Ja precis så! I början är ju allt lite lätt att bortse ifrån också, man är kär och allt känns kul, men ja, jag borde verkligen ha reagerat på det i efterhand
Jaf förstår ju om det känns både som en tråkig lösning och kanske bökigt, men jag tycker ändå att det är en helt okej lösning! Då får ju barnet vara med er båda, och ni får båda vara med barnet varje dag 
Jag har exakt samma sak här, förra veckan sa han att han funderade på att flytta till Stockholm, jaha sa jag betyder inte jag och vår dotter mer än så, är vi inte värda att kämpa för? Då tyckte han bara på axlarna och gick iväg, jag blev så fruktansvärt ledsen över det 
men man kan ju inte tvinga en annan människa att vara ansvarsfull tyvärr. Har ni kunnat prata om det alls? Här är det som en vägg, han vill inte ta upp frågan alls, så jag utgår ifrån att bli ensamstående tyvärr, iaf i början.
Jag flyttar ju i januari, han har inte ens börjat söka boende, så är väldigt stressigt just nu, men känns ändå skönt att ha tagit steget trots allt