Hej,ville berätta min historia.Den jag ska berätta om har jag varit ihop med i 36 år ,vi har fått 4 barn som nu är vuxna .Vi har levt i ett destruktivt förhållande med hans alkoholproblem.Han har också säkert nån diagnos som inte är utredd.Han fungerar perfekt på sitt jobb.Men i privat livet är har han ingen social förmåga alla.Han har inte varit delaktig i barnens uppväxt alla ,bara funnits där.Jag är medberoende och har fixat allt som har med hem och barn att göra.Efter x antal år flyttade jag och barnen till egen lägenhet,han stannade kvar i huset.Huset förfaller och han lever i misär där,klarar inte av något som har med hushåll att göra.Vi är fortfarande ett par och umgås mycket under den perioden.Tycker synd om honom och låter honom bo hos mig under vintern,jag tycker att vi är ett par .Men förra veckan kommer han och talar om att han träffat en ny på sitt jobb,tar sin väska och går ut genom dörren.Jag är i chock,nu har han inte hört av sig på en vecka.Mina tankar går hela tiden vad han och hans nya gör,kommer han bli den perfekta mannen?Sen undrar jag vad det är för kollega ,är hon inte klok?Tänker att hon inte sett hans verkliga sidor som jag och barnen har upplevt.Hon har låtit honom flytta in direkt .Han har inga nära relationer till någon i hans egen familj,sina nu vuxna barn ,ingen nära vän.Han hade bara oss och det har han nu valt bort.Just nu sitter jag och hoppas att han blir lämnad och inte har nån som bryr sig om honom.Hoppas att den nya upptäcker hans sidor och inte orkar ha honom inneboende och arbeta med 24 timmar om dygnet.Vet inte var han är och han verkar inte bry sig ett skvatt.Det fick man för man lagt hela sitt liv med att ha en relation med honom.Jag är den som ville få ett lyckligt liv inte han som förstört så mycket.Svårt att inte ha kontroll och veta vad man är för egen person också.Önskar dem all olycka i världen !
Vilken lycka för dig att han äntligen hittade någon annan att utnyttja, synd bara att det inte hände för 30 år sedan.
Men nu har det äntligen hänt och nu är det dags för dig att göra det du skulle gjort för länge sedan. Dvs börja det långa och mödosamma arbetet med att jobba med dina egna problem, istället för att bortse från dem genom att lika frenetiskt som fruktlöst försöka laga honom.
Du har redan slösat 36 år av ditt liv på det, till ingen nytta så tacka din lyckliga stjärna för att du (förhoppningsvis) nu blir förskonad från ödet att ägna även resten av ditt liv åt samma meningslösa uppgift.
Det hoppas jag verkligen INTE att han blir, för isf kommer du momentant att plocka upp honom och börja alltsammans om igen, eller hur?!
Så sätt igång med dig själv nu asap, sök professionell hjälp och be en bön att den kvinnan inte dumpar honom de närmaste fem åren iaf. För då kanske du har hunnit så långt med dig själv att du ger dig själv chansen att få en lyckligare andra halva av livet, utan honom 
Du har nog alldeles rätt Noomi,just nu så är man i en svag position.Har förlåtit honom under hela våran relation,andra saker som handlat om andra saker än nya partners.Man har varit nöjd med lilla man fått tillbaka.
Jag känner igen det här med att leva med en beroende. De är fullblodsegon och har ingen riktig empati. Jag har alltid fått ta ansvar för barn hem och vårt förhållande. Han har alltid satt sig själv främst och jag har levt på små öar av fina stunder, jag är sedan barn medberoende, så jag har fortsatt i samma mönster. Jag har aldrig varit viktig, utan jag har alltid gjort allt för att fixa vårt förhållande. Detta beteende sitter djupt och är inte så lätt att förändra utan att få hjälp. Jag har tappat bort mig själv då mitt fokus varit på andra. Går nu i terapi för detta. Jag har insett att jag kan aldrig förändra honom. Jag har provat ALLT, men förändring måste komma från honom. Han går nu i 12 stegs program. Jag har äntligen börjat inse att jag är också viktig. Vad vill jag, vad gör mig glad.
Så ett tips är att jobba på dig själv för du är den viktigaste personen i ditt liv. 
skriv gärna om du vill
Åh, vad jag känner igen dina tankar och känslor! Fyra år efter att ha blivit tokdumpad för en annan kan jag bekräfta att det är det bästa som kunde ha hänt mig, jag fick chansen att bygga upp mitt liv på nytt (som jag vill ha det) och att leva resten av mitt liv precis som jag vill!
Det brukar pratas om fantomsmärta här på forumet. Att en saknar kärlek som inte finns kvar, utom i ens eget huvud. Du vet redan logiskt att han inte var bra för dig, för han var uppenbarligen inte i samma sorts relation som du. Ändå saknar du honom, och det lilla ni hade. Fantomsmärtan kommer vara jobbig, och när gubbens nya relation spricker (för det kommer den göra, var så säker, för han har inte ändrats till någon perfekt man över natten utan är samma person fortfarande) får du hålla i dig… och inte ta tillbaka honom. För han var inte den du trodde. Ni hade inte det du ville ha! Du ska inte nöja dig med småsmulor.
Jag klarade att avgifta mig, det kan du göra också. Ju mer jag tillät mina drömmar och tankar att ta plats i mitt huvud, ju mindre tid tog X och vår ”kärlek”. Det var jättejobbigt att acceptera att X inte hade älskat mig på många år (om ens någonsin) och att jag inte riktigt vet vad kärlek är och kan vara, efter att ha levt i en relation i över 20 år. Jag har också levt på småsmulor, för jag trodde det var normalt. Alla andra har det inte så - kan du tänka dig?
Jag fick hjälp av psykolog för att jobba med mig själv. Nernött självförtroende efter många år med honom, jag tyckte inte jag var värd nåt. Med psykologens hjälp var det som att en pusselbit kom på plats, och idag skulle jag säga att det jobbet hjälpt mig att ta en annan roll på alla ställen i livet, inte bara i kärleksrelationen. Rekommenderas!
Kämpa på, skriv av dig här på forumet närhelst du behöver - vi är på din sida! 
Kan låta helt fel men jag kan inte säga annat är Grattis! Hurra! och ÄNTLIGEN!
Han har hittat en ny värd att att parasitera på, henne kan man som helt utomstående och emotionellt frikopplad ändå blöda en del för i tanken givetvis. Stackars kvinna.
Men, nu är det inte henne det handlar om och borde inte göra för dig heller. Du är ju fri! Och nu börjar äntligen resan att göra dig fri från medberoendet. Inte en dag för tidigt.
Tack så mycket för era fina ord och tankar,känns hoppfullt iaf fast just nu vet jag inte hur jag ska vara eller känna.
Vad ska du med honom till?
Vad har han bidragit med?
Han har en kärlek som betyder något och det är alkoholen. Alla andra och intressen är underordnade och irrelevanta förutom det som möjliggör och underlättar drickandet.
Alla som har skrivit här har helt rätt, dvs att även om han har utsatt dig för ett fruktansvärt svek är det i slutändan det bästa som hade kunnat hända.
Men jag förstår att det kan vara svårt att ställa om tanken i början, när det fortfarande gör ont efter hans beteende och du har en förlorad relation att bearbeta.
Tillåt dig att sörja relationen och alla känslor som medföljer. Tillåt dig att vara både arg och ledsen. Han må ha betett sig illa och det är fullt möjligt att han faktiskt inte är kapabel att älska eller fungera tillsammans med någon annan, men det hindrar ju inte att det var äkta från din sida och att du därför säkert känner samma sorg som alla andra.
Vi är många som varit i liknande situationer (jag också), och det jag tyckte var den stora skillnaden var det faktum att jag istället för att sörja honom fick sörja den kärlek, energi, tid och omsorg jag lagt på någon som faktiskt var ovärdig. Jag fick sörja mina drömmar och tankar om någon och något som aldrig funnits, och jag fick sörja att jag blivit utnyttjad och lyckats göra avkall på mina värderingar och mitt självvärde.
Den sorgen är fortfarande äkta och kan vara minst lika jobbig som att sörja en person. Men förhoppningsvis kan man gå lite starkare och klokare ur den, och det viktiga för dig just nu är att bygga upp en inre styrka för att kunna stå emot den dag han kommer krypande tillbaka och med alla medel försöker få en ny chans
Förstår att det är jobbigt just nu ! Men ta chansen till ett nytt liv du är värd det efter allt kämpande ! Var rädd om dej !
Det är det här som är det både tragiska och patologiska. Det är så mycket upp&ner, fram&tbx, kyla&värme, närhet&distans, lugn&aggressivitet etc etc. hela tiden.
Det fuckar upp motpartens hjärna totalt så de gånger det kommer ett litet sandkorn av mindre negativ art så antar det sandkornet Himalayas höjder av positivitet i motpartens hjärna. Sådant är inte en frisk och sund reaktion, utan tvärtom ett tydligt bevis på att relationen är destruktiv och de ingående parterna likaså.
Går absolut att bryta, men tar lång tid och professionell hjälp behövs om det ska hålla i sig och ffa om det efter för kort tid kommer utmaningar i form av att han plötsligt “ångrar sig” (vilket han inte gör, men lite är bättre än inget även för honom)…
Sök hjälp asap 
Idiot *skaftet"hörde av sig på sms om nå grejer han skulle hämta,jag förlorade fattningen totalt.Skrev massor med sms och vräkte ur mig vad kände😞,fick bara sakliga svar.Sen hotade jag att skicka bilder på hans bostad (men det ska jag inte göra),sen ringde jag upp och skrek i telefonen också.Ska jag boka tid när han får hämta sina grejer och åka bort.Just nu känner jag bara har och ilska.Men i morgon på fm faller jag igen.Så svårt det här.
Du behöver utomstående professionell hjälp
Försök samla ihop dig och gör bort hämtningen av de grejer som är hans personliga… då är du av med det stressmomentet
Men jag anar att det som river upp sådana stormiga känslor i dig är att han därmed alienerar sig från dig och ditt hem och blir “förlorad” för dig…
Du behöver hjälp
Nu ligger jag här mitt i natten och har ångest.Jag ska söka nån att prata med när det blir vardag.Allt jag gjort för den där mannen ,det var inget värt.Han tycker att det var lätt att bara gå vidare .Är arg för att det var han och inte jag som hittat nån.Jag som lidit under alla dessa år ,nu blir det han som återigen sårar mig.Spelar ingen roll vad jag gör just nu.Mår så dåligt ,tänk om han blir allt som jag önskat med sin nya.Den perfekta partnern.Men förhoppnings vis går han in i sina vanliga vanor snart.Hur ska man nu leva?Mitt liv har gått ut på att ständigt vara orolig för att han inte ska supa ihjäl sig .Har så svårt att förstå den nya som låter honom flytta in på en gång ,undrar hur länge det har pågått och önskar att han kommer att behandla henne lika .Hatar att han kan sova gott och att han är lycklig nu .Medans jag lider här hemma.
Godmorgon. Eller morgon kanske bara.
Nätter är svåra, hjärnan funkar dåligt då. Mörkerglasögonen är på så att säga. Jag hoppas det finns ett liten strimma av ljusgrått idag med den första kaffekoppen.
Fick två tips i min terapi som hjälpt mig, det första är tanken;
”Ett bakslag är inte detsamma som ett återfall.”
Dvs mörka tankar kommer, river igenom kroppen men när man bara tänker dem och inte agerar på dem är det ett bakslag men inte ett återfall. Varje bakslag utan återfall är en vinst, något att fira och klappa sig själv på axeln för. Du tänker, men agerar inte. Så belöna dig själv med något extra gott till frukost. En snäll tanke. Här kommer en:
Du är bra, du klarade den här natten.
Den andra är mer direkt. Möjligen för tidigt, det funkade bäst för mig efter ett tag. Och det är att tilltala sin frontallob högt när tankarna rusar. Det är nämligen där tankarna och logiken sitter och det är därför det rusar. Din logik vill hitta förklaringar på det som inte går. Så tipset är;
Berätta för din hjärna vad du vill. Säg det högt.
Exempelvis inatt kunde det varit:
Jag vill inte tänka på varför han valde henne.
Jag vill inte tänka på vad de gör just nu.
Det hjälper mig inte. Sluta.
Låter det galet? Japp lite galet är det. Men, i krig och kärlek är allt tillåtet.
Värt att tillägga, inga av tipsen är magiska och funkar direkt. De tipsen finns inte, bara tid löser ju som bekant den biten 
Ja nu är det morgon iaf,allt är värst innan man stiger upp ur sängen.Det har gått en vecka nu sedan han gick ut genom dörren.Kommer på mig själv att scrolla och scrolla på telefon om hur det typ länge hans ny förhållande ska hålla e.t.c.Sen kommer jag på att det är inget jag kan styra.Undrar om han helt glömt bort vad han haft ? Förstår inte ens att han hade förmågan att få nån ny.Men tänker att han är en annan människa på sitt jobb än privat.Hur länge orkar han hålla den fasaden?Men ingenting är mitt problem länge och det är väl det som är svåraste när man är medberoende.Vet egentligen inte vad jag saknar för jag har inte fått nån kärlek på alla år.Men känslan att vara själv är otäck ,man kan ju inte klänga sig fast vid sina barn heller ,de har sin egen sorg med en pappa som aldrig varit närvarande och inte gjort nått som inte gynnar honom själv.En dotter är rädd att han ska ta hand om sin nyas vuxna barn som sina egna.
Ja det är en lång resa, skaffa samtalsstöd omgående. Du behöver hjälp att sortera och processa. Det märks på hur du skriver hur oerhört fokuserad du är på honom, vad han vill hur han tänker och vad han gör.
Hela er relation har ju handlat om just honom och inget om dig. Därför är det självklart svårt för dig att se dina egna konturer nu, de är ju utsuddade och definierade av av en sjuk, egocentrisk och trasig människa.
Han definierar inte dig längre och det är egentligen något otroligt bra, du har bara inte kommit till punkten du kan se det. Det kommer, men det tar tid. Han är egentligen så oerhört oviktig i det här. En idiot som bränner sina viktigaste relationer till förmån för sig själv och det han älskar över allt och alla andra, sitt missbruk.
Du har fått många kloka svar. Det här kommer du titta tillbaks på som det BÄSTA som hänt dig. Du står på ruta ett och framför dig ligger ditt liv 2.0, där du står i fokus. Inga missbruk, inga krävande män, inga små barn. Jag förstår att du inte ser det nu men håll ut - ge för allt i världen inte upp och fall tillbaka på honom.
-
Lita på processen - ilskan har sin plats, sorgen också osv. Lita på att alla går igenom alla steg och att det blir bättre.
-
Den bästa hämnden är att leva väl.
Vad är att leva väl för dig? Jag skulle börja med praktiska saker. Storstäda lägenheten. Rensa ut alla hans saker. Göra fint på balkongen. Det materiella är ofta en bra start eftersom resultaten är så konkreta. Det handlar inte om konsumtion utan om känslan av att göra handfasta saker och successivt ta kontroll över sitt liv.
- Boka in en terapeut
Tack för alla stöttande ord och råd,ska försöka ta till mig dem:heart:
Nu har det gått en vecka,den värsta vecka i mitt liv.Har så mycket tankar,svårt att ta beslut som handlar om mig,Orolig att han är lycklig,har fastnat i det som handlar om honom.Har inte brytt mig särskilt mycket om mig själv och nu är det så svårt att bara ta det steget.Ångesten kryper på och det gnager i magen ,undra hur han sover på nätterna .