Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Era erfarenheter av parterapi?

Jag undrar om några här vill berätta lite om sina erfarenheter av parterapi eller familjerådgivning. Jag känner mig inte så lycklig i mitt förhållande och funderar på om det vore värt att föreslå parterapi och skulle vilja veta lite mer om vad folk upplever att det ger och inte ger. Jag förstår förstås att urvalet här lär vara ganska dåligt sett till att folk oftare är här för att det slutade med skilsmässa än att det slutade med att förhållandet kunde räddas, men det vore ändå intressant att höra om era erfarenheter och värdering av att gå i terapi tillsammans.

Så värdefullt. Det viktiga är att hitta en terapeut som känns bra och passar dig/er. Värt varenda krona.

Vi var till 3 olika familjerådgivare, det gav ingenting. Min partner satt mest tyst, och sa inte alls det han egentligen kände. Det underlättar säkert om båda pratar, säger vad de menar och verkligen vill göra något positivt åt sin relation.

1 Like

Amen to that, inte ens världens bästa parterapeut kan rädda förhållandet där den ena parten är tyst eller sitter och ljuger under samtalet. Så det är som så mycket annat en chansning.

Okej, det låter ju bra. Kan du beskriva lite mer vad det var som var värdefullt? Hur gör man för att hitta en terapeut som passar oss?

Är väl lite detta jag är rädd för, då en stor del av problematiken kring att lösa saker hemma är att jag inte känner att min sambo direkt bidrar till någon form av kommunikation eller samtal. Det vore väl för hårt att säga att han bara är tyst, men han säger så lite som han kan komma undan med och pressar jag honom upplever jag att han inte står upp alls för vad han själv tycker eller vill om saker utan bara mer eller mindre upprepar det jag sagt som om han höll med och det vore även hans åsikt. Men sen visar han ofta i handling att han uppenbarligen inte ville eller tyckte samma som mig trots allt.

Dock hade jag hoppats att en terapeut kanske kunde agera medlare och ta ansvar för att skapa ett ömsesidigt samtal. Trots att jag uppenbarligen är ganska less och besviken så vill jag ju egentligen ha ett konstruktivt och lösningsorienterat samtal där bägge parter får komma till tals på lika villkor. Men eftersom min sambo inte tar något ansvar för att skapa samtal så faller det ju liksom på mig att parallellt framföra mitt missnöje och skapa ett neutralt och ömsesidigt samtal, vilket jag upplever inte går. Antingen får jag inte fram min egentliga ståndpunkt för att jag fokuserar på att försöka få honom att bidra till samtalet, eller så blir det helt enkelt en utskällning, inte ett samtal alls. Kanske ändå att en parterapeut kan göra ngt åt det?

Har den erfarenheten med . Mitt x satt bara tyst och sa typ att allt var bra .

Jag avråder absolut inte rådgivning, det är alltid värt ett (eller flera) försök. Om inte annat att bena ut gammalt gnissel, OM man ska separera kan det vara bra att stå på god fot med varandra. Min karl satt tyvärr mest och höll med, sa inte alls vad som störde honom, mer att inget kändes “kul” vad det nu innebar? och när vi väl var hemma var samma knutar kvar, samma reaktioner (trotsande beteende) från hans sida, och tja, detta var några år sen men efter detta har vi fått ett till barn och han adderade otrohet. Nu i julhelgen kände jag att nu ger jag upp. Bad om skilsmässa och vi är helt överens för en gångs skull.

Men ni som varit på parrådgivning och inte tyckte att det gav så mycket på grund av att partnern var tyst, vad gjorde terapeuten åt det då? Alltså jag förstår att en terapeut inte kan tvinga någon att prata, men någon sorts strategier eller knep måste de väl ha haft för att försöka åtminstone? Annars är det nog ingen idé att vi går någonstans tyvärr.