Min tanke är också att han inte mår bra, han kan ju inte låta det gå ut över den nya så jag blir det svarta fåret. Dock rätt orättvist tycker jag 🥵🤬.
Har också fokus på mitt barn & håller god min. Exmaken ska inte få mig att bli bitter, han ville detta, då får han ta konsekvenserna också.
Jag tror jag blir galen! Idag när han hämtade berättar han att folk säger att jag är på gymmet jämt. Ja, den veckan jag är barnfri tränar jag fler gånger… Hur vet folk vilken vecka jag är barnfri? Jag tror nästan att han ber folk kolla upp mig, det här är så sjukt!
Vad är det som säger att folk verkligen säger så…
Kan lika väl vara han som säger på det sättet för att dels sätta dig urbalans, ifråga sätta samt försöka skapa dåligt samvete
Jag tror att han är desperat.
Det nya livet fungerar inte som tänkt, eller han får direktiv från högre ort.
Av min erfarenhet är kontroll och utfall mot andra en må-bra strategi. En snabbverkande självterapi som håller fokus borta från hans egna problem.
Så vad brukar man göra med sådant? Kanske flera olika saker.
Just nu så “fungerar” du som offer och han använder din sårbarhet. Han kan förvärra din situation och du upplever honom som oberäknelig och han hotar stabiliteten.
Så han har ett behov av terapi i en jobbig situation och din organisation med barnen är under hot.
Ett sätt är ju att göra sig oåtkomlig eller teflonbehandlad, men ni har ju ägg i samma korg som han kan använda för att hitta på fler varianter.
Om du tror att han är kommunicerbar kanske du kan fråga honom rakt ut hur han mår eller har det. Om det fungerar bra med barnen och hur nöjd han är i sitt nya förhållande. Du kan ju i princip utgå från att det är katastrof och inte vara försiktig.
Om du får fram att det är jobbigt, kan du berätta att hans stress går ut över dig och gör det trassligt att dela barnen. Att hans problem måste lösas på något annat sätt.
Om han är allt för dominant eller helt oemottaglig för resonemang så kan du ju knappast rädda honom. Att han mår bra är ju viktigt för barnen annars får de samma medicin som du.
De som inte mår bra och projicerar plågorna på alla som fungerar. Ångest är en stark känsla så empati brukar vara avstängd när själen är i livsfara.
Om han är kommunicerbar frågar du honom vad han kan göra för att må bra och uppmuntra hononm att lösa sitt problem så att barnen och du inte blir föremål för hans humör eller nycker.
Raka puckar om du bedömer att han tål det. Om du tror att han flyger i luften så är det ju ingen vits.
Steg två är att bli oanvändbar för hans angrepp. Se till att vara klar över era överenskommelser och låt honom inte trixa. Han kanske vet att du är medgörlig så du får “skapa dig själv” till den du behöver vara för att sätta gränser.
Berätta inget i onödan som han kan moralisera över eller kritisera. Stäng ned allt användbart och bli lite “korkad” och “slö” så att du fungerar sämre som bollplank.
Ingen skuld på honom eller diskussioner. Gränser som han erbjuds att hedra och om han går över dem så kommer varghonan och biter honom i all vänlighet.
Utan att veta exakt era kraftförhållanden så gäller det att inte starta fler projekt som du värdesätter som han sedan kan använda som utpressning.
“Stäng av dig själv” så att Du är säker på att dit automatiska beteende inte försöker reglera hans temperament, oberäknelighet eller vad han nu utstrålar.
Du behöver ju inte vara negativ bara informerad och riskmedveten och vaken på vad som händer. Lyssna på hur han försöker destabilisera dig och lita på dina obehagskänslor eller ditt eventuella sug efter att ge efter.
Jag har själv lite för lätt att bjussa på kompromisser för att hjälpa de fyrkantiga att passa in. Det hjälper för stunden, men det skapar ingen användbar respekt. Nästa gång behövs en ny eftergift - och så fortsätter det.
Jag vet inte om det är så, dock är det några personer som jobbar på samma ställe som honom som tränar på samma gym som jag gör.
Känns som han vill att jag ska må dåligt.
Tack för bra tips!
Han ville att vi skulle träffas och prata om detta. Vilket innebär att han vill tala om för mig att jag inte ska träna alls den veckan jag har mitt barn, att min träning inte är överordnad allt annat. Vilket är skrattretande eftersom jag har tränat fredagar och söndagar, då har jag varit borta ca 2 timmar per tillfälle eftersom jag duschar på gymmet. 4 timmar på 7 dagar, jag förstår inte hur det kan ses som att jag prioriterar min träning över allt annat.
Bry dig inte om honom, han.vill bara att du ska må dåligt. Så e de!! Träning e bra o viktigt för att kunna må bra och vara en bra mamma. Oxå bra för sonen att träna o vara ensam lite. På gång mot mer självständighet. Styrkekram🤗
Tack!
Acceptera inte hans problembeskrivning. Svara inte på hans nålstick. Diskutera endast sådant ni måste diskutera. Övrigt kan du svara “Det har du inte med att göra” och om han säger att sonen mår dåligt (har han sagt det eller bara att tycker att det är dåligt för sonen?) så kan du bara svara “Han mår inte dåligt när han är hos mig.” Om pappan då argumenterar att sonen mår dåligt när han är hos pappan så är det ju hans problem.
Det är pappa som tycker att det är dåligt för sonen. Det säger sonen när jag pratar med honom om det. Inför varje tillfälle jag har åkt har jag försäkrat mig om att allt är ok med sonen. Han kan ringa både mig och sin mormor om det skulle vara ngt.
Tack för stöd och pepp 
.
Perfekt att du vet vad du vill.
En grej är att man inte ska underskatta de manipulativa krafterna. En del av det som utspelas ser ut att äga rum i era fysiska liv, men om någon mår dåligt så är krafterna orienterade runt själsligt välbefinnande som inte är synligt. De trick som en manipulatör använder är lika effektiva som instinkterna första sekunderna ett barn kommer ut ur livmodern.
Massor av sublima signaler av rädsla, blickar, avläsning av intentioner och sinnestillstånd.
Jag kanske överdriver för att skrämmas, men beroende på ångestens magnitud och hur personligheten är sammansatt kan det vara bra att se vart man leds.
Även om man inte är kapabel att läsa hur man blir manipulerad, kan man i alla fall se vart manipulationen leder. Hur man som manipulerad fås att göra saker eller må, som styrs av manipulatören.
Är du riktigt utsatt kan du även fås att känna att dina beslut är rationella och dina egna, men manipulatören har skapat ett ramverk i vilket du fås att tänka som önskat.
Det behöver inte vara ett angrepp på dig. De kan plötsligt bli väldigt sårbara eller inbjudande eller något annat som de känner in fungerar på dig. Manipulatören ställer om sig själv efter vad som fungerar och det är mycket naturtroget och svårt att avläsa.
Svagheter kan också vara någon av dina “dygder” som är väldigt sanna för dig som angrips eller spelas ut så att du sätts i rörelse. Tex om du i princip aldrig ljuger så blir du anklagad för det eller så vänder man på steken och du får en intim fråga om något där du luras att ljuga eller dölja något. Du börjar tvivla även på det som är kärnan av dig själv och manipulatören visar dig att dina dygder är en lögn. Ruskigt…
Så ställ dig i en punkt du gillar och se om mötet flyttar dig dit du inte vill vara.
Det kan vara ett mått på den “osynliga kraft” manipulatören besitter.
Vi människor är mycket kraftfullare än vi är medvetna om.
Bara lite tips från någon som varit väldigt nära existentiell nöd och varit i stormens öga.
Människan är intressant och lärorik och det är lite synd om oss alla. Bara för att manipulatören har sina trick behöver man inte bli arg eller nedlåtande. Man måste bara ta hand om sig själv först och kanske även manipulatören kan guidas ut ur sitt elände med en fast hand.
När vi nu ändå är inne i själens djupaste vrå ska man inte glömma “Gaslighting” där man invaliderar din upplevelse så att du börjar tvivla på din egna sinnen.
@Lynxan
Jag har en liknande erfarenhet, fast från andra hållet. Mitt ex flyttade för ett drygt år sen. Hans initiativ. Jag kände mig överkörd avseende allt . Bara nån månad efter att han flyttat började han lämna barnen själva några timmar. Äldsta precis fyllt 10, lillebror 7 år. T ex lämnade han 10 åringen själv en hel dag när det var studiedag. Något vi aldrig gjort innan, och han (exet) stämde inte av med mig om sonen t ex kunde vara hos mig. Jag blev faktiskt förtvivlad. Mest över det faktum att jag inte hade något att säga till om alls. När barnen var hos honom så bestämde han. Vi var innan överens om det mesta, men då pratade vi ju om hur vi skulle hantera sådana situationer, och löste det ihop. Nu är mina åsikter inte relevanta längre för exet, mina åsikter är gnäll och bitterhet enl honom.
Angående att barnen är hemma själva, ja en 10-åring kan vara hemma själv. Hur länge skulle jag säga beror på hur barnet är. Nu är min äldste 11år och kan vara hemma själv en hel dag (8-16) ifall det kniper. Han kan t ex fixa mat till sig själv osv. Lillebror som är 9 kan vara hemma själv 1-2 timmar, några fler om storebror är hemma också. Men exet lämnar även lillebror hemma själv flera timmar. Pga lillebrors personlighet så tycker jag att det är för länge. Han är inte jätteförtjust i att vara själv om det är mörkt t ex. Men jag har inget att säga till om där hos exet. Får ibland ont i magen av den situationen. Känner mig maktlös. Barnen överlever självklart, men det är inte alltid optimalt. Tidigare så hjälptes vi ju åt, vilket var så mycket lättare när vi bodde ihop. Men exet vill inte avstå sin hobby t ex bara för att han har barnen sin vecka. Så han lämnar den yngste själv när storebror är och tränar och han åker iväg på sitt. Med kommentaren att ”det klarar han” de gånger jag haft synpunkter på det. Jag kan tycka att i vissa situationer bör exet faktiskt avstå och stanna hemma hos lillebror istället, men han vill inte göra avkall på sina egna intressen. Det handlar om kanske nåt år till innan även lillebror kan vara hemma längre själv. Jag ser det som att exet tolkar situationer efter vad han vill och inte vad som kanske är bäst för barnen, även om de såklart överlever. De hade överlevt själv i en hel vecka också, men det är inte bra föräldraskap.
Lite input från en synvinkel, och hur jag har känt och känner. Jag känner inte dig, ditt ex eller ert barn så mina erfarenheter är säkert inte applicerbara på er situation. De flesta 10-åringar kan ju vara själva några timmar. Men tänker att trots att ditt ex varit den som lämnat så kanske han, som jag, känner en maktlöshet över att ni inte längre är ett team som föräldrar? Jag tycker generellt inte som restenavlivet att man ska ”skita i den andre”, trots att jag själv är i den situationen att jag numer aldrig rådfrågar exet om nåt överhuvudtaget, pga hans sätt att stänga mig ute ur precis allting. Men det bästa är ju om man trots allt kan ha en dialog kring vad barnen ska få och inte få göra. Tyvärr verkar det vara ovanligt?
Självklart är det så, men i det här fallet verkar det inte handla om att pappan vill ha en dialog om detta utan mer ifrågasätta hela den andre förälderns föräldraskap och utöva makt i syfte att minska dennes handlingsutrymme för egen del under förtäckta hot gällande både ekonomi och sonens boende. Vad jag ser finns ingen som helst relevans mellan det som fadern anser “fel” och att sonen ska bo på heltid hos honom. För mig verkar det uppenbart att det finns en dold agenda, frågan är bara om sonens far själv vet vad den är…
Det är bara att inse att man efter en separation saknar makt att styra hur den andre utövar sitt föräldraskap. Samarbete bygger på lyhördhet kring föräldraskap från båda håll och acceptans gällande att man ibland tänker olika och gör olika bedömningar. Saknas det finns det ingen anledning att gå på den andre med vad man tycker och vilka åtgärder som ska vidtas. Been there, done that…
Bra att ta del av din upplevelse.
Att lämna min 10-åring en hel dag ensam skulle jag inte göra, han har varit ensam max 5 timmar vid tre tillfällen totalt det senaste året.
När jag har tränat har jag varit borta max 2 timmar 2 ggr per vecka men enligt exet är jag på gymmet 3-4 ggr per vecka vilket alltså inte är sant.
Jag har inga synpunkter på hur exmaken lever sitt nya liv, så länge min son har det bra när han är hos honom.
Tyvärr tror jag att mitt ex är förbannad för att han inte får hela barnbidraget och att inte jag betalar allt som gäller sonen samt att jag inte kastar mig om halsen på hans nya kvinna de gånger jag träffar henne.
Jag tycker också att det är bäst att ha en dialog - om det går! Men här var det ju inte fruktbart.
@Lynxan Vilken strulig situation du har hamnat i. Och vad jobbig han är!
Jag undrar om det här egentligen handlar om annat än ert barn? Jag tror det allra mest handlar om honom och om hur han tänker om/på dig och om hur ev livet inte längre är så där kul och bättre som han föreställt sig när han lämnade dig. Där går du och tränar massor och ser jättefräsch ut! Kanske börjar du resa dig och må lite bättre? Har du träffat ny? Det kanske svider massor i så fall?! Och han får ett jättestort behov att försöka hålla tillbaka och styra dig så gott han kan genom att hitta på massa fantasier om hur du inte finns tillräckligt för ert barn osv, något han vet påverkar dig.
Jag håller med om att du nog behöver sätta lite tydligare gränser kring dig själv. Gå inte med på att han får lov att lägga sig i ditt liv! Svara typ ”Även om det hade varit så att jag hade tränat 5dagar i veckan när jag har 10-åringen så är det faktiskt inget du har med att göra, även om det faktiskt inte är så.” Hur du och barnet gör för att det ska känna sig tryggt de korta stunder du är borta är något ditt ex bara får svälja. Det är INTE på något sätt konstigt att få vara själv när du märker att det går bra för ditt barn. Hans sätt att lägga sig i detaljer i ditt liv och hur du lägger upp livet med ditt barn är oförskämt! Jag tror att han gör detta för att han själv krisar av någon anledning?
Jag var med om ungefär lite liknande! I mitt fall lämnade exet pga en otrohet och nytt förhållande. (Dess värre hade vi också en lång limbo-tid där han velade hit och dit, men hade kvar henne.) Så länge jag var singel var det lugnt och han stod bakom och stöttade det mesta inför barnen mm, men när jag gick in i ett förhållande blev mitt ex som galen. Han kom med grundlösa och ofta märkliga utspel om ditt och datt. Även han visste att ansvar och omdöme kring barnen tog hårdast… och då snackar vi om en 15-åring som fick vara själv dagtid…
Tack för stöd och pepp.
Jag undrar hur han mår… Var ju han som ville skiljas och han som träffat ny, han fick hjälp att köpa hus. Han borde vara superlycklig!
Tänk om det redan är dåligt med den nya kvinnan, då tycker jag verkligen synd om honom för han kan inte vara ensam…
Jag försöker att inte låta det påverka mig men det är svårt när jag förstår att exet lägger orden i munnen på sonen, så gör man inte mot ett barn.
Ja, en 15-åring klarar mkt på egen hand…
Tror också precis som någon ovan skrev att genom sonen kommer han åt dig, han har ingen makt över dig längre förutom genom sonen.
Och bäst fungerar förstås anklagelser om föräldraskap som kan ge dålig samvete.
Det jag inte förstår är varför han vill ha makt över mig? Han vill inte leva med mig, han har en ny relation, varför ens bry sig om mig. Han borde vara glad att vara av med mig!