Här har ni ett praktexempel på en patetisk man.
Det var under en semester som något bara brast i mig, en stor ångest över vart livet tagit vägen. Hur lite man egentligen erfarit, vilken ihopkrymplad tonårstid man haft, och egentligen inte byggt upp en egen stabil identitet.
Idag närmar jag mig 59, separerad sedan 5år, ostrukturerad tillvaro, inget eget socialt nätverk (har aldrig haft). Inga “riktiga” egna vänner. Ingen egen social gruppering runt mig och som stärker mig, som kan beskriva mig och finnas där när det behövs. Jag har ingen att prata med. Kort sagt, jag är egentligen en väldigt ensam man.
I min ungdom fick jag aldrig riktigt chansen att utforska kvinnor ordentligt och s a s “lärt mig spelet”, jag har egentligen aldrig lärt mig att riktigt förstå en kvinna. Inte ens fastän jag levt med en i över 20år.
Jag hade ett par förälskelser under yngre och äldre tonåren, som inte blev besvarade. Efteråt har jag förstått att det var mitt dåliga självförtroende, och avsaknad av en social “plattform” som gjorde att jag gick bet varje gång. Det slutade med att jag slöt mig, tänkte jag inte ville förlora igen. Så jag lade band på mig själv och ägnade mer tid i ungdomen att fantisera om olika kvinnor, runka till bilder av dem i porrtidningar o dyl. Istället för att kämpa på. 
Det viktigaste för en kvinna är vad mannen är för något, hans status (socialt, ekonomiskt etc.) hur han är, hur han pratar, vilken uppmärksamhet han visar henne. Och att han upptar hennes tankar, “hennes värld”. För att uttala sig lite “rått”, en kvinna kan lika gärna hoppa på en, skaffa barn och ett liv med en man som ser ut som “köttfärslimpa”, bara dessa kriterier blivit uppfyllda. Är det något som en kvinna föraktar så är det dålig självkänsla och obeslutsamhet.
Jag har perioder då jag ägnar mig åt något som inom psykologin skulle kunna kallas för “projicering”, ett OCD liknande beteende där jag antingen tränat som en fullkomlig idiot, snöat in mig på diverse tekniska nördprojekt. Köpt en massa saker som för en kort tid fångat mitt intresse, för att sedan bara överges eller bli liggande. Allt för att flytta bort och fly från ångesten och livssituationen istället för att attackera den.
Så vaknar man upp och är 50+, och inser att många viktiga perioder i ens liv är passé. Man har gått igenom större delen av livet som en konserverad idiot. Hela tiden livrädd för att misslyckas. Rädd att bli lämnad, rädd att såra någon. Enorm ilska inombords emellanåt att hantera.
När vi är på den här semestern har vi varit tillsammans i ca 22år, har en dotter på 21. Min sambo är den som hade mer livserfarenhet än mig. Det var i mångt å mycket hon som valde mig, inte tvärtom. Alla sk. vänner har alltid varit hennes släkt och vänner. Hon har liksom de flesta kvinnor ett rikt socialt nätverk. Både i jobbet och privat. De senaste åren gick vårt förhållande på en slags “tomgång”. En slags zombie liknande tillvaro, med jobb, rutiner m.m, TRÅKIGT! TRÅKIGT! DÖTT! Jag tyckte inte längre min sambo var attraktiv, inte heller intressant. Nyfikenheten har försvunnit helt. Vi
slutade ha sex med varandra.
På hotellet tar en lite yngre kvinna in efter någon dag. Något gör att våra blickar möts. Vi pratas vid i korridoren, jag hjälper henne med bilen. Jag skickar en länk med info till henne så hon kan fixa det bättre senare. På frukosten och middagen sitter hon helt ensam, och bläddrar lite nervöst i en bok. Men hennes blick söker min. Även fastän jag då sitter med min sambo där. Någon vecka senare då vi är hemma igen, så skickar jag henne ett mejl igen, och frågar om hon ville träffa mig. Jag fick till svar att jag inte skulle kontakta henne bara så där ur tomma intet. Kontaktar jag henne igen, så skulle hon göra ett polisärende av saken.
Efter detta började jag dejta kvinnor på flertalet dejtingsidor. Satt ibland uppe sent på natten och chattade då min sambo sov. Hon hade inte en aning vad som pågick.
Blev riktigt förälskad i en kvinna som jag också träffade flera gånger. Allt kulminerade med att jag inte kunde bära hemligheten längre och gjorde slut. Vi sålde huset och skiljdes. Men sedan ville inte längre den nya kvinnan ha mig. Senare fick jag veta att hon egentligen haft en sambo och dom hade skiljt sig, men att hon nu ville ha tillbaka honom. Hon hade velat ha honom tillbaka hela tiden.
Efter ett tag får jag och min ex sambo kontakt igen. Sedan är vi liksom tillsammans med varandra bara för trygghetens skull. Vi har egna separata boenden. Vi har aldrig sex. Jag ser att hon ibland vill ha sex, men inte jag. Jag hjälper henne med praktiska saker. Kan prata om ytliga saker, om barn och barnbarn. Planera saker med barnbarn etc. För mig känns det mer som att jag har henne enbart för tryggheten, min enda vän (helt sjukt). Jag har försökt bryta mig loss helt, och sårat henne djupt flera gånger. Det sjuka är att då jag fått spy ut mig dylika saker om mig, oss och henne, så mår jag bra för en tid. Men hon kommer alltid tillbaka. Och jag får dåligt samvete och vill skydda henne (jag vet, sjukt är det). Det är som att vi lever i ett evigt vakum, ett evigt limbo.
Under resans gång har jag haft ett förhållande med en annan kvinna som jag blev förälskad i. Men här dog relationen pga av avståndet, och att jag s a s “inte tog steget”. Efteråt har jag försökt hålla kontakt med den kvinnan, gratulera på födelsedag, midsommar, erbjuda min hjälp. Fastän hon klippt helt och aldrig hör av sig. Som en liten djävla lus har jag krypit. Helt galet och fullständigt patetiskt. Enormt nedbrytande.
På detta sätt har jag sabbat försök till ytterligare två relationer. I alla fall har kvinnorna varit så pass erfarna/nätverkande att de droppat ut direkt.
Relationen kvinna-man, make/maka eller nu för slags relationer det finns nu för tiden är egentligen väldigt skört. Bygger egentligen på väldigt kalla syniska mekanismer. Allt är egentligen som ett stort djävla bedrägeri. Banden till ens barn är något helt annat.
Min bakgrund och uppväxt:
Extremt dominerande far. Älskar kontroll och psykisk misshandel. Mamma ett typexempel på en totalt “vingklippt” kvinna. Kuvad och psykiskt misshandlad i 50år (ej fysisk misshandel). Farsans metod för att skaffa sig kontroll är att skapa svaga personer runt omkring sig, personer beroende av han tjänster och straff.
Mitt råd till dig som förälder:
Jag kan inte nog understryka hur viktigt det är att hjälpa ditt barn under hela dess uppväxt och de formande tonåren att bygga upp en stark identitet och självkänsla. Ge ditt barn kärlek och positiv återkoppling när det gjort något bra. Stötta ditt barn och pusha och stötta dit barn om du ser att det behövs i utsatta situationer.
