Har en samtalskontakt men känner att jag vet vad jag ska göra mm men omöjligt att hålla i då det enda jag har är mina barn vv men ingen vuxen i mitt liv.
Jag är ute på mkt och försöker socialisera mig på alla möjliga sätt och har inga problem med att klicka in men det utvecklas aldrig till något då alla redan har det som de behöver i livet.
Att prata med någon varje dag i vården hjälper inte när sanningen är att vissa av oss är i ofrivillig ensamhet och då är det upplever jag svårare att sluta tänka på det förgågna och varför exet har och skapat en situation som gör det omöjligt att göra det bättre.
Sörjer att barnen ska växa upp så här.
4 gillningar
Jag håller med. Om man har provat och det inte blir bättre så är det inte rätt väg.
Här vet jag inte om det verkligen är så att alla har det som de behöver i livet. Kanske. Men man får hitta andra vägar. Ni har nyss flyttat? Kan ni inte flytta tillbaka igen? Har du släkt eller familj någon annan stans? Vänner via jobb?
Jag tror inte på att älta för evigt. Man får sörja och sen försöka gå vidare. Så får man försöka hitta någon form av harmoni i det som man har.
Tror du barnen mår dåligt av att vara med dig för att du mår dåligt? För ni är ju en familj ändå och om du är nöjd med ditt liv blir barnen nöjda och tvärt om.
Men ja, det suger att vara ensam.
3 gillningar
Det blev ett för långt citat i förra inlägget. Detta var det jag menade att citera. Jag håller med dig.
1 gillning
Skulle bara bli mer ensam av att flytta tillbaka.
Problemet är att jag vill leva familjelivet och det är ju kört så att säga att jag är nöjd med livet kommer jag aldrig bli men såklart skulle det aldrig blivit bra med en människa som lever dubbelliv.
Hur går det för dig då det inte var meningen att ta din tråd.
Det är ändå intressant hur olika det kan vara. Min f.d man hatar familjelivet. Han tycker att vårt liv hade varit såååå bra och vi hade inte haft några problem om det inte vore för barnen…. Att han vägrar växa upp och har en kronisk missbrukssjukdom men noll sjukdomsinsikt har liksom inget med vår separation att göra enligt honom. Allt är bara mitt fel och ingen sund människa kan tycka om familjelivet enligt honom. Sen om jag skulle ha mage och kräva något för mig själv som en utekväll eller sovmorgon så får jag minsann höra hur jobbigt det är för honom och hur dåligt han sovit och hur jobbigt det är med minsta pojken. Jag ska alltid veta att han gör detta enbart för min skull och ingen annans.
Så visst jag är ensam nu. Men när jag känner efter så tror jag ensamhet är bättre för min och mina pojkars del istället för att få höra konstant gnäll och bråk…. Men ja, när man bråkar gör man det med någon. Annars är man ensam. Det är att välja mellan pest eller kolera anser jag.
1 gillning
Hej
Jag känner igen mig mycket i din trädstart. Första månaderna när jag separerat och inte hade barnen satt jag och grät ofta i min ensamhet. Kan bara säga att det blir bättre! Man hittar sina rutiner, under arbetsveckorna när jag inte har barnen rullar det mesta på och det är t.o.m. skönt!
Första semestern förra året själv var katastrof. Bara grät och grät. Tror känslorna kom ifatt mig då. Detta året har det varit mycket bättre mina ensamma semesterveckor, men långt ifrån bra. Känt mig ensam och nedstämd men känslan försvinner så fort barnen kommer. Jag tänker att det är en stor omställning som kan ta lång tid att vänja sig vid. Något annat hade ju faktiskt varit konstigt!
Jag försöker bygga upp mig själv och mitt liv, vilket jag ångrar jag inte gjorde mer som gift. Jag försöker träna och vara öppen för nya kontakter och tackar ja till sällskap när det erbjuds. Trots all lidelse under dessa år måste jag ändå säga jag växt otroligt mycket som människa av att vara ensam. Man får försöka se det positiva i det. Jag hoppas på att träffa någon också, men det ska vara rätt och jag ska vara stabil i mig själv. Inte den där klyschan att ha någon för sakens skull, då ökar nog risken med ännu en separation längre fram.
3 gillningar
Hej @Fri
Tack för dina värmande ord. Jag hoppas att jag ska kunna komma in i liknande rutiner som rullar på och man blir tillfreds med sig själv!
Jag ska också jobba på att bygga upp mig själv igen samt få igång ett socialt nätverk igen. Det har varit allt för frånvarande tyvärr. Just nu tror jag väl aldrig att jag kommer att söka ett nytt förhållande då jag känner mig nedbruten och trasig rakt igenom. Och så känner jag en skam att vara en 30-årig skild småbarnsmamma. En till i statistiken som inte klarade sig. Inte direkt ett kap. Men samtidigt är jag livrädd för att vara ensam för resten av mitt liv. Jag hoppas att mina känslor av hopplöshet kommer ge med sig ju längre tiden går och jag ska jobba på att hitta mig själv igen. Det är verkligen på tiden!
2 gillningar
Oj, ni har ju livet framför er. Unga kvinnor i bästa ålder…
Jag däremot är 56… vem skiljer sig ens i den åldern? Blir nog ensam resten av mitt liv…
4 gillningar
Känner mig som 550 år , 
1 gillning
Jag håller med dig. Men vissa saker går inte att kämpa igenom. Jag kan inte stanna hos min man med risk för återfall. Då försätter jag mina barn i fara och är inte en trygg förälder. Även om det finns så mycket som jag saknar så går det inte att leva med någon som man inte kan lita på fullt ut utan att bryta ner sig själv i processen.
Är helt klart förbannad på att mannen jag valde att spendera mitt liv med visade sig vara någon annan och levde ett dubbelliv bakom min rygg. Det är inte lätt att vara gift med två personen varav den ena har man inte valt själv…
Det är väl ingen ålder idag när vi kommer leva för evigt 
Känner exakt samma som dig här. Och just nu känns det såklart som att man kommer må såhär för evigt. Får jobba på de små sakerna som gör att man känner sig bättre. Både ytliga och själsliga!
Svarade ju bara🤣, men visst, man vet aldrig vad livet för med sig… som tur…
1 gillning
Idag är det jobbigt. Idag är jag väldigt ensam. Jag vill bara gå tillbaka och krypa upp i hans famn. Hur kan jag ens vilja det med tanke på hur han har behandlat mig? Hur kan jag ens med att sakna honom?
2 gillningar
I slutet på månaden kan jag fullfölja skilsmässan. Jag vet inte hur jag ska göra…. Ska jag byta efternamn igen? Det gör så ont i mig att inte heta samma som mina pojkar. Jag har ju skaffat mig en ny identitet med mitt nya namn och t.ex i mina examensbevis står ju inte mitt flicknamn. Det känns som ett totalt misslyckande att byta tillbaka igen och det visar att jag står helt ensam. Inte ens samma namn som mina barn, inte en chans att de kommer få byta namn för exet.
1 gillning
Har inte jag gjort. Jag heter vad mina barn heter…inget annat. Jag är vi med mina barn, ingen annan.
2 gillningar
Jag känner samma. Mitt hjärta går sönder om jag skulle heta något annat.
Du ska självklart inte byta namn om du inte vill det. Men personligen har jag alltid tyckt att det där med namn är lite överreklamerat. Jag bytte aldrig mitt flicknamn när jag gifte mig. Barnen fick sin pappas namn för att det var viktigt för honom. Jag har alltså aldrig hetat samma som mina barn, varken som gift eller skild. Men varken jag eller dom känner någon brist på samhörighet pga detta med namnet. Jag är ju självklart dras mamma vad vi än heter.
1 gillning
Ja, jag menade nog mer att jag inte kopplar namnet till mitt ex längre. Visst hade jag kunnat byta men istället för att se det som att jag bär hans namn så bär jag mina barns namn.
Vi bytte båda namn och tog hans mammas flicknamn istället. Jag har ett ganska ovanligt namn så jag känner väl att det är en del av min identitet då kanske…