Jag känner så med dig. Även om våra historier är olika, så känner jag så väl igen känslorna. Paniken när man försöker nå fram, men partnern mest rycker på axlarna. När ens envisa vilja att stå kvar, inte är värd det man vill att den ska vara.
Men du, ett steg i taget nu, du har tagit det första. Och jag anar att du precis som jag för några år sedan, blivit utbränd till viss del (eller stor del) pga din relation, så att lämna den kan vara en värdefull del i din återgämtning på sikt, även om det känns svårt nu.
Kram
6 gillningar
Jag lämnade min dåvarande man för snart 4 år sen när jag precis som du försökt SÅ länge att få honom att fatta hur hans drickande påverkade hela familjen. Så stor del av mitt liv och min energi gick åt till att parera för, oroa mig och ta hand om konsekvenserna av hans supande.
Jag har inte ångrat mig en sekund även om det var en jobbig process under skilsmässan och jag mår så bra nu.
All styrka till dig, hoppas du kommer fram till ett beslut som känns bra för dig!
4 gillningar
Tack, du beskriver det så bra. Det jobbigaste för mig just nu är att jag blivit boven, svikaren. ”som en blixt från klar himmel” eller ”Från en dag till en annan vill du plötsligt skilja dig” är exempel på yttringar från min man. Blir alldeles mållös. Paradoxalt nog har han även sagt att han ”tappat all tillit” till mig när jag är efter år hotar med skilsmässa. Och sen när hotet blir verklighet, för att han valt att inte lyssna utan bara låter allt jag sagt rinna av, då är jag OCKSÅ en svikare. Försöker förstå resonemanget men kan inte. Det spelar heller ingen roll längre.
Alla mina försök, mina tårar, min vädjan. Mina brev. Mina initiativ till parterapi och familjerådgivning. Så många år jag har stannat kvar med hoppet om att han en dag kommer förstå. Att han ska inse att jag kanske kan försvinna och att han då ska göra sitt allt för att rannsaka sig själv, kämpa på riktigt för att han älskar mig! Men det händer aldrig.
Jag har suttit och gråtit så jag skakat men aldrig fått tröst. För att jag ”överdriver” eller ”överreagerar”. Förstår inte varför han hävdar att han älskar mig och vill fortsätta vara gift med mig när han behandlat mig och vårt äktenskap så vårdslöst. Och nu kastar han ur sig allt som han anser är fel med mig, det HAN anser förpestat äktenskapet. Att jag är sur, arg, kontrollerande (för att jag krävt att han söker hjälp för sitt missbruk), att jag är trött, slarvig, stressad…. Och allt detta stämmer, men han frågar sig inte VARFÖR jag är på detta sätt?!
5 gillningar
Nu finns det en kategori “Lämnare” där vi som lämnat och de som funderar på att lämna kan skapa trådar.
5 gillningar
Har precis kommit till den insikten själv. Tror ni att attraktionen kan komma tillbaka eller ör det helt kört?
Beror på. Du måste få utrymme och egen tid så du kan känna efter.
1 gillning
Ja Fyfan. Jag och frun har flyttat isär på prov nu. 6 vecko har det gått och jag äts upp av detta limbo. Vet inte vad jag vill, hon vet inte vad hon vill.
Kallade till möte ikväll för jag tänkte avsluta men fick kalla fötter. Mår så dåligt av att inte kunna antingen jobba på relationen eller gå vidare.
Går sönder av att bara truga igenom varje dag så här.
1 gillning
Har fått fruktansvärda aha upplevelser om mig själv och har snöat in ordentligt på dom här 16 personlighetsgrejjen.
Jag är ENTP-T och det var en kall dusch som heter duga.
Är inte alls nöjd med den men vad ska man göra. Har precis insett min totalt värdelösa självkänsla så försöker att vara snäll med mig själv och intala mig att det är ok att vara sig själv men ändå.
Usch vilket uppvaknande jag fick av att läsa om ENTP-T. Verkligen spot on allting. Speciellt om man söker på ENTP dark sides på youtube
Kan du inte fokusera mer på de positiva sidorna med ENTP? Jag har en nära släkting som har gjort testet och blev ENTP, och flera personer som jag gissar skulle få det resultatet om de testade. Vad är det du tycker är så dåligt…?
Jag har uppfattat 16-personlighetsgrejen som att alla typerna har både styrkor och svagheter. Inte att någon är bättre eller sämre.
Sen är ju det här ingen tvärsäker vetenskap. Du är ju inte dömd till att vara en fullblods-ENTP för alltid, särskilt om du inte gillar de egenskaper som tillskrivs den typen.
Jag har haft en hel del nytta av Myers-Briggs-testet för att förstå lite mer hur jag fungerar, men inte ska du betrakta det som en orubblig sanning som man inte kan råda över!
Har väll inga problem alls med dom positiva sakerna. Men sök på ENTP dark sides på youtube så ser du vad jag brottas med.
Problemet är väll att min moral krockar med min personlighet och det gör att jag inte är nöjd med mig själv vilket i sin tur gör att jag inte alls är snäll mot mig själv i tankegångarna därav min låga självkänsla.
Som sagt har insett för ett par dagar sedan att jag har dålig självkänsla. Har aldrig erkänt det för någon eller för mig själv. Träffade en psykolog för länge sedan ang ångestproblematik och hon tjatade mycket om det men förnekade det i sten. Tror det var för att jag hade svårt att skilja mellan självkänsla och självförtroende. För stundvis har jag ett groteskt stort självförtoende (vilket jag hatar att jag har eftersom jag inte vill va den som ser ned på andra och tycker att jag är grandios).
I korta drag. Skulle jag kliva ur mig själv och träffa mig skulle jag tycka jag va den största douche jag träffat.
Och i mångt och mycket har jag varit skurken i förhållandet och sårat min fru oerhört mycket vilket gör sjukt ont och ger mig ångest. Trots att beslutet att flytta isär var gemensamt är det ett väldigt hard pill to swallow.
Ursäkta om det låter rörigt men känns som jag håller på att få en stroke. Min hjärna har gått på högvarv i 6 veckor.
Med bra självförtroende menar jag att i vissa stunder är det nästan med narcissistiska drag.
Tror ärligt talat att vi inte passar ihop. Men jag älskar henne och det är så svårt att lämna. Vi har varit ihop i 13 år, har 2 barn och gifta 3 år. Ett jättefint hus också.
Tänkte lämna idag för jag är typ 70-80% säker att det blir bäst även fast jag egentligen inte vill OCH att det känns som hon mått så bra av att bo isär vilket gjort att jag tänkt att hon är redan “färdig” men inte törs säga det. ( Hon har extremt. Och då menar jag EXTREMT svårt att ta även det enklaste av beslut). Det visade sig att hon verkligen inte har bestämt sig och jag tror på henne på riktigt. Vi enades om att ge det lite mer tid för att känna efter.
Det gör också sp sjukt ont att hon mår så bra vilket betyder att det var jag som var anledningen till att hon mådde dåligt. Hade bara inte jag funnits hade hennes liv varit hur bra som helst.
Samtidigt stämmer allt med entp sp bra. Typ att jag MÅSTE få bli helt uppslukad i hobbys, gillar att diskutera och argumentera, har noll respekt för den andres känslor i vissa fall, allt för sanningens skull. Högt till tak och ingen farstu. Och då tänker jag: vem fan vill ha mig om vi skiljs? Jag kanske ba ska bita ihop och göra mitt absolut bästa för att hon ska stå ut med mig. Kommer aldrig träffa nån ny. Sen hjälper det inte att hon är hutlöst snygg och snäll också. Jag kan va mycket charmig när jag är mitt bästa jag men utseendemässigt spelar hon en helt annan liga än mig. Jag vet att det inte borde spela nån roll men pp nått omoget jävla fjantigt vis gör det de för mig.
Det kommer ta 39 min på krogen för henne att hitta någon som ör både snyggare och snällare än jag som kommer göra henne lyckligare än jag nånsin kunnat
Jag är inte van att bara “stanna i känslor”. Eftersom jag är ENTP strävar jag alltid efter att bli så bra som möjligt och må så bra som möjligt och iom är jag väldigt pragmatisk.
Jag är som sagt inte 100 på att jag vill lämna men tänkte mest göra det i desperation bara för att kunna få sörja och sedan gå vidare. Känns som jag blir torterad till döds och vill ba få det överstökat och vila i frid
Försök ta dig tid och fundera ordentligt på vad du vill!
Fokusera även på saker du mår bra av!
Även bra att fundera kring ”varför hon vill lämna”. Då menar jag gräva på djupet. Verkligen försöka se hennes sida av saken. Och se i vilken mån ditt agerande skapade situationen.
Är tufft att bli lämnad men även tufft att lämna. Den som lämnar jag säkert tänkt på det länge. Har kanske hintat om det under månader/år och mer eller mindre tydligt visat vad hen vill ändra på.
Den som lämnar går iväg från trygghet, ekonomi, barn mer sällan och kan målas upp som den ”onda”. Menar att ett beslut att lämna är tufft. Man är villig att offra mycket bara för att slippa leva med en. Troligen tappat hopp, framtidstro, trygghet och däri även kärleken.
Kan vara en personlig kris (medelålders/barn/jobb/osv) men hen vill inte gå igenom detta med en. Frågan är varför? Brist på trygghet? Dåliga erfarenheter från tidigare kriser? Inte gemensamma mål? Osv Osv.
Hur fungerar det att separera på prov?
Hur han ni delat upp det?
Jag är också ”lämnad” och har en provseparation.
Min fru tog upp skilsmässa/space i påskas. Sedan maj kör vi någon slags provseparation. Ger henne ”space”. Vi växlar boende ca varannan vecka. Så ca en vecka bor man i huset med barnen (båda under 10) och ca varannan vecka någon annanstans.
I början var någon annanstans en blandning mellan vänners gästrum/soffor, en lånad lägenhet några dagar, hotellrum.
Nu har vi en tillfällig extra lägenhet till och med september. Därefter (eller inför) måste mer långsiktiga beslut tas.
Jag önskar bibehålla äktenskapet men inser att jag måste jobba på ganska mycket för att få det att fungera. Stärka mig själv. Förbättra mig själv. Förändra mig själv. Den enda jag kan påverka är mig själv. Antingen kan jag ”rädda” äktenskapet eller så kommer jag stå starkare och med bättre insikter för mig själv. Hårt jobb. Tuffa reflektioner.
Ps: vi har varit ett par i 16 år och gifta i över 10 år.
3 gillningar
Jo jag har gjort enorma insikter om mig själv. Hennes självinsikter lyser med sin frånvaro. Hon verkar inte ens reflektera över hennes egen part i detta. Det är dock en del av hennes personlighet. Inte att hon inte tycker att hon själv nånsin gör några fel (Jo kanske lite så också) men framförallt att inte tänka rationellt och analytiskt utan bara emotionellt och en ovilja att göra nått åt det.
Jag och andra sidan är väll lite extrem åt andra hållet och låter aldrig känslor påverka ett beslut. Är nog därför jag har det så svårt nu eftersom nu får verkligen känslorna va med i spelet.
Alltså “så känner jag just nu” men ställer sig aldrig frågan om VARFÖR och går det att göra något åt?
Ja det känns helt omöjligt att komma fram till ett beslut. Heeeelt omöjligt. Hjärtat säger en sak och hjärnan en annan.
Det va inte hon som drog upp det utan vi båda är lika delaktiga i beslutet om att prova va särbos.
Dock verkar hon ta det väldigt bra och det gör inte jag. Min teori är att hon inte reflekterat nått över hennes del i det hela och tycker att allt är mitt fel medan jag gjort väldigt mycket reflektion och bedriver nu nått sorts självförakt.
Eller så mår hon helt enkelt bara bättre utan mig och det känns hemskt.
Och jag kanske mår bättre utan henne på sikt också men inte just nu.
Eller så mår jag bara dåligt av att inte veta vad jag själv vill.
Nog en kombination av allt
1 gillning
Däri ligger nog mycket. Jag är lite lindan. Mer praktiskt/rationell och hon mer emotionell. Och detta är något jag insett att jag behöver jobba med. I ett förhållande är ju det emotionella det viktigaste. Måste finnas en ”känsla”
1 gillning
Jahadu, hur har det gått för er?
Hej
Min historia är som en karusell som garanterar magsjuka. Ändå köpte jag ett till åkband. På 1,5 år har mitt liv åkt berg o dalbana och jag är lokföraren. Nu måste jag få stopp och sätta mig själv i en korg i pariserhjulet slicka på en mjukglass och njuta av utsikten ett bra tag framöver. Men jag är både åksjuk och skiträdd på samma gång.
Jag är en klassisk ta hand om trasiga partners utan att sätta sunda egna gränser, saknar självvärde o självrespekt. Men har klarat att lämna tillslut ett äktenskap med 2 söner (varav en bonusson) villa jag bor kvar, karriärer etc. Allt man levt för.
Exmannen o jag har var ett par sedan 2006. Turbulent från start. Men vi kämpade på. Tog allt ansvar för den då 2 årige bonussonen och blev snabbt medberoende till exmannens alkoholism. Levde i konstant emotionell stress. Förnekade att jag var utsatt för psykisk misshandel och passiv aggressivitet fast jag förstod det inuti. Han manipulerade mig och jag lät det passera. Det var så viktigt att hålla ihop familjen. Har gått i parterapi och egen terapi nästan hela vårt långa förhållande. Vi hade fina stunder som var fyllda av renoveringar och aktiviteter. Det nära intima mötet har varit få. Jag vet egentligen inte vad han eller relationen till han gav mig. Status. Men han? Ingenting. Aldrig nån bekräftelse eller fysisk närhet. Sex krävdes, tjatades fram. Aldrig initiativ till nåt på tu man hand eller nåt annat heller. Och visst jag blev arg trött bitter.
Efter 17 år tog jag beslutet att lämna honom. Jag kände mig emotionellt utbränd och förkolnad inuti. Han var lika avstängd och skuldbeläggande genom hela skilsmässan. Jag tog allt ansvar och det mesta skulle vara på hans villkor. Jag köpte ut honom ur huset och lånade pengar av mina föräldrar. Han har lidit av depression hela vår relation och tog sig faktiskt upp på fötter och är en mer hälsosam människa idag, men visst lyser det igenom hans egentliga mående som han kanske aldrig bearbetat.
Jag då? Skam, skuld, ånger? Jag träffade en annan snabbt, en gammal kärlek som aldrig blev något då i unga år. Men som nu blossade upp med full kraft. Han kändes som min själsfrände och hade nog alltid gjort. Han skilde sig och hade två tonårsbarn. Han tog aldrig tag i sitt och exfruns boende så dom behöll huset exfrun bodde kvar i och han flytttade in i mitt hus med sina barn.
Jag hade aldrig landat efter skilsmässan, var i spillror men ändå stark och såg med tillförsikt på framtiden. Jag var en uttorkad öken och förblindad att någon fanns där så jag gav mig hän fullständigt. men känslan inuti, fanns att detta inte alls var det jag behövde eller borde vara i.
Jag hade alltså gått ur elden i askan.
Orkar inte skriva allt nu som pågått men jag förstod att han inte är den trygga man jag upplevde och trodde. Jag har förlåtit mig själv för att jag så snabbt gick in i något nytt hade nog aldrig klarat av att lämna annars, var aldrig otrogen eller träffade den nya innan jag skilde mig men vi hade sms kontakt någon vecka före jag lämnade in ansökan.
Jag har bett den nya att flytta då det är ett enormt destruktivt förhållande. Men han ger som inte någon respons på det och nu har jag flyttat ut från mitt hus med min son för jag mår så dåligt av att vara hemma med den stämning och spänning som föreligger.
Jag tänker inte skriva “ner” honom här för det finns inte någon mening med det.
Men det finns psykiska problem och stora kommunikationssvårigheter samt psykisk misshandel. IGEN… Jag jag är helt införstådd med att jag måste landa själv och bli sann mot mig själv. Men just nu är varje dag en kamp för att bevara det positiva i mig som finns.
Jag tycker det är svårt och tungt att skriva här, men jag har kollat runt lite och förstår att det är en fin grupp med mycket stöd. Jag är både fast beslutsam och samtidigt väldigt förvirrad. Jag är rädd för att bli ensam efter att han flyttat vilket måste ske. Jag är glad och tacksam att jag inte försöker stanna och förändra honom, vet att det bara går att förändra sig själv och det är där jag är. Förändra mina mönster.
Jag har så svårt att separera och lämna det som inte fungerar, det ger min sån ångest. Men idag är jag övertygad om att det kommer bli bra. Jag har varit olyckligt kär i min exmake i 17 år och att fortsätta vara i en icke fungerande relation där jag blir förminskad skuldbelagd etc. är inte något jag ska vara i.
Hoppas det finns lite feedback och stöd att få på vägen.
<3
3 gillningar
Vilken resa du har gjort! Och vilken otur med den nye!
Min teori är att det är att köpa grisen i säcken när man träffar någon. Man kan oftast inte veta eller ana de sämre sidorna när man träffas, men när man börjar märka dem gäller det att avsluta relationen direkt. Du har klarat den biten! Bra jobbat!
2 gillningar
@bamse
Fokusera på det du har lyckats med!
Att ta sig ur en destruktiv relation är otroligt svårt. Att ta sig ur två på raken är nästan omöjligt svårt. För mig visar det att du ändå har en stark och sund grund, även om livet och framförallt dina ex har försökt att bryta ned den.
Jag vet att det är oerhört tungt att orka se ett ljus när man är längst ned i mörkret. Men ljuset finns där ändå, och det kommer att bli bättre för dig.
Men med det sagt vill jag inte förringa din situation eller det du känner nu. Jag har också mått fruktansvärt dåligt skick tidigare relationer, och jag vet hur det urholkar och i värsta fall även förändrar den man egentligen är. Jag vet också hur svårt det kan vara att se framåt och orka möta en morgondag.
Men för min del var all smärta och utmattning även blandad med en känsla av lättnad. En lättnad att vara fri.
Och jag hoppas att du också mitt i allt det tunga även kan känna det 
2 gillningar
Tack tack tack!! Gjorde rätt som vågade skriva här!
1 gillning
kontaktade en terapeut i augusti med syfte att gå dit tillsammans med min nuvarande. Han skulle ej följa med sålänge jag “fick mina utbrott”. Jag insåg där o då att han aldrig skulle ta ansvar för sin del i en relation och det kändes faktiskt skönt att han inte ville komma med, vilket enbart skulle förlänga eländet. Terapeuten gjorde en orosanmälan ganska omgående pga mitt mående och sonens otrygghet i samband med bråk som präglats av vansinnigheter.
Jag kom på samtal till soc. och fick fint stöd och förståelse. Skammen och skulden är ju enorm gentemot sonen, 9 år.
Jag har informerat exmannen om situationen och han har faktiskt varit ett stöd under denna tid. Finns dock en viss oro från min sida att han manipulerar mig när jag är psykiskt sårbar. Jag och sonens pappa är överens om grundläggande värderingar så det var inga konstigheter med att soc. föreslog att exet skulle ha hand om sonen mer sålänge min sambo är kvar i huset.
Det är tråkigt och ingen mår bra av att inte träffa sitt barn så jag beslutade att bo hos min väninna med sonen. Soc. berömde oss för vår styrka och önskade oss lycka till. Dom la ner ärendet och startade alltså inte någon utredning.
Sambon förstår ingenting och anser att soc gör fel som bara lyssnat på mig, att allt löser sig om jag tar ansvar och att vi borde låta dom starta en utredning (om huruvida sonen borde omhändrtas) hellre än att jag bor hos min väninna för att ha lugn o ro.
Polisen kom till oss i somras efter sambon försvann o skickade ett självmordsbrev. Trodde han skulle lugna ner sig och sansa sig när polisen ville prata med honom om hans mående o ev. Behov av läkarvård men det slutade med att han satt på golvet och skrek till 4 poliser att dom kränkte honom o att dom inte hade något i hans hjärna att göra.
Poliserna skakde på huvudena och tyckte det var som att prata med en 5 åring. Jag kunde inte annat än att hålla med och fick ett visitkort så jag kunde höra av mig vid behov.
Jag ringde upp för 2 månader sen och fick rekommendationerna att flytta ut och ge sambon uppsägningstid på 3 mån o sen ansöka om avhysning från kronofogden. Samt inte svara på sms.
Är inne på 1,5 månad…
Sambon skriver och ringer och är ledsen ber om förlåtelse säger han vill visa andra sidor att han förstår sina brister…
Frågar vad gör du om jag inte flyttat x datum?
Jag svarar: vad anser du själv är rimligt när jag sagt att det ej fungerar o bett dig flytta sen september? Och jag sover på en luftmadrass i vardagsrummet hos en väninna.
Hans skäl att ej flytta är att han “inte ksm tänka sig sitta i en lägenhet… det skulle han må dåligt av” och att ett hus han vill ha måste vara till salu… znark…
Exet är för första gången på massor av år hyffsat vänlig föreslår att resa till gran canaria över jul…
Jag baxnar. Är bara avstängd trött tom och vill ha lugn o ro.
2 gillningar