Lite mer än 3 år sedan skilsmässan.
För att göra en lång historia kort;
Efter 22 år får jag veta att det är över. Han ”har inga känslor kvar”. Hade ingen aning. Jag flyttar 15 min hemifrån då vi bor i en alldeles för liten by. Börjar med hjälp av terapi, medicin och stöttande döttrar bygga upp ett liv på nya orten. Det går trögt men står upp igen iallafall. Givetvis dyker en ny kvinna snabbt upp i exmannens liv snabbt.
Känner mig ensam då döttrarna flyttat vidare pga studier och flyttar hem till den trakt jag är uppväxt i efter 25 år borta. Där finns äldre föräldrar som behöver hjälp och stöttande syster med sin familj. Hittar boende som är okej och skaffar jobb.
Men… jag känner mig så fruktansvärt ensam!!
Vill inte belasta min syster med alla mina känslor. Vill inte ockupera all hennes tid.
Gamla vänner är sedan länge ute ur bilden.
Sitter mest själv och undrar vad som hände? Ska livet vara så här? Orkar inte. Svårt att se ljust på framtiden. Ensamheten äter sönder mig… Kan inte se att jag skulle börja om med en ny relation. Hur skulle man ens våga? Våga försöka, våga lämna ut sig själv igen…
Hur i helvete lever man vidare?
Vill inte dö (är ej självmordsbenägen!) men tycker det här med att leva är så jobbigt…
Kära du! Så mycket du har åstadkommit för att få ditt liv på fötter igen. Gott att få flytta “hem” men efter många år krävs det nog lite tid för att komma in i sammanhanget igen. Men det kommer!
Jag tror din syster och dina föräldrar finns där för dig! Ett nytt socialt sammanhang tar lite tid att skapa men det går. Och det jobbiga är ju just att det tar tid… Gå en kurs. Gräv bland dina gamla vänner på hemorten. Lär känna folk på jobbet. Träna. Bokcirkel. Skaffa hund 
.
Jag har liknande erfarenhet av att starta om sitt liv, med nya förutsättningar. Har märkt att det är mycket upp till mig att ta initiativ att träffa folk, men när jag gör det så händer det. De säger ja, vill träffas på lunch och middag. Det räcker gott så, just nu. Ny relation - nja. Ska lära känna mig själv först.
Tack för ditt svar♥️
Många goda råd… antar att jag måste ge mig tid och ta en sak i taget…
Hund har jag som tur är redan… så helt själv är jag inte…
Antar att allt blir lättare efter den här jäkla pandemin också… med ev kurser eller så…
Bara att få skriva av sig här för att man känner sig sedd. Att nån ser en. Man finns. Kram
Hej och välkommen till forumet! Jag känner igen mig i det du skriver. Känslan av ensamhet tar nästan knäcken på en. Processen med att hitta sig själv är så olika för oss och för egen del skulle det börjat innan förhållandet tog slut. Problemet för mig var att jag gick in i relationen så hårt att jag glömde bort sig själv. Det blir ingen balans mellan dig själv, familjen och den du älskar. När relationen är över står jag nu tyvärr ganska ensam.
Jag kan bara säga att det är en kamp och utmaning att hitta tillbaka till ett dig själv och ett nytt liv. Jag har nyligen börjat den resan. Vill du prata så finns jag och andra här. Ingen ska behöva gå igenom sådana här processer ensam.
Hej! Jag känner så väl igen din känsla! Jag har hemmaboende barn som bor på heltid hos mig så jag är inte ensam på det sättet men är ändå ensam-ensam vuxen.
För mig är det två år sedan flytten gick, känns fortfarande som igår. Han gick vidare innan vi ens delat sakerna, en ny som lurade i vassen och högst troligt hade funnits med i hans liv ett bra tag. Jag har fortfarande inte gått vidare mentalt…
Att se mig själv i en ny relation finns inte i min tankevärld-helt otänkbart. All min energi, tid och ekonomi går till våra barn som har speciella behov. Kanske lika bra för jag hinner och orkar inget mera. När barnen flyttat hemifrån kanske jag springer på någon runt ett gathörn en vacker dag, då är det så. Men tills dess har jag inte ens lust eller ork att ens tänka tanken på en ny relation.
Men allt jag drömt om, den jag varit är borta. Ingen att prata de här vardagliga sakerna med, ingen vuxen att ha vid sin sida på semestrar…osv osv. Känns som slöseri med dyrbar tid. Jag vet själv inte hur man tar sig vidare. Blev dåligt pep-talk det här…(sorry 
)
Men jag tänker att du kan prata med dina föräldrar och din syster, de som känner dig bäst. Om det vore tvärtom skulle du säkert vilja hjälpa dem! De kanske inte vet hur de kan hjälpa dig, de kanske tror att du inte vill prata, så berätta för dem. Gör saker du tycker är roliga och vet du inte längre vad som är roligt, gör saker du tyckte var roligt innan separationen, för när du gör de sakerna igen kanske de positiva känslorna kommer tillbaka!
Håll ut, ta hjälp-jag håller tummarna för att både din och min värld får färg igen! 
Länge sedan jag var inne här… Hösten har rullat på med jobb och vardagen. Som varit lika tom och ensam…
Men har haft fina dagar då jag fick besök av mina döttrar över jul (en vecka).
Då känns livet helt okej. Då lever jag på riktigt. Annars känns det mest som att försöka överleva. När de sen åker vidare för att hälsa på sin pappa mår jag skit. De är då den familj jag inte längre hör ihop med. Där någon annan sitter på min plats.
Vill inte att jag ska vara så beroende av mina döttrar för att känna mig levande. Vill hitta glädje och känna mig trygg.
Känner mig så ensam när de inte är här.
Känns som alla andra har någon. Någon som frågar hur dagen varit. Någon som bryr dig om. Hur lär man sig att trivas i ensamhet?
Har bokat tid hos psykolog eftersom jag känner som jag gör och själv tycker att jag borde ”kommit längre” efter 3 1/2 år. Om 3 dagar är det 4 år sedan han droppade bomben.
@Liem
Förstår din smärta och känner med dig. Det där att barnen, när de är hos sin pappa är en familj jag inte längre är del av. Konstigt nog balanseras den känslan inte av att motsvarande gäller när barnen är hos mig.
Själv försöker jag i möjligaste mån fylla det tomrum som uppstått med något annat. Vad som helst egentligen, men bara något annat. Helst annat som inkluderar andra människor så att ensamhetskänslorna blir mindre (just vinterbad, promenader, bubbel utomhus med en vän och en filt)
Ensamheten blir brutalt påtaglig även för mig när jag ser mig om på alla hela familjer och lyckliga par. Samtidigt vet både du och jag att det ju inte är så…Att bemästra ensamheten är svår och även onaturlig eftersom vi behöver andra människor.
Vad säger din psykolog (om du hunnit dit när du läser detta) om hur ensamhetskänslor hanteras? Gissar att just detta är ett av de vanligaste frågorna som tas upp vid terapisamtal…Det finns mängder att läsa om detta vilket ju tyder på att vi inte är ensamma du och jag- trots allt💕
Tack för ditt svar💞 Jag har inte gått t psykologen än, ska dit om drygt en vecka.
Det jobbiga är att jag flyttade ”hem” efter 25 år för ett år sedan sen kom pandemin. Jag har inga vänner kvar här efter alla år, och som det är nu kan man inte bygga nya sociala kontakter…
Är ensam. Känner mig ensam. Gråter och väntar. På bättre tider…
@Liem Upplever samma känslor men är precis uppe i separationen, efter 20 år har min man också “inga känslor kvar”. Chockad, hela tillvaron slagen i bitar. Orkar inte berätta för nån än och har ändå inte så många runt mig. Har också en syster som du, & föräldrar ganska nära som förhoppningsvis får bli mitt stöd.
Samma här vilket jag bittert får ångra nu. Jag älskade - älskar - honom så mycket och våra två små barn. Jag vill att vi ska vara en enhet, som det känns som att det alltid har varit. Men nu är jag här ensam och ingen att prata med. Problemet är att han också varit min bästa vän, den enda som egentligen förstår mig och som jag kunnat prata med om allt.
Jag vet inte heller. Allt är så tungt. Hur jag ska kunna leva utan honom vet jag inte. Men det går ju uppenbarligen, här inne finns ju massa som kommit ut levande på andra sidan. Ensamt, hårt och smärtsamt men det har gått. Det finns ju massvis av människor som lever ensamma och jag tänker att det borde jag också klara av. Det gör bara så ont att jag haft det så bra att jag inte insett vad jag haft. Att se något ljus nu, nån möjlig lycka i framtiden är omöjligt för mig just nu. Och jag känner mig ensammast i världen. Lämnad, övergiven, bortkastad och oälskad.
Åh vad jag känner med dig. Känner precis lika just nu. det har gått 14 mån som mitt liv krossades efter 22 år. Å jag anade INGET. Vi va dom sista som skulle separera och jag var så säker på att aldrig skulle ja bli lämnad, aldrig skulle HAN bedra mig och gå bakom ryggen. Fy så fel man kan ha om en person. Å detta med att barnen går till pappa och är där med den nya i mitt hus, ligger i min säng och äter vid mitt köksbord. Det känns så surrealistiskt nu när jag skriver detta. Fortfarande så overkligt. Jag kämpar också varje dag. Har haft perioder som varit rätt bra, många vänner som jag har runt mig men ändå kommer ensamheten smygande och är så påtaglig emellanåt. Mina barn som är 18 och 22 valde att bo kvar hos pappa och när allt detta hände va det lika bra. Jag va så trasig och jag tror att mina barn chockades varje gång de träffade mig då mamman som de sett och känner inte fanns kvar just då. Nu har min dotter flyttat till mig, efter att den nya så gott som flyttat in (dottern orkade inte bo kvar) har inte riktigt sagt varför men jag har mina aningar. Sonen e svårare att nå, han säger inte så mycket vilket är jobbigt för mig att hantera. Blev inte så mycket pepp här. Men tänker att det är bra att du får samtala med en psykolog. Ett tips är också att försöka hitta forum där det finns nya människor att lära känna. Det finns en App som heter Go Frendly. Har fått 2 fina vänner som gått igenom samma sak och fint att kunna dela det med dem och samtidigt peppa och hitta på saker tillsamman. Klappa dig själv på axeln för varje dag som du känner dig ok och mår bra. Vi kommer alla hitta tillbaka till livet en dag, någon att dela vardagen med. De e lite upp till oss själva vart vi vill att livet ska ta oss. kram och ta hand om dig <3