Väder och aktiviteter gör livet bättre men då exet nyss fyllt år och jag ser att stora delar av min släkt och vänner skriva massa fina hälsningar känns lite jobbigt. Detta är nackdelen med sociala medier, ja det går att blocka etc. Jag tar mig igenom det här och vet vad som kan göras om det blir för jobbigt.
Jag får ju inte i närheten så mycket tillrop o lyckönskningar… Där kommer tårar igen över känslan att vara ensammen.
Men karman hoppas jag en dag ger mig ro och glädje, tycker jag förtjänar det. Den dagen får gärna komma väldigt snart för jag är så less på att känna att man står och stampar, gråtandes då såklart…
En månad till har gått och jag mår ok. Sover mycket bättre än på länge, tränar några gånger i veckan med en träningsgrupp, fjällvandrat med gamla kompisar, paddlat några turer, solat o badat i mängder. Snart semester med tur till Kebnekaise inbokat. Finns så mycket att glädjas åt!
Jag är mycket mer bekväm med att vara själv på stränder och längre promenader. Har efter att ha plöjt 50 avsnitt av The life coach-podden börjat få styr på tankarna som ibland vill glida iväg mot gamla eländet. Börjar faktiskt känna att jag vill utmana mig mer, så är sugen att söka nytt jobb. Den känslan har jag längtat efter. Inte att jag vantrivs på mitt jobb sen snart tio år men just lusten att tordas utforska nya livet och vilka vägar som finns framöver.
Att jag får dippar framöver räknar jag med men då ska jag acceptera det och kämpa vidare, det blir bättre! Jag hoppas jag inte skriver här om några veckor att jag är tillbaka på noll.
Inser också att om jag kan fullt ut kan acceptera det som hänt och vara den glada nyfikna killen jag normalt är, så är jag såklart mycket intressantare som kärleksobjekt. Bara pandemin klingar av helt så vill jag uppleva så mycket, känns kul att känna så.
Det låter helt fantastiskt @Surfarn! Plötsligt känner man det bara en dag, att dalarna inte är fullt så djupa längre och topparna är fler. Underbart att känna drivet i kroppen igen gällande jobbfrågan. Jag känner igen den gnistan, den har flyttat tillbaka till mig också och jag har saknat den såå mycket!
Det låter ju verkligen som du kommit framåt! Heja dig! Blir verkligen inspirerad av att läsa över dina framsteg kring att vara själv, något jag jobbar med.
Jag är bara på avsnitt 5 kanske av Life coachpooden, blir nu peppad på att lyssna på fler. Vad kul med gnistan i jobbet. Jag känner att jag tappade min gnista redan innan skilsmässan, troligtvis som en del i en begynnande utmattning, och längtar så efter att få tillbaka den.
Tyckte efter några avsnitt att podden var för elitpersoner som vill bli typ VD. Men när man lyssnar vidare så tycker jag att det är riktigt bra, det är EN person som kan ändra hur man tänker kring tankar och värderingen av dessa tankar, DU själv!
Är man för svag, inte kommit tillräckligt långt efter sin separation eller på annat sätt inte redo att ta till sig budskapet så kan det nog kännas svårt.
Jag började känna att jag var redo att ifrågasätta mina tankar och att jag tog på mig offerkoftan lite för ofta, därför tycker jag att podden verkligen hjälpt mig att bättre hantera mina tankemönster.
Jag vill verkligen förändra mitt tankesätt, känner att jag har lätt för att fastna i ältande vilket leder till att tycker att det är svårt att fatta beslut eftersom jag är så rädd att jag ska ångra dem. Dessutom har jag ankytningsmönster som jag vill bryta och även förändra hur jag är i relationer, både i kärleks-, vänskaps- och familjemässiga sådana.
Men är inte säker på att jag är redo för att påbörja det arbetet. När jag lyssnat på de första avsnitten så känns det som att jag verkligen borde vara fokuserad, jobba och tänka och inte bara gå och lyssna medan jag är ute och promenerar. Hur har du gått tillväga rent praktiskt när du lyssnat på avsnitten? Suttit hemma och kört ett avsnitt i taget, antecknat och bearbetat, eller tagit dem i farten?
Jag har lyssnat under promenader och bilkörning. Jag har tidigare i min terapi gjort tacksamhetsnoteringar, livskompass osv så jag har inte gjort de ”läxorna” som det uppmanas i podden att man gör innan nästa avsnitt, utan jag har bara lyssnat och anammat ifrågasättande av mina jobbiga tankar utifrån poddens mantra: händelser och tankar är neutrala tills JAG ger de en värdering som leder till en känsla.
Här har jag börjat hantera känslan av ensamhet att det är ok att vara ensam. Tidigare var jag tvungen att ta en löptur för att inte bryta ihop eller tänka att jag kommer att bli galen. Nu kan jag mota den skräckkänslan på ett bättre sätt men fortsätter att springa/träna för att jag vet att det stärker måendet och jag mår bra av det
Uppdatering två månader senare:
Tur till Kebnekaise, paddlingsturer och andra happenings har förgyllt sommaren.
Haft två kortare perioder av dipp. Sökte nytt jobb, blev kallad och de ville gå vidare, då kraschade sömnen. Jag är inte redo, så känner sorg att jag inte fixar den typen av utmaning än iaf. Känt mig som femte hjulet ibland när jag umgåtts med andra.
Träffar läkare nästa vecka men vad orsakar min ohälsa? Skilsmässan, hemjobb i 1,5 år eller mina tidigare psykiska besvär?? Kombinationen är min egen diagnos, självtester på diagnoser ger inte träff…
Är lite rädd att jag hoppas för mycket på att ALLT blir bättre när pandemireglerna avvecklas. “Assumptions is the mother of all fuckups” så gäller att hålla förväntningarna nere och låta livet ha sin gång. Ska bli trevligt att börja träffa kollegorna, tror det är ganska många som känner ett visst obehag när man inte är van att träffa och vistas bland folk.
Men totalt sett blir det bättre, kan läsa böcker igen och se film. Men gilla att vara själv, nej där är jag inte!
Då det begav sig var det kanske bra att pandemin kom, på gott och ont. Man kunde inget göra och ingen försökte få med en på något man ändå inte skulle ha orkat eller villat. x kunde inte resa omkring så mycket med sin nya som han hade villat och det kändes ju bara bra för mig just då.
Nu öppnas allting och paniken kommer. Har inte ekonomisk möjlighet att resa och gå ut på restaurang och äta, eller fara på kryssning. Pengarna går till att bo ensam, olja, el, bensin och försäkringar. Tom. ett frissabesök känns två månader efteråt.
Nu dyker bitterheten upp, alla andra planerar semesterresor med sina familjer och jag då? Får sitta i mitt gamla hus i skogen…
Men, kanske det blir en spark i baken så jag tar tag i bodelningen så småningom…
Kul att du blev kallad till intervju men tufft att du dippade. Känner igen det du beskriver om att inte vara redo för något som kanske ändå är något du skulle vilja.
Ser själv med skräckblandad förtjusning fram emot återgången till samhället. Å ena sidan härligt att träffa folk igen, å andra sidan vill jag inte göra det på samma sätt som innan pandemin eftersom jag ju lever ett helt annat liv nu.
Ledigt veckoslut utan minsta lilla plan att träffa någon annan människa. Jag borde ju redan kunna njuta av att vara själv och nöja mig med det, men nej…
Jag kan inte sluta grubbla över hur jag kan vara så obetydlig att ingen (förutom EN väninna) inte har minsta lilla behov av att höra av sig regelbundet eller ses. Och då menar jag överlag, inte just detta veckoslut.
Jag orkar inte vara den som gång på gång tar kontakt och sen rinner allt ut i sanden igen om jag inte ligger på.
Håller med dig, är ju också en av anledningarna man så gärna vill in i en relation igen. Tror att mina dejtfilterhål blir större o större, avstånd och intressen … ähh bara nån vill vara med mig😄
Alla har sitt på något sätt. Det är lätt att hamna i tvivel och undra om det är något fel på en att ingen hör av sig eller vill umgås. Men man måste träna bort de tankarna.
Jag vet inte hur det är i andra länder, men ibland känns det som att det är så lätt att hamna utanför en gemenskap i Sverige. Man jobbar sina 8 timmar varje dag och så ska man ta hand om hushåll, träna, osv. Vänskap och lite djupare mänsklig kontakt hamnar på något sätt sist när man har avklarat det andra. Jag har dessutom slutat dricka alkohol av hälsoskäl och då blir det ännu knepigare att hitta kvinnor att umgås med som inte måste dricka bubbel i tid och otid…
Känner igen den tankegången, är också den som oftast ligger på och ser till att jag och kompisarna ses. Men tror som @ensamistan skriver att det handlar mycket om hur samhället är uppbyggt och att folk liksom inte har tid att tänka utanför sitt eget och sin familj. Jag är väldigt social och kände det här redan när jag levde med exmaken. Han ville sällan hitta på något och då var det jag och barnen. Jag ville gärna då träffa någon annan och dens barn för en gemensam utflykt men var ofta hopplöst, alla var så upptagna med sitt.
Om jag känner igen mig i det du skriver. Exakt lika för mig. Men det är egentligen inget som har hänt nu utan har varit så genom åren också. Några vänner har man tappat där det bara har runnit ut i sanden. Så det är ju verkligen lätt att tro det är nått fel mig. Vill ju tro att man bara inte hittat rätt person i en vän relation.
Men just i stunden när man verkligen blir helt själv varannan vecka när man inte har barnen så blir man att känna dom där ensamhets känslorna lite mer.
Åh vad jag relaterar till detta. Det blir liksom för tyst, för mycket tid att tänka, speciellt för en grubblare som mig själv. Har märkt det hjälper mycket att ha tv:n på i bakgrunden eller musik på. Åh vad jag önskar en ny kärlek, ett nytt gemensamt hem och få bli gammal med någon.
Tror det har med ålder att göra också. När man var i 20-årsåldern hängde man med jämnåriga på ett mer naturligt sätt. Det var studentfester och man var ute och fikade. Och jag upplevde att det var enklare att bara börja prata med någon kursare eller på fester och så.
Nu närmar jag mig 50 och det är en helt annan livssituation, med jobb, barn och ett hem att sköta.
Men jag skulle nog kunna tänka mig att träffa ett gäng vänner regelbundet när jag inte har mitt barn hos mig, det skulle vara kul.
Jaa, ensamhet ibland, har ju nog många vänner men alla har sina familjer så känner mig utanför.
Men jo det materiella också. Stugan i varje fall, och möjlighet att resa.
Vi hade mycket kämpigt ekonomiskt då barnen var små. För ca 10 år sedan lättade det då barnen flyttade ut och alla hade jobb. Nu går jag tillbaka till det att jag måste tänka på varje grej jag köper och det är kämpigt att klara alla räkningar ensam.
