Jag funderar på att föreslå att vår 3åring bara ska bo hos mig. Kanske varannan helg hos hans mor.
Jag vill ha mer tid med honom och hon har uttryckt så sent som för 6 månader sedan att hon ångrar att hon skaffade barn, hon vill inte vara förälder och känner sig lurad som skaffade barn.
Skilsmässan har påverkat sonens utveckling tyvärr. Vanligt enligt läkaren. Skulle bli stabilare för honom att ha en fast punkt.
Hon är inte där i livet, att vara förälder. Aldrig varit. Inte intresserad att söka hjälp.
Jag är på platsen i livet att jag vill vara förälder. Att vara det är det bästa som hänt mig.
Hans mamma vill flytta hem igen, 20mil härifrån, “för inget håller henne kvar här”. Vill jag skulle flytta närmare hennes nya ort i så fall. Inte ett ord om vad som skulle vara bäst för sonen.
Men det behöver inte var mer komplicerat än att han bor hos mig på heltid om vi är överens?
Jag är inte intresserad av vårdnadsbidraget, bara jag får hela barnbidraget.
Att få ensam vårdnad är värre förstår jag, även om båda föräldrarna skulle vara överens? Om de ena föräldern är frånvarande 2år så är det lättare om jag förstod rätt?
Det vet jag inte säkert. Tror inte det. Snarare tvärtom med tanke på vad hon själv sagt och hur hon reagerar när hon har honom.
Självklart vore det fantastiskt om det skulle vara så att hon inte ångrade föräldraskapet. Men jag lägger ingen värdering i det så sett.
Hoppas på en fast punkt för honom. Hon är en fantastisk mor tycker jag. Men föräldraskapet bryter ner henne.
Två olika saker.
Men vad är det egentligen du söker svar på här? Om både du och mamman är överens om att han ska bo mestadels hos dig så är det väl bara att ni kommer till en sådan överenskommelse? Är det inte bättre att du frågar henne om hon vill ha det så och tror att det blir bra?
För att han ska få en fast punkt i livet. Komma ikapp med det han hamnat efter i utvecklingen.
Han har det bättre hos mig som hans mamma uttryckte det och hon har extremt svårt att klara av föräldraskapet med allt det innebär av ansvar och “ofrihet” och att man måste ta hänsyn till någon annan först.
Att du verkar angelägen om det samt den sista meningen i din TS, vilket jag ärligt talat tycker är ganska märklig om det handlar om sonens bästa. Vad betyder det egentligen “få honom till 100%”, hans mor bör väl ändå vara en del av hans liv om hon inte är direkt skadlig, vilket det inte låter som att hon är.
Vet inte om du avsiktligt försöker missförstå eller vad du håller på med.
Jag hade två frågeställningar, som jag skrev ovanför. Det är vad jag undrar över.
Vill hon dela boendet så gör vi det, annars inte.
Vårdnaden var en extra frågeställning.
Mitt tips/råd är att mamman kan behålla den juridiska vårdnaden tillsammans med dig. Vårdnaden ger vissa rättigheter, som kan ge en grund för framtida god relation mellan mor och barn, även om det inte kommer att handla om boende. Det gör också era roller tydligare. Ex:
Information från skolan om barnets resultat, närvaro etc. Skolan kan/ska lämna information, mamman kan själv kontakta skolan, utan att gå via dig. Blir inte heller ditt ansvar att hålla henne informerad. Ni slipper en massa bitterhet om att hon ”hållits utanför” som nog är en uppenbar risk om hon förändras med tiden.
Som förälder till ett barn som inte bor med dig men där du ändå är juridisk vårdnadshavare så kan du följa ditt barn på distans lite grann. Det kanske ger barnets mamma en slags kontakt som hon mäktar med, kanske inte nu men i framtiden.
Som barn - att få reda på att mamma gav upp till och med den grundläggande delen… nej, inte roligt. En förälder som inte är vårdnadshavare har alltså samma juridiska ställning som vem som helst. Samma bindning som jag har till ert barn. Tänk om något händer dig, ska då inte mamman ens få en chans att ta hand om barnet, inte nu och aldrig någonsin, oavsett hur kontakten utvecklas de närmsta tio-femton åren? Försök att undvika den ytterligheten, men skriftligt avtal om boende och underhåll med hjälp av familjerätt är nog att rekommendera. Där har jag inga erfarenheter att bidra med, men säkert andra här i forumet.
Ja, det rekommenderas att ta kontakt med Familjerätten i din kommun. De har oftast telefontid för att höra dig för med dina frågeställningar och du och mamman kan komma överens om de olika bitarna och ni skriver ett juridiskt bindande avtal.
Det som @Uppochner skrev var klokt, det är stora saker det handlar om. Och det ska alltid vara barnets bästa i fokus.
Socialstyrelsen har skrivit en broschyr som heter ”Att skiljas med barn”, eller liknande, den är nyttig och läsvärd och förklarar olika begrepp och olika utgångslägen när man separerar och har barn osv. Sök på nätet efter den broschyren och kontakta förslagsvis Familjerätten i din kommun, går via växeln.
Tack så mycket. Det är ingen konflikt vi ligger i eller ett skarpt läge så sett. Sonen är nummer 1 för oss båda.
Så egentligen var det det tekniska jag undrade över. Mamman skulle nog må bra av lite mer egentid att hitta sig själv som hon varit inne på och jag har gärna mer tid med sonen.
Så länge båda är överens så kan ni göra precis vad ni vill, även om det trotsar en dom från tingsrätten.
Ni kan även (om jag nu minns rätt) tillsammans boka samarbetssamtal hos familjerätten o där lägga fram det upplägg som ni är överens om. Då kommer de efter att ha granskat upplägget ur barnets perspektiv även kunna skriva ner allt detta i ett juridiskt bindande dokument, om de håller med att det ni kommit överens om är förenligt med “barnets bästa”.
Jag vet säkert att man kan göra detta INNAN man varit i tingsrätten o fått en dom där, men jag TROR det ska gå lika bra efteråt. Kontakta familjerätten på din ort o hör dig för.