Hej, är ny här på forumet. Jag fann det när jag sökte på “Hur tar man sig ur ett 20-årigt förhållande?” och kände att jag kunde dela min historia också . Jag är 45 år och har varit i ett förhållande i 20 år med min sambo. Vi har inga barn men delar våra liv med husdjur. Vårt förhållande har varit långt ifrån en dans på rosor, främst på grund av hans upprepade otrohet under åren – hela 9 gånger, inklusive en situation där han fick ett barn med en annan person.
När jag nu skriver detta och ser det svart på vitt, känner jag en viss skam över att jag fortfarande är kvar i detta förhållande. Han har manipulerat mig och fått mig att känna mig otillräcklig och alltid placerat mig på andra plats. Vi delar ett vanligt liv, inklusive en gemensam hobby, och umgås varje dag genom att titta på TV och ta hand om våra husdjur.
Vårt intima liv har varit obefintligt de senaste fyra åren, trots några tafatta försök från båda håll. Varje misslyckat försök har bara förstärkt min känsla av att vara oattraktiv. Utan att vara medveten om det, befann jag mig i en djup depression, trots att inget av detta märktes utåt. Jag är en känsloätare , och när jag nådde botten använde jag mat som tröst, vilket ledde till att jag verkligen inte kände mig attraktiv för någon. Jag stängde av mig själv och låtsades att allt var okej, både för mig själv och omvärlden.
Jag inser att jag ser bra ut och har ett bra jobb. Om jag skulle vara ensam skulle jag klara mig utan problem, men jag är ändå rädd för att vara själv. Rädd för att vara en kvinna över 40 utan barn. Mitt liv har inte blivit som jag önskat eller drömt om, och det är sorgligt. Jag känner medlidande med mig själv, samtidigt som jag är arg på mig själv.
Jag börjar alltmer fundera på att lämna honom, men när jag kommer hem låtsas jag som om allt är bra. Det är en svår kamp inom mig, och jag vet att jag behöver ta tag i situationen.
Tack för att ni lyssnade.
Hej!
Du är verkligen inte ensam i din situation, men i kriser och i sorg känner vi oss ofta ensammast i världen. Vi har svårt att dela och se smärta och sorg hos och med varandra. Istället delar vi med oss när allt går bra och när vi har framgångar. Sociala medier är en spegling av detta mänskliga fenomen.
Vi är många (troligen nästan alla över 40) som känner att livet inte blev som vi ville, åtminstone inte i vissa delar. Men vi kan inte göra om det förflutna och de val som lett oss dit vi är just nu. Däremot kan vi påverka framtiden genom de val vi börjar göra och de tankar och känslor som vi fokuserar på.
Tänk dig ett liv där du är 45 plus och lever utan denne man som sårat dig så mycket och som inte verkar uppskatta dig. Hur skulle ett sådant liv vara, några år från nu, och ett par år efter ett uppbrott?
Tänk om du lade den energi som du idag lägger på att hantera och älta ett dåligt förhållande på att utveckla dig själv? Jag är t ex med i Viktväktarna sedan ett par månader tillbaka och det har gett mig en ökad nöjdhet med min kropp och en känsla av självförtroende- att jag kunde ta tag i mitt ätmönster och ändra det. Trots att jag under denna period både haft ett allvarligt sjukt barn och brutit upp från en kärleksrelation som jag trott skulle kunna vara länge till. Det är stärkande att känna att man kan ta tag i sig själv, växa och utvecklas. Man får energi av det.
Du är rädd för ensamhet och rädd för att känna dig misslyckad som ensamstående 40+ utan barn. Ofta är rädslorna starkast när vi klamrar oss fast i en inbillad trygghet eller i en illusion. När vi väl öppnar ögonen och tar ett modigt kliv ut i det okända brukar rädslan minska. Du har allt du behöver för att skapa dig en bra tillvaro. Livet innehåller alltid smärta, sorg, rädsla och ensamhet. Men det innehåller också glädje, nya insikter och nya kontakter. Om man vågar öppna dörren. Jag tycker det låter som att du är på väg att öppna den där dörren och kliva ut i resten av ditt liv.
En terapeut kan vara någon att hålla i handen och någon som ger dig verktyg för att kunna handskas med alla känslor och tankar.
Jag var också 45 när jag till slut tog steget att separera med min sambo sedan 24 år.
Det var två saker som olika nya vänner sa till mig som till slut fastnade, så nu delar jag med dem till dig:
*Han är ju inte snäll mot dig!
*Livet är för kort för sådan skit!
Jag är inte snygg, har aldrig varit, men hade inga problem att träffa ny partner. Drygt ett år efter blev jag ihop med min sambo sedan nu 7 år tillbaka och kan bara säga att det kan vara sådan otrolig skillnad!
Du är inte ensam i ensamheten!
Så många känner likadant. Och så många har känt likadant.
När jag bröt upp från mitt ex kände jag mig verkligen ensammast i världen. Jag hade glidit ifrån mitt tidigare nära gäng och samtidigt varit dålig på att träffa och inte minst underhålla nya vänner. Ett tag tänkte jag också att det skulle bli ensamt utan mitt ex, trots att hans beteende - om något! - fick mig att känna mig ensam.
Nu i efterhand kan det te sig märkligt att jag mentalt tänkte hålla kvar just den som förstärkte min ensamhet. Det var en tankevurpa, men jag tror att den är rätt vanlig ibland.
Att jag ändå sedan valde att göra slut var otroligt skrämmande. Kände mig som en ensam nyfödd i en främmande värld. En del av mig längtade till och med tillbaka till tryggheten den allra första början.
Men det vände faktiskt fortare än jag trott. Jag började rent praktiskt förstå det jag teoretiskt anat, nämligen att relationen hållit mig tillbaka. Uppbrottet var visserligen en läkningsprocess, men undan för undan blandades sorgen med en lättnad och frihet. Och innan ett år hade hunnit gå såg mitt liv fundamentalt annorlunda ut!
Jag hade en helt annan energi och livsglädje. Jag hade ork att vara social och engagera mig i organisationer. Jag träffade nya människor och vänner. Bytte jobb och en del andra sammanhang.
Visst kunde jag fortfarande sörja ibland och råka på bakslag. Men jag längtade aldrig tillbaka igen. Och jag kände att uppbrottet hade varit ett riktigt och inte minst viktigt beslut.
Jag kanske inte direkt gick runt och såg mig som attraktiv, men det spelade ingen roll ändå. Livet var generellt så bra och dejting var det sista jag tänkte på.
Så oroa dig inte. Det kommer att bli bra, det vågar jag i princip lova!
Min situation liknade din på vissa sätt, men mitt ex fick så vitt jag vet inget barn med någon annan. Tack o lov!
Vi fick flera barn tillsammans, och det gjorde skilsmässan både lättare och svårare. Lättare för att jag inte blev helt ensam, men svårare för att våra barn tagit lika stor skada som jag av att leva med den mannen. Mitt samvete spökar varje dag för att jag inte lämnade honom tidigare och minskade hans inflytande på barnen.
De sista 10 åren vi var gifta, så kände jag mig mer och mer ensam. Jag insåg inte att det var han som gjorde mig ensam. Jag undvek vissa aktiviteter för att han kunde bli svartsjuk. Han visade på många sätt att han inte tyckte jag hade tid att hälsa på vänner eller släktingar, så jag tappade kontakten med vännerna till slut. Till våra gemensamma vänner antydde han olika negativa egenskaper hos mig, så de höll alltid ett visst avstånd (det var något jag fick veta efter skilsmässan).
I alla fall - efter skilsmässan var jag helt ensam. Ja, det var hemskt, men jag behövde nog den tiden för att “slicka mina sår” och få tillbaka lite självförtroende. Sedan vågade jag gå med i någon förening, sjöng lite i kör, träffade arbetskompisar efter jobbet och så. Volontärarbete är också något som stärker. Att få göra gott för andra gör även gott för en själv, och med lite tur får man nya vänner på köpet.
Ingen ska behöva leva som du gör. Den dagen du lämnat honom, kommer du att kunna se bättre hur sjukt förhållande ni haft. Efter det kan det bara gå framåt!