Reflekterar över livet dryga två år efter chocken att frun fått nog och flyttade ut efter tre dagar.
I slutet på sommaren infann sig lite mer lugn i huvudet som jag så länge längtat efter. Sömnen blev bättre och då är livet hyffsat lätt tycker jag. Barnen mår bra, har en bra relation med exet, ekonomiskt funkar det för mig.
Jag har inte brutit ihop och tokbölat som tidigare. Tror att tiden, som tog längre tid än jag trott, hade gjort sitt att bli klar med sorgen och saknaden.
Känner mig numera ganska stabil och normala motgångar känns hanterbara.
När min nära kollega gick bort i höstas var det sorgligt men hon hade varit sjuk ett tag så man var beredd.
Jag törs utmana mig lite mer igen, sökte ny tjänst i somras men då slog stressen till. Tycker jag var klok som lyssnade den gången på kroppen. Om och när det känns rätt så kan jag byta tjänst.
Har anmält mig till olika saker som känts omöjlig tidigare. Jag måste utmana de saker som ger mig oro för att känna att jag kan ta kontroll. Det gör också livet intressantare.
Det sociala kan bli bättre men tycker att det var mycket bättre när restriktionerna lättade och man exempelvis fick träffa kollegorna igen.
När pandemin klingar av och våren kommer så lär vårkänslorna kännas extra bra. Jag bokar in mig på happenings och är med på det som känns kul!
Lite nyårstips(gillar inte löften som lätt blir jobbiga krav) för att fortsätta må bra:
-fortsätta träna kontinuerligt, finns inget bättre mot oro och ångest som att blåsa ur mig fysiskt
-vara tacksam för det jag har i livet som är bra
-jag ska inte ligga kvar i sängen/soffan om sämre tankar kommer - bryt och gör något, vad som helst
-vet vad jag ska vara noga med, försöka få god sömn och vara försiktig med alkohol
-ska ha distans till dejtingsajter, det är lika stor chans att vinna på trav men jag har “råd” att satsa och tycker det ger lite spänning i vardagen att få kontakt med kvinnor
-planera in sommarsemester med barnen, det får kosta. Snart är de utflugna.
-ta ut ledighet och göra någon resa för min egen skull, surfkurs eller vandring i alperna
-danskurs om dejting går skit
Hoppas att ni som just nu kämpar, med sviterna av en separation, att mitt inlägg kan ge tips och kanske lite tröst, det blir bättre!
Det blir faktiskt det
Vilken bra lista! Stämmer jättebra med vad jag tänkt göra för mig själv.
Jag har som nyårslöfte att vara mer social och försöka hitta nya vänner.
Jag har dansat salsa och ett par andra pardanser (bachata och kizomba) i många år och är helt fast. Visserligen hade jag dans som ett stort intresse redan innan, men jag gillar just pardans för de danskurserna är de mest roliga. I alla fall här i Göteborg är danslärarna rätt så avslappnade och skojar mycket och det är en tillåtande atmosfär. Kan verkligen rekommendera det.
Nu i pandemitider kan det vara svårt att gå på kurs, men jag hoppas verkligen att det lättar.
Tack för dina insikter och tips @Surfarn Jag kan relatera till väldigt mycket av det du genomgått. Ligger ca 1 år efter dig, men lite före @Norrland i nedanstående tråd, som också speglar väldigt bra hur jag känner det och upplevt min skilsmässa.
Kämpar med att ‘av-älska’ mitt X, med ensamhet, och en del ännu tyngre tankar. Din tråd ger hopp. Tar till mig dina superbra nyårstips (även om dejting känns avlägset ), tack igen
Gick en nybörjarkurs i foxtrot, tango, jive och cha-cha förra året. Det var jättekul!
Men av de fyra gillade jag nog tango och cha-cha bäst. Cha-cha har den bästa musiken.
Det är så kul med dans, det kan man hålla på med länge, tills man får rollator
Vad bra du agerar! Jag känner mig själv himla velig kring vad som är “lagom” utmanande och vad som kan bli en stress och leda till ångest. Det får inte vara för svårt har jag märkt för motgångar triggar min ångest. Men tänker att ett litet steg i taget.
Låter för övrigt som en väldigt bra lista. Jag har tänkt att jag ska vara mer social också mer aktiv. Tyvärr inte dans pga märkt att jag har noll koordination och hopplöst att komma ihåg steg.
Uppdatering. Reflekterat igen över min resa sen jag började skriva här i slutet på mars ifjol och vill på nytt ge tips för er som nu är i den situationen jag var i. Jag själv fick pepp av att läsa andras väg ut ur eländesmisären.
För att fortsätta stärka min självkänsla och få bukt med ensamhetskänslor så behöver jag utmana mig själv, främst med att komma i kontakt med nya människor. Utöver dejtträffar, som ofta tar mycket energi, så utmanade jag mig själv att åka iväg på singelhelg med skidåkning för några veckor sedan.
(Gillar ni friluftsliv och vill hitta nya bekantskaper och eventuell partner så kolla in Friluftssinglar på FB. )
Hade vånda innan jag kom till stugan där jag skulle bo med okända personer, men var fast besluten om att bara göra det trots att kroppen skrek nej. Väl där så klickar jag med de andra och min humor funkar på övriga, flera kvinnor visar intresse och jag blir tajt med en kvinna under helgen.
Kort efter hemkomst så känner jag att det inte blir mer med kvinnan, mycket pga avstånd, men tar med mig att jag törs, jag kan, jag duger etc. Otrolig boost för mig själv, vilket ger ett lugn när man är själv många dagar och helger. Ensamheten är inte lika påtaglig när man känner att man kan ge sig ut och träffa nya människor, gäller bara att tillräckligt intressant aktivitet.
Många mindre steg har gjort att jag är på en ny platå och känner mig mycket gladare och stabilare. Så för mig har det fungerat bra med terapi och att fokusera på de viktiga saker som hjälper en att må bättre. Se gärna Kasais råd i början av tråden! Jobba på det och tro på att det finns vägar ur ensamhet och dåligt mående!
Går mer sällan in här då jag känner att jag börjat ”nya livet” nu i samband med att pandemin klingar av. Kommer att fortsätta utmana mig tills jag tycker att jag är där jag vill vara, t ex att tordas byta jobb…
Framtiden känns ljus och en ny kvinna har precis kommit in i mitt liv, oavsett om det blir något långvarigt så mår jag så mycket bättre än de två första åren efter skilsmässan!
Just det här har jag funderat på att göra. Initialt är min första känsla att jag inte orkar lära känna massa folk för att “vi kommer ändå inte klicka”. Och att ändå göra det trots de negativa känslorna och tankarna är precis vad man gör i en kbtbehandling (exponering).
Så bra och modigt gjort av dig!
Nu har jag iofs tagit en paus med att försöka hitta vänner. Det har inte gått så bra, tyvärr. Men måste komma in i tankesättet att ta det med en klackspark och fortsätta leta vänner (någon parrelation är jag inte redo för).
Tack för tips! Jag har insett att jag nog är en friluftsmänniska men att detta dolts under alla året med exet eftersom han helst bara ville vara hemma. Ska kolla in när livet i övrigt lugnat ner sig lite.
Så fint att läsa din uppdatering, och vilka modiga framsteg du har gjort! Är också sugen på att åka skidor men tycks inte hitta vänner som är lika pepp som jag… Kanske man skulle våga göra så som du har gjort?
Citerar mig själv nu när jag precis ett år senare läser igenom min egen tråd som jag skapade. Jag är där , jag tycker jag har ett glädjefyllt liv med barn som mår bra, aktiv fritid, umgänge och en ny relation som jag tycker känns rätt!
Visst gråter jag ibland, för mig är det normalt och jag är glad att jag känner starka känslor men totalt sett känner jag mig gladare än på många år.
Är sällan in på forumet numer men går nog in nån gång framöver för att peppa och stötta samt att se att det är fler som kommer vidare till ett bra och fint liv.
Ni som har det jobbigt nu - det blir bättre men kan ta tid!!!
Njut av ljus och värme!
), tack igen 
, jag tycker jag har ett glädjefyllt liv med barn som mår bra, aktiv fritid, umgänge och en ny relation som jag tycker känns rätt!