Hej. Mitt tredje inlägg här, snart har det gått ett år sen det första. Min man blev sjukskriven pga psykiska besvär, isolerade sig, fick dagliga utbrott, ignorerade mig helt, lämnade mig till slut i våras. Sen kom en liten liten vändning under sommaren, några tillfällen där spår av den gamla, friska personen gjorde sig påmind. Så bestämde vi att han flyttar tillbaka. Det kändes mest ansvarsfullt för vårt lilla barn att försöka. Och hoppet var ju inte dött från min sida heller.
Men nu sitter jag här och inser att mitt val står mellan att klänga mig fast vid en död relation, där jag fortfarande behandlas som luft om jag inte själv tvingar fram en konversation, ett hem som blir helt nedgånget om jag inte lägger all ledig tid på att städa och därtill veckovisa konflikter.
Den enda fördelen är att jag får möjlighet att träffa min 1,5-åring varje dag och får en någorlunda inblick i hur de har det tillsammans (tack och lov går måendet inte ut över vårt barn). Och att det finns viss avlastning för handling/mat.
Alternativet är att vara ensam, jobba heltid och vara med mitt barn på kvällar och helger (2-2-3 eller hur man nu gör). Slippa att dagligen bli behandlad som luft och plocka upp någon annan förutom mitt barns stök/tvätt. Men samtidigt också vara helt helt själv med ett litet barn (eller ja, delade dagar), vilket känns svindlande och läskigt. Orkar man?
Vilket upplyftande inlägg… Om någon vill hjälpa mig att resonera kring alternativen vore jag väldigt tacksam. Om man ska stanna, vid vilken barnålder är det rimligt att gå isär? All input kring andras erfarenheter/tankar är så värdefull tycker jag. Orkar inte fläka ut allt för vänner längre heller, det finns en gräns för hur mycket elände man vill dela med sig av. Jag har ju också en så stor livsglädje vid sidan av den här relationen. Så mycket i livet gör mig glad men detta mörka är verkligen mörkt och ensamt.
Jag vet tyvärr inte om jag kan komma med så många tips, men jag är i stort sett i samma sits själv, har en bebis på drygt 1.5 år och ett förhållande som jag mår fruktansvärt dåligt i, även hur plockas och städas det av mig dygnet runt, annars ser det rent äckligt ut…
Jag är också livrädd för att bli ensam på riktigt med ett så litet barn, men har idag tackat ja till en lägenhet och flyttar i januari. Jag tänker att man klarar mer än vad man tror! Och jag tror man slipper så mkt skit när man lämnar någon som är mer av ett projekt än en vuxen partner. Har du familj? Vänner som kan stötta?
Jag tänkte rätt länge som dig, att jag skulle vänta, men… Jag tror att då hade jag väntat förevigt? Alla åldrar för ett barn innebär ju någon slags liten “kris” så i så fall får man ju nästan vänta tills barnet är vuxen. Jag tror det är bättre att gå nu, barnen är så små och de hinner växa in i varannan-veckalivet, de kommer ju inte minnas annat heller i framtiden
Oj, det var verkligen en liknande situation. Hur länge har det varit såhär för dig? Får du någon bekräftelse alls eller är det också helt dött? Hur ser din situation ut i övrigt, jobb/föräldraledig…? Funkar partnerns föräldraskap?
Jag har ett fantastiskt stöd från min närmsta familj och vänner. De ställer upp men jag vill inte överutnyttja dem heller om du förstår vad jag menar. Hur ser det ut själv? @Nicknames
Det har varit såhär över ett år nu, kanske mer. Han kan ibland, på sina egna villkor, ge bekräftelse. Men oftast ignorerar han mig, tittar knappt på mig, svarar mig inte när jag pratar. Tröstar inte när jag är ledsen osv. Han tycker nog det mesta är “jobbigt” jag ska vara glad och bara köra på
Jobbiga saker ska inte pratas om enligt honom, de ska ignoreras och sen ska man bara låtsas som ingenting. Vilket ju (självklart) inte funkar
Hur är det för dig, är det liknande situation? Kan han alls förstå när du tar upp det eller?
Jag jobbar 80%, sambo heltid, bebis på förskola på 80% just nu. Han är en rätt bra pappa rent krasst, men han har två äldre barn som han tyvärr inte behandlar särskilt bra längre, och jag är rädd att det kommer bli samma sak för vårt barn när hon blir äldre, så det är väl också en stor del till varför jag väljer att gå, det och mkt annat
Jag förstår dig helt och hållet! Men det tror jag inte riktigt man gör heller, i alla fall inte om man känner som du redan gör, att man inte vill be om hjälp i onödan, tror mest det är något man själv är orolig för i den sitsen
Jag är tyvärr ensam, ingen direkt familj och bästa vännerna flyttat söderut, men jag tänker att jag måste klara det, på något vis
Alltså detta att inte få tröst när man är ledsen. Det gör något med självkänslan. Jag har så många gånger stått framför honom och gråtit och antingen mötts av tystnad eller ilska för att jag “försöker manipulera honom”. Om jag gör illa mig frågar han inte ens vad som hände. Blir han tvärtom ledsen (oftast är det ju ilska men ibland händer det) blir jag på en gång orolig och frågar hur han mår osv. Oftast är det jag som gjort att han mår dåligt. “Om du bara inte gjort/sagt det där så hade allt varit bra”.
Också varat drygt ett år här. Bebis födsel triggade hans “psykbryt”. Vad triggade för din partners del?
Det låter som att faderskapet funkar rätt lika också då. I mitt fall kan han visa ömhet mot vårt barn och ta hand om honom, även om jag ju i och för sig tycker att ett barn förtjänar ett hem som inte är så nedgånget som hans standard är.
Ok, det låter tufft för dig utan “nätverk” men skönt att barnet är på förskola och du inte jobbar heltid. Hur kommer ni dela upp boendet för bebis? Har du något annat i livet som ger dig energi och glädje?
För min del är det jobbet och mina närstående (och självklart bebis). Och i smyg hoppet om en ny, på riktigt kärleksfull relation med skratt och ömsesidighet… Om det nu är möjligt.
Tack för ditt svar. Har du stannat endast för barnens skull, rädsla för ensamhet eller får du ut något av relationen i alla fall stundvis?
Jag hade ett hopp kvar i somras (och är naivt lagd så så fort jag får ett halmstrå såsom någon vänskaplig gest får jag upp hoppet - dock är all kärleksbekräftelse såsom närhet och ens kramar helt uteslutet). Nu känner jag mig dock mest trött och less på mig själv som trodde att det kunde bli bättre. Med en person som inte kan känna skuld (eller åtminstone ta på sig skuld) blir det ju också ett konstant tvivlande på en själv - tänk om det är jag som är så jävlig att han blivit såhär - då kan jag ju knappast få det bättre själv osv.
Men framför allt är jag rädd för att inte klara av livet som skild, mest rent praktiskt men också känslomässigt (nu har jag i alla fall ett låtsasäktenskap…). Å andra sidan vet jag ju att den här situationen dränerar en på energi. @Benny77
Jag har inget att bidra med till ett “resonemang” om eventuella fördelar med att stanna i det du beskriver. Alla de oändliga och redan existerande nackdelarna har du beskrivit själv i alla dina inlägg så där behöver jag inte heller addera fler.
Mitt råd är att asap lämna den där hopplösa relationen och börja leva ditt eget liv
Ett 24/7 liv där du får behålla din energi, ork, livsglädje till gagn för dig själv och allra mest i förlängningen för ditt barn
Håller med, det är hemskt det kan ju krävas så lite också, en kram eller vad som.
Jag brukar få höra att jag “pissar på honom” när jag blir arg/upprörd över hans beteende, det är tydligen manipulation även enligt honom
Det där skulle jag dock (i min personliga åsikt) klassa som manipulation och psykisk misshandeln tyvärr, just att hans beteende är “ditt fel” oavsett vad som hänt. Säger han det alltid om du konfronterar honom?
Tyvärr tror jag han var sån redan i början, jag såg varningstecken men ignorerade dem, så tror att nu är han helt enkelt sig själv, och det är ingen bra människa jag ser…
Samma här, vi bodde isär en period då jag ledsnade (innan barn) och hans hem var typ en misär, snudd på osanitär, vem vill ha sitt barn i det liksom?
Jag vet inte ännu, när jag försöker ta upp det flippar han och börjar gasta eller vägrar prata om det, så jag utgår ifrån att jag har henne på heltid iaf i början, så får han bevisa sig värdig typ. Hur tänker du kring boende osv?
Ja jag brukar också drömma om det ibland, när jag ser mina vänner och deras förhållanden, hör dem prata om alla skratt, fina stunder och vardagen de delar, då vill jag mest gråta för jag har inget av det där. Men självklart är det möjligt! Det ser jag ju i dem, och två av dem är ensamstående mammor som hittat kärleken efter de skilt sig efter destruktiva förhållanden, så jag ser att det finns hopp där
Jag vill lyfta barnens rätt till en bra uppväxt och möjligheter för att de ska få sunda mönster för hur relation mellan föräldrar är och vilken stämning det råder hemma.
Det är inte enkelt att separera med små barn, jag är den första att erkänna! När vi separerade hade vi flyttat till en ny stad, hade knappt hunnit skaffa vänner, ingen släkt i Sverige, nytt jobb och inga besparade pengar. Men det gick! Jag har inte ångrat en enda gång, tufft är det, men jag ser resultatet på mina barn och är oerhört glad över det!
Mina kusiner är tydliga exempel på en familj där föräldrarna borde ha separerat när barnen var små, i stället skulle de hålla ihop ”för barnens skull”. Det blev skilsmässa när barnen flyttat hemifrån och alla tre barnen har sagt att de önskat slippa den miljön och den stämningen som fanns under uppväxten. Alla tre har svårigheter i sina egna relationer…
Ta ditt beslut med både hjärta och hjärna. Bara du vet när ni gett varandra rimligt med tid. Men stanna inte kvar ”för barnens skull”, det finns inget omtänksamt i ett sådant argument…
Jag tänker mest att ur barnperspektivet är det väl egentligen lättare att inte komma ihåg en separation och en olycklig mamma så då borde det vara bättre att lämna nu. Det är väl separationen/förändringen i sig som ofta är smärtsam, men jag kanske tänker helt fel?
Tack, det är ju så grötigt när man är mitt i det med rädsla för det okända som väntar osv. Men det är ju helt klart så att jag hade gett en vän det svaret som du gett mig. Det gäller väl att ställa in sig på en tuff period i början men se framåt och tänka på allt positivt kan följa
@Rosahimmel Jag tänker att med hans psykiska illamående och dåliga tålamod så är det inte säkert att han orkar/kan/vill ha barnet 50% och det är något för dig att vara tacksam för tycker jag.
Men troligen bör du undvika att föra det på tal med honom och inte på minsta vis låta honom förstå hur du skulle önska att det är/blir… för då går det antagligen troll i det hela direkt och då ska det plötsligt vara “rättvist” oavsett om han själv har kapacitet eller inte
Så försök att inte ge honom något att haka upp sig på eller hamna i konflikt med DIG om när det gäller barnet, har du (och barnet) tur så löser det sig av sig självt och han nöjer sig med helgumgänge på dagtid så länge han är i det här dåliga psykiska skicket
Skaffa dig skyndsamt ett bra professionellt samtalsstöd isolerat för dig själv, du kommer troligen ha stor nytta av en sådan kontakt när bollen väl är i rullning och du kommer med all sannolikhet att få ännu större nytta av det framöver
Tack för att du delar med dig! Som du säger kan det knappast vara bra att se sina föräldrar ha en obefintlig/dålig relation… Kanske kan den förhoppningsvis till och med bli bättre om man går isär… D
Väldigt träffsäkert av dig, exakt så är det. Alla förslag som kommer från mig blir till krig, oavsett om de gynnar honom. Han har just nu uppfattningen att han skulle klara av att ha bebis heltid men det har jag lite låtsats som att jag inte har hört… Har tidigare haft samtalskontakt men det är nog vettigt att ha någon igen
Jag tycker det låter som att du redan är ensamstående nu när jag läste igenom tråden. Jag håller nog också med dom flesta här att du gör dig själv en tjänst i att lämna.
Jag gick med tankarna att lämna i 2-3 års tid. Efter kanske 6 månader när jag hade varit själv (barnen på halvtid) så kände jag mig så otroligt mycket bättre. Insåg då hur dåligt jag faktiskt mådde i relationen, lite lik din med en sambo som var dålig på att plocka efter sig själv så jag fick ta största lasset med hemmet och vardagen.
Idag kan jag faktiskt (ibland! Bara ibland!) gilla och kanske lite se fram emot veckorna utan barnen (om man får erkänna en sån sak?) men för mig har det inneburit återhämtning och en frihet att kunna göra exakt vad jag vill när jag vill. Vilket jag har behövt för att börja kunna hitta tillbaka till mig själv igen.
@Rosahimmel Se då till att vara SMART, genomtänkt och neutral inför honom. Människor är så knepiga ibland att oavsett om de klarar, kan, förmår, orkar eller ens VILL så ska de prompt göra tvärtemot bara för att den andra parten inte ska få som de tror att den vill… oavsett vem och vad det drabbar, dem själva inkluderade
Så för dig (och ditt barn, för ett barn mår inte bra att växa upp med en psykiskt sjuk förälder då barnet oftast får axla vuxenrollen alldeles för tidigt) gäller det att vara smart och strategisk, heeeela tiden till dess du är ut ur detta och garanterat ett bra tag därefter likväl. Att absolut inte tydligt låta framskina hur DU absolut skulle vilja att det ska bli, men inte heller vara alltför (över)tydlig åt andra hållet så han blir misstänksam. Med funktionsnedsatta/psykiskt instabila är det tyvärr alltför lätt som normalfungerande att trampa i klaveret där.
Dessa människor med den här typen av svårigheter är ofta så verklighetsfrånvända och så extremt självfixerade så de saknar helt förmågan att förstå vad de själva faktiskt har förutsättningar att klara eller inte klara. Men, satsar de å andra sidan allt sitt krut på att försvåra för motparten att få som den vill, då är det oftast ingen mening att med förnuftsargument försöka få dem att förstå och ändra sig, utan det blir bara som att tala med en vägg… så se till varje pris till att låta honom TRO att han får ungefär som HAN vill.
Jag har också sett otaliga exempel på detta; barn gör inte som du säger, de gör som du gör!
Jag brukar fundera på frågan- om normen i samhället hade varit att alla föräldrar ska leva åtskilda med delad vårdnad om sina barn- hur många hade ändå insisterat på att leva ihop ”bara för att” då?
Ja det var lite samma här, det fanns varningstecken men samtidigt en stark attraktion och så var man ju så omtyckt där i början.
Förstår - vi har en lite annorlunda situation då vår son nu är hemma med med pappa på dagarna. Jag vill egentligen att han börjar förskola men det vill inte pappan förrän till nästa höst (positivt såklart att viljan och orken att vara pappa nu finns). Så enda sättet att praktiskt lösa det är att bo nära varann och att jag lämnar och hämtar varje vardag innan och efter jobbet. Inte optimalt men jag kommer ju träffa lillen lika ofta som om han gick på förskola om dagarna åtminstone, och pappans föräldraskap funkar ju som sagt… Har haft lite svårt att komma överens om detta - han har i sämre stunder pratat om att flytta till en annan stad - men jag försöker tänka att det kommer lösa sig då han brukar kunna resonera ganska rimligt när han är på bättre humör.
det kan ju krävas så lite också, en kram eller vad som.
