett steg ut ur en “dålig” relation som jag själv kanske blundade för… Jag har inte velat släppa taget eller sluta hoppas och nu, snart fyra månader senare så håller jag fortfarande fast i drömmen om att han snart ångrar sig och att jag får komma hem. Nu ser jag ju allt som skulle kunna ändras och repareras. Jag såg det dock sällan då. Iallafall inte såsom nu.

MEN… Det jag vill komma fram till är att vi nog måste få låta dem fatta sina beslut (även om de känns helt obegripliga och ogenomtänkta ibland) och bara låta tiden göra sitt…

Jag har också vansinnigt svårt att släppa hoppet om att han ångrar sig. Vi har inte ens flyttat isär ännu - det känns som att jag har en så oöverstigligt lång väg framför mig innan jag mår bra igen… är det ens möjligt?

1 gillning

Det är hemskt att ens skriva det för jag vill inte behöva inse det själv. Men det enda som kan hjälpa oss, i relationerna eller för att läka och komma ut starkare är ju tid

Tid.

Ibland önskar jag att jag var 15 och hade all tid i världen för hjärtesorg och att bygga upp mig själv.

Men jag har inte det.
Jag är 33+, helt hjärtekrossad, borttappad och deprimerad… bor hemma hos mina föräldrar… med en enorm barnönskan (och två missfall 2021+2022)…

Tid?

Men tid är det som X sagt kan hjälpa. “Om 1-2 år så kanske vi är helt över detta och kan börja om helt”… men jag vill inte börja om? Om 2 år är jag 35 och att börja om innebär att barn kanske kommer på tal vid 37?

Jag har ingen tid. Men samtidigt är kanske just tiden det som behövs för att jag ska läka, gå vidare och bli starkare? Kanske kommer det någon som aldrig lämnar mig längst vägen? Kanske skaffar jag barn ensam. Kanske kommer jag över den enorma barnlängtan jag haft nu i 3-4 år.

2 gillningar

Jag lider så med dig. Fruktansvärd situation du hamnat i, och att man bara måste acceptera och dansa med i deras beslut? Trots att det är vårt liv som slås i spillror.

Mitt x säger samma sak. Ge det tid, det blir bättre, du kommer få det bra. Klart jag vill att allt ska bli bra, men jag vill ju att det ska bli bra med honom… bara tanken på nån annan får mig att rysa. Eller än värre - tanken på honom med någon annan.

Jag hoppas så innerligt att din dröm om barn kan gå i uppfyllelse, på ena eller andra sättet.

Jag är 35 i år. Vi har tre barn ihop, som blir 14, 12 och 9. Så helt ensam är jag inte. Men att möta tonåren som nybliven ensamstående, dels stormar ju livet för tonåringar som det är, men så en skilsmässa upp i allt. Jag har plötsligt ingen att bolla med, ingen att luta mig emot. Hur ska jag klara att möta, stötta och försörja mina barn när jag är ett enda vrak själv…?

:heart: vi får stötta varandra igenom det! Jag tror på dig!

Jag är inte helt helt ensam heller, vi har en Försvarsmakten schäfer (ingen lätt hund överhuvudtaget) tillsammans som blev “mitt ansvar” efter bomben i November. Jag var då alltså mitt i missfall nr.2 när han säger “nej jag är inte där…” och dagen efter bomben låg jag i fosterställning på toa och skrek och blödde… Ensam. Då trodde jag att jag skulle dö på riktigt.

Han fick ju bara ta hunden då när det var som värst och nu, några månader senare har han tillslut en lite annorlunda approach och “saknar hunden” och “vill hjälpa till och avlasta mig när jag behöver”… INTE på heltid eller deltid, men någon dag i veckan eller flera om jag behöver resa bort…

Så. Jag tänker att ni kommer säkert kunna teama kring barnen på sikt iallafall? Men jag förstår verkligen din rädsla. Jag TROR också verkligen att du kommer klara detta helt själv om du hellre vill det, och när jag läst om andra ensamstående i forumet så verkar det ju som att många blir bättre föräldrar efter sina skilsmässor? :heart:

Min hund är ju “min bebis” och jag själv känner ju att jag verkligen steppat upp och försökt göra allt i min makt för att han ska må och ha det bra? Trots omständigheterna och trots att jag rasade i vikt eller knappt ville gå ut - för jag hade egentligen ingen annan än mig själv att förlita mig på?

En god vän sa till mig att ju mer du protesterar och visar dig svag desto längre tid kommer behövas för att X ska förstå vad han gjort.

Har ni funderat på parterapi? DET har verkligen hjälpt mig och X i vår relation. Att få perspektiv och lära oss att prata i allt detta hemska, även om vi går mot varsitt håll.

1 gillning

Glömde kommentera

Ja alltså, USCH och FY för den dagen. Hade jag inte velat ha barn så innerligt så hade jag nog funderat på celibat… För X del så är sex en av våra stora problem då jag aldrig var lika sexuell eller hade lika stor lust som han… Så jag skulle inte bli förvånad om han snabbt vill träffa någon ny sexgudinna… Jag har dock tur med att han är introvert och mest spelar dator på fritiden så förhoppningsvis lär det ta en stund. Dock är han ju väldigt stilig så jag skulle inte bli förvånad om någon kollega eller dylikt försöker och då är jag körd.

Den där kvinnan på jobbet som du skriver om? Vet du vem det är? Jag slår vad om att du är 1000% mer fantastisk och att din man snart kommer inse att gräset inte är grönare någon annanstans. Man ska fan vattna sin egen gräsmatta.

1 gillning

Tyvärr vägrar han parterapi/familjerådgivning. Han vill inte prata med någon, han pratar inte ens med sina vänner….

Jag vet vem hon är… tycker inte alls hon ser bra ut eller verkar så fantastisk som han verkar tycka. Är i mina ögon fullständigt obegripligt att han slänger bort mig och allt vi har för hennes skull? (Ja han säger ju såklart att det inte aaaaalls beror på henne men ja……)

Nu minns jag inte detaljerna i ditt fall och om det var en man att satsa på, men det sista du ska göra är att skaffa barn med honom om det inte är stabilt.
Har ni haft det jobbigt innan så kommer inte ett barn att hjälpa situationen, inte på något sätt. Då blir det tvärtom, jag lovar.

1 gillning

Jag förstår dig helt :clap: Jag är på ett sätt “glad” över missfallet då jag slapp gå igenom allt själv. För jag vill ju inte bara ha barn utan hela paketet. Jag vill ha en familj.

Vi var redo och X är en bra man men vi har tappat bort oss själva och varandra i relationen. Så det hade inte gått bra och det hade antagligen tvingat honom att “stå ut” vilket inte varit bra för någon av oss eller barnet.

2 gillningar

Självklart finns det andra anledningar.
Men det här:

Det tror inte jag på.

1 gillning

Jag beklagar den svåra tid du nu går igenom. Men det du skriver här är i princip en kopia av vad mitt ex sa när han lämnade för en kollega. Det visade sig inte vara hela sanningen. Det är så sjukt i början, man begriper det inte. Det gör ont. Men du förtjänar bättre än en man som ändå som du själv uttrycker det “är beredd att kasta bort er”. Kram

1 gillning

Jag är man och skulle definitivt kunna lämna utan att det finns någon ny. Jag tampas periodvis med skilsmässotankar (därför jag hänger på detta forum) men klassikern -ska bara vänta tills barnen står på egna ben. Men om två-tre år kan det mycket väl bli så att jag väljer min egna väg och i så fall blir det utan påverkan av att det skulle finnas någon annan med i bilden. Vårat äktenskap är kanske inte dåligt på alla sätt men det finns vissa dealbreakers som vi har tampats med i 20+ år som får mej att tycka att jag lika väl skulle kunna vara själv o göra det som jag själv vill med mitt liv.

4 gillningar

Vet inget om statistik, men har nu precis anslutit mig till detta forum för att se hur andra hanterar sin livssituation som är lika min.

Jag har funderat en längre tid på att lämna, men det har inte tippat över ännu…

Min fru och jag har blivit så olika varandra under tiden vi har uppfostrat våra barn, så jag har svårt att se en framtid tillsammans med henne när barnen har flyttat ut.

Det som mest håller mig tillbaka är att jag är ensam. Jag har mest ytliga vänner, då jag har vuxit ifrån mina soulmates, och jag har inte lyckats odla nya.

Min fru var den första tjejen som jag satte före kompisarna, och hon blev min nya bästis.
Bästis grejen började dö ut för 8år år sedan i samband med att barnen började bli större, och jag började läsa på högskola som vuxen tror jag.

Vi har hela tiden pratat och haft regelbundna “bråk” och ventilerat luften om våra olikheter…men senaste året har den blivit tyst och lite spöklikt. Det finns liksom ingen mer att säga…

Ingen annan kvinna är inblandad, men hade det varit det, så hade det ju varit enklare för mig, för då hade jag ju inte riskerat att gå in i en deprition? MEN jag vill lämna utan att det finns någon annat i bilden, för då har vi en större chans att lyckas i vår framtida relation.

Jag vet inte hur det är just i denna situationen, men jag tror inte jag är så unik i min situation.

1 gillning