Skriver och hoppas på att någon gång framöver se att saker blivit bättre.
Min man lämnade mig helt utan förvarning. Tio år och en familj betydde kanske inte mer än så för honom. Och det sjukaste är att han säger att han älskar mig, är attraherad av mig, att han älskar vår familj. Vi har det trevligt ihop, har mycket intressant att prata om, har bra sex, tycker om varandra som personer etc. Samtidigt har han ändå sedan nyförälskelsen gick över haft lätt att bli irriterad på mig, det har inte på länge känts som att han bryr sig om mig på djupet, som att han inte helt självklart skulle göra saker för mig om det verkligen gällde, som att när han har gjort saker för mig har han samtidigt blivit bitter av att göra det.
Jag har fått veta nu att han träffat en annan, de har varit tillsammans bakom min rygg i ett år. Vet inte om de kommer fortsätta ihop (det klarar jag inte) men vet iaf att han inte vill fortsätta med mig. Han säger att han har för mycket negativa känslor för mig eftersom att han genom alla år har gått och hållit inne på allt om det varit något, inte vetat hur han skulle ta upp det. Att han därför inte klarar av att vara med mig utan att det slutar i konflikter över att han inte beter sig schysst, eftersom att han inte känner för att bete sig schysst mot mig när han är bitter mot mig.
Allt känns så jäkla bortkastat! Ett fint förhållande, vår familj! På ingenting eller på att han inte bara kunde säga till mig hur han kände, i stället gick till en annan person. Det här är för obegripligt och jag kan inte inse och acceptera att det är sant… Hur kan man få göra så här? Hur kan man få förstöra en familj på det här sättet och sedan bara dra och få börja om sitt eget liv när man krossat andras?
Hur ska jag kunna acceptera att det är så här? Jag trodde hela tiden att vi hade samma värderingar om familjen och förhållandet. Inte för att jag hittade på det, utan för att han sa det. För att han sa det, för att HAN så det. Jag måste övertyga mig själv gång på gång att det är sånt, jag har inte hittat på allt han sagt, vi har haft en familj, han har älskat och älskar mig… Och nästa sekund behöver jag övertyga mig om att familjen finns inte längre, han är verkligen borta, han gav mig inte en enda chans att rätta till saker och ting, han bara drog…
Ja. Det är så konstigt hur en del kan splittra en familj utifrån problem som rimligen går att lösa. Det är fegt, det är svagt, det är fel och jag som känner igen mig i detta har tyvärr inget mirakelmedel.
Men vet du vad? Bara det faktum att du skriver här, och känner så mycket att du vill öppna upp dig för okända människor, visar att du är bättre än honom. Känn en tröst i att du själv inte hade valt samma enkla väg. Känn dig lite bättre. Du är på en annan nivå.
Du är inte ensam. Du kanske inte kan tänka så när det är som mörkast och mest hopplöst, men du är verkligen inte ensam.
Tänk på att det är så många människor som har klarat detta, så du kommer också klara det. Ingen kan säga hur vägen framåt ser ut, men det finns en väg och du, bara du, ska gå på den. I några stunder kommer du känna omänsklig styrka, i några stunder kommer du känna dig svag och liten. Men framåt kommer du alltid, även om det inte känns som det just nu.
Han säger att han älskar dig. Det gör han uppenbarligen inte. Har han någonsin gjort det?
Ja, det finns människor som beter sig så där. Ljuger och utnyttjar. Om du ger honom det han vill ha (hem, mat, barn och vad det nu är) så är det ett billigt pris för honom att betala, att bara behöva säga att han älskar dig. Har han prioriterat dig före sig själv? Har han gjort saker för dig, bara för att göra dig glad? Eller bara för att göra dig mer villig till sex? Vad vill han helst se i barnens framtid? Att de blir lyckliga och själva väljer sin framtid? Eller att de ska göra som han säger och göra honom stolt?
Tänk efter vad han bara har sagt och vad han faktiskt visat i handling gång efter gång!
Att skapa efterhandskonstruktioner är ett bra sätt att skydda sig mot skam och skuld…
Jag tänker så här. Man kan bara utgå från det man vet. Att leva i tillit och tro är något bra. Något som gör en människa stark och ren även om det gör dig sårbar. Det gör dig till den genuina, ärliga och starka även om du känner dig allt annat än stark nu.
Låt hans skam och skuld få stå för honom. Välj att tro på det du någonstans vet stämmer. Välj att stå över alla tomma ord som kommer nu. Plötsligt. Och skadligt.
Tack. Jag har känt mig stark ibland. I små stunder. Men meningslösheten kommer över mig. Jag vill inte vara med någon annan, vill inte göra så mot mina barn heller, kommer inte hinna få fler barn och kommer därför aldrig gå en familj med någon igen. Just den saken var så viktig för mig, självklarheten i familjen… Tack för att du tror att jag kommer klara det. Jag är så arg på honom också, känner då och då att han är det och egoistisk.
Jo, han har älskat mig, det vet jag. Men jag vet inte om han gör det nu eller om han bara säger det. Helt ärligt tror jag att han är fortfarande nykär i den andra och då blir känslan av att älska mig svag i jämförelse, men att den kommer upp då och så och att det är då han säger det och resten av tiden stör han sig bara på mig. Jag har blivit den personen som har “hindrat honom” från karriär och vänner och resor etc pga att jag står för vad han behövt “offra” för vår familj.
Det är nog inte fel att vara arg, förutsatt att det riktas rätt. Detta innebär att du har energi, vad kan du mer använda den till? Ibland går det kanske till något flyktigt, ibland till något konstruktivt.
Tänk vad hemskt om du tog detta med en axelryckning. Tillåt dig själv att känna det du känner. Då blir det lättare.
Jag har börjat lära mig vad som komma skall. Sorgen är en del av livet just nu. Ett toalettbesök på jobbet eller här hemma är lika naturligt oavsett jag går dit för att gråta eller för att kissa. Jag bara måste få ut det, liksom. Efteråt blir det bättre.
Aa… det är det… att rikta den rätt. Avskyr att ringa till vänner eller familj och gråta ut eller visa min ilska över allt. Han har varit min trygga punkt och den jag öppnar mig för under alla år. Så jag ringer till honom och gråter eller skriker och herregud så fel det blir. Han orkar inte lyssna och jag får panik över att jag märker att han försvinner från mig. Hur klarar du dig med att bara gå in på toa och gråta lite? Det känns så otillräckligt? Jag behöver gråta eller skrika ut allt, det finns liksom inget stopp…
Jag menar att man aldrig ska känna att ens tillit tidigare, ens tro på relationen va fel eller dumt. Att man ska klandra sig själv för något den andra säger så här i efterhand. Man kan bara utgå från det man fått till sig innan.
Tycker det är så sorgligt att så många som blir svikna rannsakar sig själva. Rannsakan i sig är aldrig fel men det blir fel när man baserar det på ord som en person som sviker levererar efter att sveket uppdagats. Det är inte rättvist mot dig själv.
Det är inte lätt att slåss mot väderkvarnar. Att försöka ha en bra relation när någon annan lurar i vassen är en omöjlig ekvation. Glöm aldrig bort detta - Hans svek, hans lögner, hans skuld.
Och tänk, ändå känner jag så jäkla mycket skuld mot mig själv och barnen ffa för att jag inte fattade tidigare vad han behövde hjälp med och hut jag skulle nå honom när han hade det svårt och inte trivdes med vissa saker… ibland känner jag till och med skuld mot honom. Men som du säger: hans skuld och hans svek. Det går dock inte att sluta tänka på… vad hade jag kunnat göra annorlunda…
Troligen inte så värst mycket. Det är något fint i att ta varandra för givet. Om han gick omkring och led, är det hans ansvar att kläcka ur sig det. Om du inte är tankeläsare, men det är det ju få som är.
Nej det räcker inte att gråta en skvätt på toa då och då. Det är inte så jag menar. Jag gick en promenad ikväll och började gråta hyfsat oförutsett. Sekunderna innan visste jag att det skulle komma, motsvarande en ångestattack om du känner igen känslan. Bara att tacka och ta emot när det är på väg, det ska bara ut och det är inget farligt med tårar. Samma sak med att skrika ibland. Eller att gå ut och gå, det är med darrande händer jag tar på mig reflexvästen nu när kvällarna är mörka …
Ibland får jag svårt att andas riktigt - inbillar jag mig själv i alla fall. Då hamnar jag oftast på golvet. Om barnen inte är hemma blir det typ fritt fall, om de är hemma löser jag det mer diskret.
De som funderar på att vara otrogna läser så klart inte på detta forum. Om de gjorde det och ser vad det gör med en människa skulle kanske några av dem tänka sig för en extra gång. Oavsett hur de känner för personen de medvetet vill pissa på. För det är så här det blir för den som blir bedragen. Styrkekram, du fixar detta!
Ja visst är det det… det är för mig att verkligen vara en familj, att ta varandra för givet på så sätt att man inte ens funderar på att de andra skulle försvinna, men att samtidigt inte ta varandra för givet på ett sådant sätt att man glömmer bort varandra.
Jag gud vad jag önskar att de skulle läsa här innan… Men ändå inbillar jag mig att de skulle hitta något sätt att övertyga sig själva att deras anledning till att vara otrogen skulle vara mer legitim… det låter som att du också har det tufft. Jag hoppas att det går framåt för dig. Saker och ting kan ju vara jävliga, men går det framåt brukar det iaf inge någon slags hopp.
Han hävdar att den han träffar förstår honom bättre och det kanske är sant. Men så tänker jag - så naivt! Det är väl så man känner i början av ett förhållande? Här är du som förstår mig och som jag vill veta allt om och som vill veta allt om mig… Men ändå tänker jag också ibland - tänk om det är sant? Att jag borde ha förstått. För han säger att hans kompisar har förstått och han ifrågasätter hur jag inte kunde se att han mådde dåligt…
Jag skulle önska att du kunde läsa dina egna inlägg helt objektivt och se det jag ser. Det jag ser är det här:
Din man har bara varit nöjd precis när ni var nyförälskade. Sedan har han varit irriterad på dig, han har inte brytt sig om dig på djupet, du har inte känt att han skulle ha funnits där om det verkligen gällde och om han varit tvungen att göra något för dig, så har han gjort det med bitterhet. Ändå påstår du att han älskat dig på riktigt.
Han har varit otrogen mot dig i minst ett år. Han har alltså haft gott om tid att tänka efter. Men vems fel är det enligt honom? Jo, ditt och barnens. Ni har “hindrat honom” från att leva loppan med vännerna och att göra karriär.
“Min fru förstår mig inte” är en klassiker. Han säger det inte bara till sin älskarinna utan även till dig, för att lägga över skulden på dig.
Jag har läst mina inlägg igen och kommit fram till att jag nog missat att beskriva att det funnits perioder som funkat väldigt bra och då jag känt att vi är ett team och han älskar mig, men att det de senaste åren inte varit så. Plus vid en svacka på ett år när nyförälskelsen avtog. Så halva vårt förhållande har jag nog varit blind för att se att han inte älskar mig på det sätt han gjorde förut… Men jag vet vad vi har haft och det har inte varit kärlekslöst förut, då hade jag aldrig stannat kvar från början…
Jag håller med om att han skyller massor på mig. Fattar inte vad som är grejen med att ha problem att ge upp saker för sin familj? Jag har haft så lätt för det och det är väl därför jag haft så svårt att inse hur dåligt han har mått över att behöva sätta sitt liv på paus för barnen.
Å vad jag önskar ibland att jag slapp ha med honom att göra för alltid, men jag kan inte beröva barnen på sin pappa så klart. Samtidigt vill han att vi ska vara vänner på riktigt och umgås och det är svårt att säga nej till men omöjligt att säga ja till och inte gå ner sig helt…