Vilken bra lista! Stämmer jättebra med vad jag tänkt göra för mig själv.
Jag har som nyårslöfte att vara mer social och försöka hitta nya vänner.
Jag har dansat salsa och ett par andra pardanser (bachata och kizomba) i många år och är helt fast. Visserligen hade jag dans som ett stort intresse redan innan, men jag gillar just pardans för de danskurserna är de mest roliga. I alla fall här i Göteborg är danslärarna rätt så avslappnade och skojar mycket och det är en tillåtande atmosfär. Kan verkligen rekommendera det.
Nu i pandemitider kan det vara svårt att gå på kurs, men jag hoppas verkligen att det lättar.
Tack för dina insikter och tips @Surfarn Jag kan relatera till väldigt mycket av det du genomgått. Ligger ca 1 år efter dig, men lite före @Norrland i nedanstående tråd, som också speglar väldigt bra hur jag känner det och upplevt min skilsmässa.
Kämpar med att ‘av-älska’ mitt X, med ensamhet, och en del ännu tyngre tankar. Din tråd ger hopp. Tar till mig dina superbra nyårstips (även om dejting känns avlägset ), tack igen
Gick en nybörjarkurs i foxtrot, tango, jive och cha-cha förra året. Det var jättekul!
Men av de fyra gillade jag nog tango och cha-cha bäst. Cha-cha har den bästa musiken.
Det är så kul med dans, det kan man hålla på med länge, tills man får rollator
Vad bra du agerar! Jag känner mig själv himla velig kring vad som är “lagom” utmanande och vad som kan bli en stress och leda till ångest. Det får inte vara för svårt har jag märkt för motgångar triggar min ångest. Men tänker att ett litet steg i taget.
Låter för övrigt som en väldigt bra lista. Jag har tänkt att jag ska vara mer social också mer aktiv. Tyvärr inte dans pga märkt att jag har noll koordination och hopplöst att komma ihåg steg.
Uppdatering. Reflekterat igen över min resa sen jag började skriva här i slutet på mars ifjol och vill på nytt ge tips för er som nu är i den situationen jag var i. Jag själv fick pepp av att läsa andras väg ut ur eländesmisären.
För att fortsätta stärka min självkänsla och få bukt med ensamhetskänslor så behöver jag utmana mig själv, främst med att komma i kontakt med nya människor. Utöver dejtträffar, som ofta tar mycket energi, så utmanade jag mig själv att åka iväg på singelhelg med skidåkning för några veckor sedan.
(Gillar ni friluftsliv och vill hitta nya bekantskaper och eventuell partner så kolla in Friluftssinglar på FB. )
Hade vånda innan jag kom till stugan där jag skulle bo med okända personer, men var fast besluten om att bara göra det trots att kroppen skrek nej. Väl där så klickar jag med de andra och min humor funkar på övriga, flera kvinnor visar intresse och jag blir tajt med en kvinna under helgen.
Kort efter hemkomst så känner jag att det inte blir mer med kvinnan, mycket pga avstånd, men tar med mig att jag törs, jag kan, jag duger etc. Otrolig boost för mig själv, vilket ger ett lugn när man är själv många dagar och helger. Ensamheten är inte lika påtaglig när man känner att man kan ge sig ut och träffa nya människor, gäller bara att tillräckligt intressant aktivitet.
Många mindre steg har gjort att jag är på en ny platå och känner mig mycket gladare och stabilare. Så för mig har det fungerat bra med terapi och att fokusera på de viktiga saker som hjälper en att må bättre. Se gärna Kasais råd i början av tråden! Jobba på det och tro på att det finns vägar ur ensamhet och dåligt mående!
Går mer sällan in här då jag känner att jag börjat ”nya livet” nu i samband med att pandemin klingar av. Kommer att fortsätta utmana mig tills jag tycker att jag är där jag vill vara, t ex att tordas byta jobb…
Framtiden känns ljus och en ny kvinna har precis kommit in i mitt liv, oavsett om det blir något långvarigt så mår jag så mycket bättre än de två första åren efter skilsmässan!
Just det här har jag funderat på att göra. Initialt är min första känsla att jag inte orkar lära känna massa folk för att “vi kommer ändå inte klicka”. Och att ändå göra det trots de negativa känslorna och tankarna är precis vad man gör i en kbtbehandling (exponering).
Så bra och modigt gjort av dig!
Nu har jag iofs tagit en paus med att försöka hitta vänner. Det har inte gått så bra, tyvärr. Men måste komma in i tankesättet att ta det med en klackspark och fortsätta leta vänner (någon parrelation är jag inte redo för).
Tack för tips! Jag har insett att jag nog är en friluftsmänniska men att detta dolts under alla året med exet eftersom han helst bara ville vara hemma. Ska kolla in när livet i övrigt lugnat ner sig lite.
Så fint att läsa din uppdatering, och vilka modiga framsteg du har gjort! Är också sugen på att åka skidor men tycks inte hitta vänner som är lika pepp som jag… Kanske man skulle våga göra så som du har gjort?
Citerar mig själv nu när jag precis ett år senare läser igenom min egen tråd som jag skapade. Jag är där , jag tycker jag har ett glädjefyllt liv med barn som mår bra, aktiv fritid, umgänge och en ny relation som jag tycker känns rätt!
Visst gråter jag ibland, för mig är det normalt och jag är glad att jag känner starka känslor men totalt sett känner jag mig gladare än på många år.
Är sällan in på forumet numer men går nog in nån gång framöver för att peppa och stötta samt att se att det är fler som kommer vidare till ett bra och fint liv.
Ni som har det jobbigt nu - det blir bättre men kan ta tid!!!
Njut av ljus och värme!
Relationen som jag var i då höll inte, vi bröt i somras och jag hade en tuff fas igen med terapi och antidepp. Min fjärde medicinering med tillhörande terapibehandling. Så livet är inte så enkelt som jag hoppats så här 3,5 år efter separationen.
Det som jag brottades med i höstas hade mest med min självkänsla att göra, jag var för svag och rädd för att vara själv samt stor omställning på arbetet där jag ännu inte hittat riktigt min roll.
Jag köpte ut exet men för mycket i huset påminner om det som var…
Att vilja flytta till min hemstad men inte flytta från mina barn är ju ett moment 22 som jag ältar men jag kan jobba där några dagar varannan vecka så det lindrar den längtan jag har.
Nu har jag trappat ur för vad jag tror och hoppas var sista gången. Jag känner mig väldigt sällan ensam numer, jag har börjat söka andra jobb, utför massor av aktiviteter som jag gillar, tränar kontinuerligt och dejtar med tydligt mål för de jag träffar att det är ”främst vänskap sen får vi se”, där har jag inte bråttom.
Inser att jag inte kan rusa in i nya relationer och jag avser att flytta när yngsta börjar gymnasiet om ett år vilket är en försvårande del då de flesta ej är intresserade av långdistansrelationer. Träffat flera kvinnor som är lika försiktig som jag och några har blivit vänner där vi hittar på lite aktiviteter för de har också ofta känt sig ensamma.
Jag tänker mig att jag är som en pall med tre ben. Pallen går att sitta på när alla ben fungerar
-sömn
-fysisk aktivitet
-umgänge
Där är benet med sömn som strular just nu pga arbetet som inte ger mig det jag behöver och funderingar kring var jag ska bo.
För ett år sen var jag hög på den passion jag upplevde. Idag är jag lite vilse men totalt sett är jag en bättre fungerande människa idag jämfört åren efter separationen men som många andra längtar jag efter en fin kärleksrelation och att skapa mitt eget hem där jag känner mig hemma.
Är nyfiken och hoppfull för var jag är om ett år, både mentalt och fysiskt😊
), tack igen 
, jag tycker jag har ett glädjefyllt liv med barn som mår bra, aktiv fritid, umgänge och en ny relation som jag tycker känns rätt!