Har precis sagt hejdå till dottern efter att pappan, mitt x, stannat en stund på kaffe för att prata planering.
1 år och 3 månader efter bomben släpptes och mitt liv ställdes på ända.
Jag märker mig själv åka in i något form av glättigt småprat. Tänker det är fint för vår dotter att se att vi kan umgås.
Hoppas så att jag själv ska tycka det är sådär easy-breezy, som han verkar tycka.
Han är snygg idag. Han ler och skrattar mot mig. Han pussar på vår dotter.
Han säger saker som, ”men det där löser vi!”, ”vill du göra det så fixar vi det tillsammans…”.
När han gått känner jag först mig lite glad och upplyft. Går ut på stan för att göra ärenden jag tänkt.
De har en höstmarknad inte så långt ifrån där jag och dottern bor. Den är igång igen efter att restriktionerna lättats.
Jag strövar runt lite. Och så Pang. Tårarna bara börjar rinna. Underläppen darra.
Vi gick varje höst på denna marknad tillsammans. Nu går jag själv.
Jag ser ett par och en liten bebis som ligger och jollrar i en vagn och nu skyndar jag mig därifrån. Jag får hindra mig själv ifrån att inte börja springa.
Sätter mig på ett fik och andas.
Känner sorgen som river i mitt bröst.
Över allt jag ville ha men inte fick.
Över allt jag hoppats på.
Över otrohet.
Över lögner.
Över ensamhet.
Över saknad.
Jag vill ju så gärna ha kommit dit. Jag tycker jag borde kommit dit.
Ett år och tre månader av kamp.
Men jag har inte det. Inte är jag där än.
Kommer jag någonsin dit?
Kommer vi någonsin kunna umgås för vår dotters skull mer avslappnat.
Och nu blir jag arg igen.
Samtidigt är jag så trött på dessa känslor.
Förstår att dom behöver finnas där.
Har så ont i kroppen.
Har blivit sjuk av sorgen detta år.
Tydligen någon form av inflammation i ligamenten kring bröstkorgen.
Pga av sorg och stress, säger läkaren.
När man har mycket stress, ångest och sorg under lång tid kan man spänna sig omedvetet och det kan skapa en kronisk inflammation i bröstet.
Ett steg fram och två tillbaks.
Försöker påminna mig om alla anledningar till varför vi inte ska leva ihop.
Det går ju över igen. Som det gjort så många gånger.
Och kanske blir det lättare en dag…
Jag känner så igen mig i detta. För mig är det två år sedan mitt ex släppte bomben.
Jag önskar att jag kunde känna vänskap gentemot mitt ex och vara avslappnad i hans sällskap, både för barnens och för min egen skull. Men hans lögner och otrohet gör fortfarande ont. Sveket. Det är som ett djupt sår i mitt hjärta som inte vill läka. Jag vet att jag inte vill ha honom tillbaka, är inte kär i honom. Men det gör fortfarande ont att träffa honom. Och eftersom han nu lever ihop med kvinnan som han bedrog mig med, blir jag ständigt påmind. Mina barn umgås med henne varannan vecka. Jag känner att jag har förlorat så mycket. Försöker samtidigt peppa mig själv att jag förtjänar bättre, och att skilsmässan har gjort att jag faktiskt nu har chansen att hitta någon som är bättre för mig. Det är bra. Ändå trycker sorgen i bröstet hela jäkla tiden.
Känner Precis igen mig… skulle kunna ha varit jag som skrivit dina ord.
Han har också som ditt ex, en relation nu med kvinnan han bedrog mig med. Hon och hennes dotter är introducerad i vår dotters liv och de träffas regelbundet.
Det gör väldigt ont att tänka på.
Vissa säger ju att det tar flera år att läka det där såret. Och även om det läker och såret blir till ett ärr så får man nog bära med sig det där ärret livet igenom…
skulle så för vår dotters skull önskat något annat men det går inte. Inte nu. Och troligtvis inte än på ett långt tag…
Ja, ärret kommer vi få bära med oss resten av livet, men förhoppningsvis kommer smärtan att avta med tiden.
Och kanske väntar något fint på oss, lite längre fram. När vi är redo för det. Under tiden får vi försöka hitta acceptans för det som hänt och hur livet är just nu. Lättare sagt än gjort.
Ja, jag hoppas också det. Både att det kommer göra mindre ont med tiden, vilket jag tror, och att något fint kan vänta där längre fram… 
Jag är i exakt samma läge och tankar 1 1/2 år efter bomben, inga känslor kvar och bara lämnad utan samtal eller försök.
Nu brottas jag med tankar att jag vill ställa henne emot väggen. Finns inga tankar på oss alls i framtiden så vill jag nog inte vara hennes dörrmatta mer. Hon mår inte så bra och jag har svårt att släppa det sista i drömmen som inte blev. Allt blir lättare med en bra kontakt med X för barnen absolut. Men hon valde att gå miste om 50% med sina barn, och hon valde för mig och barnen också utan att prata om det. Kan bli så frustrerad och arg ibland när jag tänker på det.
Jag vill precis som du bara komma vidare ännu längre och lägga detta bakom mig. Men det finns alltid där i bakvattnet. Sveket gör fortfarande ont när man ser umgås och tänker på dom.
Nej, jag tror inte på det där. Att det bästa för barnen är att se sina föräldrar umgås och gilla varandra. Det måste vara förvirrande när föräldrarna skiljer sig men ändå verkar tycka om varandra. Varför har de då skiljt sig? Och barnen lär sig att man måste vara trevlig och snäll mot den som varit elak mot en. Det är väl ändå inte något bra?
Nej, man ska inte snacka skit om den andra föräldern. Inte gräla och skrika åt varandra så barnen ser det. Men man måste inte vara vänner. Man kan vara neutral. Vara artig men kylig mot den som ljugit och bedragit. Jag tycker inte man ska ställa högre krav på sig själv än så.
Själv skulle jag aldrig sätta mig och dricka kaffe med min exman. Han kommer hit några gånger om året för att lämna julklapp eller present åt de två yngsta barnen. Då ställer jag fram kaffe och en kopp åt honom. Vill han ha, så får han ta sig. Jag är alltid artig mot gäster, oavsett vilka gäster det är. Men jag sätter mig inte och umgås med honom, och det kommer jag aldrig att börja med.
Tack för din respons @Leaf.
Jag har aldrig skrivit att jag anser att jag måste lära mig gilla honom.
Han är mitt barns pappa, oavsett vad han gjort måste jag liksom alla i liknande situation förhålla mig till hans existens, för min dotters och min egen skull. Oavsett vad han gjort.
Jag menar inte att man måste vara vänner.
Att man betättar om sitt liv och
anförtror sig som man gör till en vän.
Jag kommer aldrig bli vän med mitt ex på det sättet igen. I alla fall har jag svårt att tro det. Att han har ljugit och bedragit mig är såklart något mycket stort för mig och går inte att sudda ut.
Det är ett sår som skrevs ovan här, som kommer bli till ett ärr, och som jag alltid kommer bära med mig.
Jag är som du, också alltid generös mot gäster oavsett vem det är. Jag hade kokat kaffe och stod och drack själv, och så frågade jag om han ville ha.
Vi sågs för att planera de närmsta veckornas fördelning rörande dottern. Och för att det var hans tur att ha dottern några dagar. Pga av våra jobb måste vi ibland byta även
på helgdagar vilket inte är ultimat men det är som det är.
Men vi hamnade som du ser ovan, i något vänskapligare ton denna gång.
Och det gjorde ont.
Och ja. Jag tycker det är bra att vår dotter kan se att vi kan vara i samma rum som
varandra. På sikt är det ändå det jag hoppas på. Inte vänskap men ett neutralt ok. Det betyder inte att det han gjort är ok. Att det någonsin blir ok. Och vad menar du, ska jag hålla i någon slags ilska och agg gentemot honom resten av livet för att visa min dotter att det inte är ok att bedra mig och behandla mig som skit?
Det är klart jag inte tycker det var ok.
Men återigen. Hon har bara två föräldrar och jag har fått den inte så lätta uppgiften att trots att han ljugit, bedragit mig och behandlat mig illa, stå ut med att han finns i mitt liv. Jag är arg fortfarande. En del av mig kommer känna sorg och ilska hela livet när jag tänker på det han gjort. Men den kommer avta. Och smärtan i känslan kommer avta med tiden.
Vi har ju separerat!
Finns det något tydligare?
Jag vet att jag inte vill leva med honom men kan ändå sörja allt som hänt och allt jag inte fick av det som jag hoppats få och kunna ge mitt barn.
Jag saknar att dela glädjen kring henne.
Men det är hans val, inte mitt.
Vi pratar aldrig i telefon, bara sms, och ses verkligen inte ofta kan jag tillägga.
Jag håller alltid god min när det gäller dotterns pappa gentemot henne.
Men min dotter som är fyra år vet ju inte att hennes pappa varit elak och svikit hennes mamma. Hon är så liten.
Han lär aldrig berätta men med tiden så kommer det kanske fram ändå…
Men vad som händer när hon blir äldre är inget jag vet något om nu.
Jag vill kunna tolerera honom på dotterns födelsedagar och viktiga tillställningar för vår dotter.
Jag vill kunna se honom i ögonen.
Jag vill kunna ha en saklig och ok relation för vår dotters skull.
När hon blir äldre kommer hon förstå mer.
Jag kommer som sagt aldrig glömma vad han gjort men över tid kommer ilskan bedarra och jag hoppas något mer neutralt ta plats. Något, ”jaha-där är han”-i känslan att se honom.
Oavsett detta kommer det såklart aldrig vara ok att han ljög och bedrog mig.
Och det vet han att jag tycker oavsett om han kan ta in det eller inte. Oavsett om jag bjuder honom på kaffe när vi ska planera eller inte…
Jag tänker precis som du. Varken jag själv eller barnen vinner något på att jag går och bär på ilska mot deras pappa. Jag kommer aldrig mer att tycka om honom, men vill inte heller må dåligt när jag träffar honom. Vi blir ju aldrig av med varandra, eftersom vi är föräldrar till samma barn.
Precis så!
Nej, du ska inte hålla fast vid ilskan resten av livet. Det är varken hälsosamt för dig eller bra för dottern. Men det finns en gräns som det inte är bra för någon av er om du går över, och om du känner efter, så vet du var den gränsen går.
Tänk dig att du går till doktorn. Då vill du att doktorn ska vara professionell, trevlig och artig. Går han över gränsen och vill umgås med dig, då känns det fel. Eller hur?
Om du jobbar i en hotellreception, så är du trevlig mot gästerna. Du håller ett visst avstånd, säger inget personligt men försöker samarbeta. Går du över gränsen och sätter dig vid en gästs bord för att äta frukost, då blir det jättefel.
Nu är det din dotters far det gäller. För henne är det Pappa. Barn vill ha Mamma och Pappa tillsammans. Samlade i en familj. Går du över gränsen och leker lyckliga familjen med honom, så kommer din dotter att börja drömma om att ni ska flytta i hop igen. Du själv då? Varje gång du kommer känslomässigt nära honom, så riskerar du att trilla dit igen. Det kan hända du får börja om från ruta ett igen, med sorg, förtvivlan och ilska en gång till.
Så självklart måste du ha som mål att kunna samarbeta med honom. Kunna vara i samma rum utan att må dåligt. Men umgås inte med honom. Han är inte din vän och kommer aldrig att vara det. Han är din dotters vän, och därför är du artig och vänlig. Inget mer än så.
Tack för ditt svar.
Jag undrar om du verkligen läst det jag skrivit ordentligt?
Jag har aldrig skrivit att jag vill leka lyckliga familjen.
Jag vill självklart inte ge min dotter falskt hopp om att vi ska bli tillsammans igen.
Jag har ramlat dit några gånger på att gå över min egen gräns känslomässigt, men för varje gång förstår jag mer och lär mig på vilket sätt jag mår bra av att ha det i vår kontakt nu. Men längre fram vet jag inte än hur det kommer kännas och vara,
Att längta efter att inte bli så påverkad av att träffa x är inte samma som att vara vän.
Han är inte min vän.
Dessa ord från @Nystart75 hade kunnat vara mina;
Vill också skriva att med ”umgås avslappnat” menade jag att själv inte bli så ledsen och påverkad av att träffa honom. Vilket är det jag hoppas på med tiden…
Jag tror på att man måste hitta sätt att ventilera på.
Vid ett tillfälle när jag var hos diakonen, när mitt liv hade vänts upp och ner och jag släpades genom min värsta tänkbara kris, blev jag uppmuntrad att skrika. Jag skulle verkligen få ut det jag kände inombords, understryka med de värsta svordomarna jag kunde komma på och göra det så högt som möjligt.
Diakonen puschade mig så jag blev helt röd i ansiktet av vilka ord jag använde. Men det hjälpte!
Det kändes så sjukt skönt att få ur mig alla känslor. För det är inte bra att bära sorg och ilska inombords. Det måste ut på något vis. För mig var det en viktig del av bearbetningen.
Jag blev lämnad första gången när mina döttrar var 5 och 1. Redan när yngsta låg i magen fick jag veta att min man varit otrogen. Det var en hemsk tid för mig men jag bestämde mig för att jag ville sätta barnen i centrum. Min man var och är i övrigt en vettig människa. Jag försökte inte ”leka familj”, men vi hade täta överlämningar pga 1-åringen och jag bestämde mig för att göra dem så ok som möjligt. Ibland sågs vi och fikade med barnen. Därefter gick vi på alla uppvisningar på dagis/skola/kurser samtidigt och firade alla födelsedagar ihop.
Jag valde att bita ihop och uttrycka mina egna sårade känslor hos vänner, men att anstränga mig till det yttersta för barnens skull. Så kan man också göra. Efter ungefär tre år blev det mindre jobbigt och numera betraktar jag mitt ex som en god vän. Jag har kommit över och förlåtit honom. Jag är sorgsen över det som hände men känner inte länge ilska eller agg. Numera är jag tacksam för att jag sluppit leva mitt liv med honom och alla hans issuses som blivit tydliga över tid. Nu är våra döttrar 23 och 19: är och vi planerar att åka på en resa alla fyra inom kort. Både mitt x och jag har haft andra förhållanden, t om äktenskap, men ingen av oss har det just nu.
Det finns inga rätt eller fel. Var och en måste hitta sin egen väg, och den kan variera över tid. För oss blev vårt samarbete plötsligt nödvändigt då vår äldsta dotter fick cancer. Då var det skönt att vi redan tränat oss på det efter skilsmässan.
Det kan nog bara väldigt klokt att hitta någonstans att ventilera sina känslor!
Man får hitta sina sätt.
Kan tänka mig att det kan kännas skönt ibland att skrika rätt ut!
För mig har samtalsstöd och terapi varit en viktig ventil och en trygg plats där jag känt att jag kan känna mig fri att få ur mig och bearbeta.
Tack för ditt svar! Oj sådan tuff situation du hamnade i då när dina barn var små!
Vi har rätt täta överlämningar då vår dotter bara var tre år när vi separerade.
Och som sagt, ibland byter vi även på helgerna vilket gör att vi är nödgade att ses.
Och jag håller med dig. Jag tror också vi alla måste hitta vår egen väg igenom och fram.
Varje person, relation och separation är unik.
Personligen känner jag just nu att jag inte vet om jag någonsin vill eller kan bli vän med mitt x igen. Inte nu i alla fall. Och jag har svårt att se att jag någonsin kommer betrakta honom som vän på det viset. Men vi har kunnat samarbeta ok kring dottern trotts svek, lögner och sorg vilket jag är tacksam för, att jag orkat det. Men det hade förstås inte gått att samarbeta lika bra om mitt x varit aggressiv gentemot mig för jämnan eller försökt göra livet surt för mig. Snarare har det handlat om en brist på insikt och inlevelse i min situation och hur dåligt jag mått av hans val och agerande som fått mig att känna mig både besviken och sviken om igen av honom på något vis. Aldrig har han rakryggad stått för sitt agerande utan istället försökt ursäkta sitt beteende genom olika bortförklaringar.
Å andra sidan kanske han inte agerat som han gjort om han hade haft en starkare förmåga till inlevelse och självreflektion.
Jag tror och hoppas jag kan komma till en mer neutralare plats tillslut och att det blir lättare.
Även om det tar tid.
Det låter fint att ni kunde komma samman och hämta kraft hos varandra när er dotter blev sjuk.
Även om relationen kraschar och inte fungerar är man ju för alltid föräldrar tillsammans.