Har varit inaktiv här ett tag. Livet rullar på ett drygt år efter beskedet att min man ville separera (och inledde en ny, fortfarande pågående relation). Jobb, barnen (som bor mest hos mig), träning och vänner tar mycket tid. Mår stundtals ganska bra efter mitt hemskaste år någonsin. Men jag återkommer fortfarande till ältandet, sorgen, saknaden, och önskar inget hellre än att relationen till din nya kvinnan skall spricka. Varje gång vi ses, i ärenden med barnen slår känslorna bakut och jag känner mig så sorgsen. Kan ibland fundera över att prova å dejta, men svajpar bara förbi alla på Tinder. Känslan att komma en ny man nära känns så långt borta.
Hur mår ni andra efter så här lång tid?
Vill ni dela med er?
Hur ser er relation till ert ex ut idag?
Har inte gått så länge för mig ca 7 månader och jag mår fortfarande dåligt. Vi har vuxna barn så vi behöver inte träffas Tack o lov.Jag önskar/ vet att mitt ex nya förhållande inte kommer att hålla han är 23 år yngre lika gammal som vårt äldsta barn.
Har gått ett år här med… jag känner precis som du … men nu har inte mitt ex en relation som varken jag eller barnen vet om iallafall… jag själv träffade en fin tjej men jag klarade inte av det … jag ältar , gråter , ältar om och om ofta och fortfarande … känner sorg mest för min splittrade familj. Det är tungt tomt … jag vill inte umgås så mycket med henne heller då jag bara känner mig tom efter , hon säger att hon också känner så??hon vill att vi ska vara vänner umgås … jag har brutit med henne så gott som det går … men vi träffas ibland på barnens aktiviteter och vid lämningar då det ofta blivit en kaffe tyvärr…
Jag älskar henne fortfarande , men jag ringer aldrig eller smsar längre . Den rollen har hon nu tagit över … jag längtar till den dagen jag släppt henne helt men är så svårt när vi har barn ihop…
Kram
Ja du Danne. Att kontakten måste fortgå för att man har barn tillsammans gör ju att processen säkert tar dubbelt så lång tid. Styrkan kommer när kontakten är obefintlig, men bakslagen duggar tätt när oundvikliga möten skall till. Att han dessutom älskar en annan kvinna idag känns för mig helt overklig. Att någon annan, men inte jag har tillgång till hans hjärta och kropp svider rejält.
Har du hopp om er fortfarande? Även om du är tveksam till om du vill?
För mig har det också gått ett år sedan beslutet togs… och 8 månader sedan jag flyttade.
Mår på det stora hela ganska bra…mycket bättre än för ett år sedan.Men ibland är det tufft…fattar inte hur jag någonsin ska komma över mitt ex och mitt förra liv.
När man har varit ihop i 20 år så sitter det i själen på något vis.Det går inte bara att radera ut det även man skulle vilja.Nostalgi över när det var bra kommer över mig ibland…och sorgen över att vi splittrade vår familj.
Men samtidigt så skulle jag inte vilja ha tillbaka honom som den person han blivit idag och efter allt som har hänt.Vi har sårat varandra för mycket.
Vissa dagar går det riktigt bra…men så ibland måste vi höras eller ses.Då känns det som såret rivs upp lite igen och jag blir ledsen.Det är så svårt när man har barn ihop.Vi kommer ju alltid att ha ett band emellan oss pga barnen.Hur jag kommer att reagera den dagen då han träffar någon annan törs jag inte ens tänka på.
Hur lång tid kommer det att ta innan man bearbetat klart allt det här och när blir man redo för ett nytt för hållande undrar jag? Vad tror ni?
En del verkar ha så väldigt lätt att gå vidare.
För mig kommer det nog att ta tid känns det som…
I dagarna är det 1 år sedan min ex man bestämde sig för att skiljas efter 33 år tillsammans varav 27 som gifta. Han lever i sitt nya förhållande och som jag är säker på var orsaken men det har han inte erkänt. Vissa dagar är mer ok än andra men fastnar också i mina frågor som jag aldrig kommer att få svar på. Han är den människa som sårat mig mest men ändå känner jag mig halv😢
Jag har förstått och försöker acceptera att det kommer ta mycket längre tid än 1 år. Även om jag som du mår mycket bättre idag än förra året så kommer svackorna, ibland små, ibland rejäla.
En väninna till mig gick igenom samma sak för 7 år sedan. Det tog henne nästan 3 år innan hon kände sig helt fri sorgemässigt. Och att de träffat en ny direkt, eller kommer träffa en ny innan man själv sörjt klart blir som en extra käftsmäll.
All styrka till oss som kommit en bra bit på vägen Mem även har en bra bit kvar
Jag förstår att det måste vara skitjobbigt att han älskar någon annan. Jag har frågat senast för en månad sedan om hon träffat någon. Hon säger Absolute inte är inte ett dugg intresserad. Jag vet inte vad jag ska tro. Jag går på min magkänsla som var rätt sist. Dvs jag tror hon har någon som det skrivs med… då alltid något barn är där har hon väldigt svårt att träffa någon …Då vi träffas ibland plingar det ofta i hennes mobil , hon sitter mycket vid den, jag frågar ingenting längre om det. Hoppet är väl det sista som överger en sägs det men känner en del hat mot henne också efter allt hon ställt till med.så jag vet inte riktigt . Vet inte riktigt vad jag känner men får en klump i magen nu när jag tänker på om hon har någon. Dom minsta sa häromveckan att dom ska campa nån vecka i sommar och att mamma ville att jag ska åka med… nu har hon inte frågat mig än om det men jag känner att jag hoppar det… finns det en chans för oss vill jag att hon går on 100% för oss och verkligen visar det…
just nu finns det inget hopp ingenting förutom att hon börjat höra av sig mer för oväsentliga saker …
Nej vilket skitliv man fått alltså … känner mig så ensam nu även fast en av tjejerna bor på heltid här…
Men både du ich jag kommer någon gång må bättre och förhoppningsvis få ett hyfsat liv igen
När min man flyttade, efter 25 års äktenskap, så hade han haft en annan kvinna i över ett år redan. Jag visste om det ganska tidigt, men han ljög friskt och sådde tvivel i mig.
1 år efter separationen, så mådde jag ganska bra. Allting verkade lösa sig, jobbmässigt, ekonomiskt och känslomässigt. Jag började hoppas på ett nytt liv - fast utan några karlar. Jag var bränd och ville aldrig se åt en man igen.
2 år efter, så var jag utan jobb, ekonomin var urusel, barnen mådde dåligt och jag ville ta livet av mig. Nu, efter drygt 2½ år, så mår jag lite bättre, men det är en väldigt lång uppförsbacke.
Ja och dom där jäkla svackorna dom känner jag igen… tyvärr tar nog detta tid . 3år usch det lät jobbigt…
man vill må bra leva livet. Alla på jobbet ser fram emot helg och kommande semester , jag längtar på fredagar att det ska bli måndag igen så jag kan jobba… jag som hatade mitt jobb jag som älskade att vara ledig mycket och långa semestrar❤
Ja…Minglan…man får nog räkna med att det tar flera år innan man är känslomässigt fri.Har man dessutom barn ihop och behöver ha med varandra att göra…så kanske det tar längre tid.Svackorna kommer och går…så är det ju.
Just nu känns det som om jag aldrig kommer att bli helt fri.Jag har hört att en separation nästan kan liknas som ett dödsfall sorgemässigt.Den innehåller så många förluster samtidigt.Allt ifrån förlust av partnern,gemensamt umgänge,boendet,barnen på heltid,sämre ekonomi mm.Samtidigt så kan det vara svek med i bilden som ex.vis otrohet.
Så det är ju en riktig kris vi alla här har varit tvugna att hantera och ta oss igenom.Men vi har klarat det och förhoppningsvis blir vi starkare av det.
All heder och styrka till oss som ändå har kommit en bit på vägen.Det blir förhoppningsvis bara bättre.
Vilken bra idé att starta en tråd för oss som har varit med ett tag👍.Många som är samma tidsmässigt som oss,har ju försvunnit från forumet.
Men här kan vi stötta och peppa varandra.Kram😊
Usch känner detsamma efter ha levt ihop i 35 år men i mitt fall så lämnade han mig för en mycket yngre tjej lika gammal som våran äldsta barn.Tror mest att jag saknar det jag trodde skulle bli efter så många år tillsammans .
Jag finns också här i bakgrunden och läser. Det är nu drygt två år sedan jag kom på min man (ex) med att vara otrogen. Sen försökte vi i nästan ett år innan vi skilde oss. Jag måste nog säja att jag mår ganska bra. Vi har vuxna barn så vi behöver inte ses så ofta. Det går nog inte en enda dag dock utan att han kommer i mina tankar men jag gråter inte så ofta nu längre. Jag har en ny relation som har hjälpt mig mycket. Vi har gått igenom och går igenom processen tillsammans då han har samma erfarenhet av att ha blivit bedragen. Dock har vi väldigt olika ex och har haft väldigt olika relationer till våra ex men mycket är ändå lika. Kanske mest förståelsen för att det måste få ta tid och våga låta det ta den tid det tar. Jag är inte fri från sorg, saknad och besvikelse men det går åt rätt håll. Sen tror jag att man alltid kommer att få leva med ett rum i hjärtat ockuperat av sitt ex. Det kan vara en viss kärlek i det rummet som inte försvinner helt. Låt den vara kvar. Det kan vara besvikelse. Lev med den. Det kan vara ilska. Känn den. Tänk att det är en erfarenhet som gör dig stark. Som hjälper dig att göra rätt val i framtiden. Öppna dörren ibland och känn hur det känns men låt den inte stå på glänt utan stäng mellan besöken. Du kommer inte att behöva öppna lika ofta efter ett tag. Men kanske kommer du aldrig helt att sluta öppna och det är helt ok. För mig var det en fin människa jag valde den där dagen i Juni för 26 år sedan. Sen hände det saker som jag hoppas att jag kan förlåta en vacker dag men där är jag inte än. Det tar tid. Tid tid tid…
Jag är snart uppe i 2 år seperation och det går sakta med säkert åt rätt håll. I skrivande stund, nu i december, har varit otroligt jobbig när minnen kommer tillbaka av alla julsaker som packats upp. Detta är den första jul jag har i en egen lägenhet. Vägen fram från seperation fram till idag har varit otrolig svajig. Först vid seperationen (det var jag som blev dumpad) som var extremt tuff, sedan upp igen med lite nytt hopp om att vi fixar detta, sedan ner igen då jag inser att en annan relation pågått bakom min rygg, sedan nytt hopp igen, och ner igen ännu en gång för att yttarligare en gång en person befunnit sig bakom min rygg. I denna svajande sörja känner jag ändå att gungningarna börja mojnar med tiden. Smärtan finns kvar, och den är stark, men mer kontrollerbar. Saknaden är olidlig. Jag hörde en liknelse för ett tag sedan att sorg är som en glasskiva i hjärtat…den skaver, men med tiden rundas kanterna lite och smärtan avtar något…men glasskivan kommer alltid att finnas där. Och sorg, det är precis det jag känt efter min seperation. För alla er som kämpar där ute (inklusive mig), ge inte upp, fortsätt, det blir bättre med tiden.
Hej tack för att ni delar med er. Väldigt intressant att läsa hur det har gått även efter första året. Hur man känner med sorgen, barnen, X, ny kärlek osv osv. Har snart själv gjort ca 1år och tycker mycket har blivit väldigt mycket bättre och lättare. Man är absolut inte så bottenlöst ledsen och orolig längre som i början, men vilken resa det har varit med sorg och insikt om allt. Känns som man tagit sig igenom det värsta och nu ska man hitta styrka energi till att bygga ihop en ny framtid. Lite som att bygga ett nytt hus precis när man var klar med förra. Detta skrämmer mig lite och lätt att tappa mod känner jag. Kan det bli lika bra igen? Bättre? Jag hoppas det! Sen håller jag med om att en viss sorg ligger där som en blöt filt över allt som gick förlorat, ibland fortfarande väldigt stark.
Nämen det här är ju fruktansvärt. Förstår verkligen att det varit en svajande resa för dig att drabbas av det gång på gång. Varför kan inte vuxna människor bete sig, tänker jag när jag läser det. Ta ansvar för sig själva och den relation man lever i. Ta tjuren vid hornen, prata med varandra, om något inte känns bra. Plocka fram alla saker under mattan, elefanter i rummet, osv. Hur kan man välja att bara blunda för alla problem, och istället se det som en lösning att vända sig till en annan person och inleda en relation med dem. Det förstår jag inte. Även om utgången blir att man delar på sig, så åtminstone vara ärliga och prata med varandra.
Vad skönt att det nu känns lite bättre i varje fall.
Jag har ju en annan historia där jag lämnat en destruktiv relation, men jag känner i varje fall att jag gjorde vad jag kunde för att rädda relationen genom samtal både direkt med honom själv och med hjälp av samtalsstöd. Han tyckte först det var att underminera äktenskapets betydelse att gå till familjerådgivningen, sedan ville han mest prata på om sitt och ansåg inte att han hade något han behövde förändra. Men jag försökte i varje fall, både med det och mycket annat.
För mig är det en tyngd som har lyfts från mina axlar att lämna en sådan relation, men det är mycket oro kring barnen, och en stor sorg för att barnens pappa har betett/beter sig som han gör både mot mig och familjen. Men jag har släppt mitt ansvar från honom nu, och fokuserar på barnen enbart, att de ska må så bra som möjligt. Tar all hjälp jag kan få när det gäller samarbete kring barnen.
Och idag skriver jag på kontrakt för en egen lägenhet, och det känner jag kommer bli början på något nytt för både mig och barnen.
