Känner mig ensam, jag har vänner men jag känner mig ensam. Efter jobbet, på helgen, hur hanterar ni ensamheten? Ångesten som kryper på. Hur orkar man vara social?
För 5,5 år sedan skildes vi och vi har en bra relation och barnen varannan vecka. Han har ny relation och ett nytt barn.
Jag hade en relation som tog slut. Ganska mycket upp och ner i den.
Träffade en person som jag älskar, vi älskar varandra. Allt kändes super till det uppstod en sak i hans liv som gör att vi just nu inte kan vara tillsammans och vi vet inte vad framtiden ger, det får vi se.
Så ensam igen. Veckan barnen är här känns det okej då är det ljud och rörelse men veckan dem inte är här…hur gör ni?
Jag känner så väl igen känslan. Ångest och ensamhet, oro för framtiden. Min pappa gick också bort, och förutom min egen ensamhet efter skilsmässan så såg jag dessutom hur ensam mamma blev mitt i pandemin och allt. Jag hade nog inte greppat att det är så livet är. Alla äktenskap tar slut och ofta blir minst en ensam, för kortare eller längre tid. Att tvåsamheten är tillfällig. Det blev nästan existentiellt för mig. Jag blev liksom tvungen att möta det, inte sopa undan eller fly ångesten utan hålla ut. Ta mig an ensamheten och lära mig att trivas med att vara själv. Jag hittade rutiner och vanor för att göra vardagen fin för mig. Och rätt snart letade hjärnan reda på positiva minnen av självvald ensamhet, resor jag gjort på egen hand som ung och som fick mig att känna mig självständig och stark. Jag orkar heller inte vara social hela tiden - vem gör det? Ibland räcker det att gå på gruppjympa, fullt tillräckligt sällskap. Jag försöker vända på det - åh vad skönt, jag väljer själv att inte vara så social ikväll. Ja, så tänker jag. Hoppas att något kan vara hjälpsamt.
Det är skönt att höra att fler känner så här.
Jag ska försöka hitta en vardag som funkar.
Men bara känslan att gå framåt nu är tung. Men jag ska försöka hitta positiva minnen att tänka på istället.
Veckorna känns som jag kan hantera bäst, helgerna är nog jobbigast, när alla är upptagna med sina familjer och aktiviteter.
Det är samma här har försökt o söka någon ny men det är knäpptyst på apparna o grupperna på fb polarna har slutat fråga varför man inte träffar någon ny har gett upp. Ensamheten finns där framförallt barnfria veckor jobbigast var det måndagkväll rustade samma skoter 3 gånger för o kunna härda ut. Har väll inget bra svar vad man kan höra åt det.
Så fint och klokt
Acceptans och tacksamhet tar en långt i livet. Jag försöker lära mig att acceptera att inget är för evigt, kan kännas lite dystert men tycker samtidigt att det vilar ett väldigt lugn i den tanken.
