Då har jag beställt personbevisen. De ligger här bredvid mig. Knåpat ihop ett avtal om umgänge, boende mm, plankade ett standardavtal från nätet. Då är det “bara” att skriva det lilla brevet. Hitta T-numret. Få iväg det till Tingsrätten. Så enkelt?!?
Vi har bråkat sen 2011. Bråkat. Skrikit åt varandra. Han har slagit sönder saker. Möbler. Kökslådor. Han har hållit fast mig mot väggen. Som i ett skruvstäd. 94 pannor mot 56. Han har knuffat mig. Jag har slagit honom. Klöst, rivit honom i ansiktet.
Så varför tvekar jag? Varför har jag sån ångest? Varför vaknar jag på nätterna? Varför har jag stressymtom från helvetet?
Jag vill inte skilja mig från mannen jag gifte mig med. Men jag vill skilja mig från den han blev. Det är som att leva med två personer. Det blir fullständigt kaos i mitt huvud. Vem är mannen som står framför mig? Jag vet inte längre vem han är. Vad han står för, vilka värderingar han har.
Jag vet bara att jag måste fullfölja.
Jag. Måste. Fullfölja. Det är fullständigt vedervärdigt.
Hej @50-taggare och välkommen till ett forum som jag tycker är skönt att kunna skriva i. Känner igen mig i vad du skriver. Verkligen. Det är sjukt jobbigt även fast man vet man måste så vill en del av en inte pch en del vill. Jag måste med gå men har stora problem att klara just det. Men jag kämpar. Skriv här inne. Det hjälper. Iallafall tycker jag det.
Tack för ditt svar! Ja, det är verkligen tufft! Är ni också under betänketiden?
Nu när skilsmässan ska fullföljas så blir det så definitivt, slutgiltigt. Man borde liksom ha vant sig under betänketiden… men nej.
Nu säljs huset också, vi hoppas det blir klart under augusti.
Det är så klart bra att det blir klart med allting men jag är bara så fruktansvärt ledsen. Kommer aldrig förstå hans val men jag måste ju acceptera det och gå vidare.
Hej. Nä. Jag är inte i nån betänketid. Jag är i en tid sv försök till stt laga relationen. För triljonte gången typ. För två år sen drog han men den kom han tillbaka. Tillslut kom vi fram till att laga. Men det har inte blivit så mkt bättre. Jag kämpar med mig själv för stt klara stt lämna honom. Men det är svårt. Han är med som två personer och det blir så känslomässigt tufft då när han är fin gullig och så också.
Fick hög igeenkänning när jag läste ditt inlägg. Just att jag får ångest när jag inser att mannen nog är med andra, men jag vill ju eg inte leva med honom. Iallafall inte den han blivit.
