Intressant tråd.
Jag kommer att lämna min man. Jag kommer aldrig någonsin lämna mina tre barn men jag har äntligen hittat styrkan efter många års förnekelse att säga det högt. Jag kommer att skilja mig. Men han tror mig inte. Jag hotar och hotar men menar det inte säger han.
Min sida av historien (hans version hade varit en helt annan, där han är den perfekte mannen och jag en psykiskt labil dåre gissar jag):
Jag blev passionerat förälskad. Blundade för de sidor som uppenbarade sig tidigt, de som genom åren har fått mig att känna mig oviktig, oälskad, förminskad som människa. Intalade mig år ut och år in att vi skulle få det bra. NÅN gång. Han har ju alltid sagt att han älskar mig (även om jag länge anat att han inte förstår hur man får en annan människa att känna sig älskad, iallafall har han inte förstått hur JAG behöver känna mig älskad). Han har ju altid sagt att han ”vill fortsätta kämpa så vi får det bra tillsammans”. Han har ju hängt med några gånger på dyr parterapi, det är inte alla män som gör det har jag hört! Sen att han blir arg och alltid går i försvar, t.o.m. i situationer som uppenbart handlar om HANS problematiska beteende är såklart jobbigt. Men han SÄGER ju att han vill kämpa. Kanske har han rätt i att jag överdriver när jag begär att han ska sluta dricka hemma inför barnen? ”Jag sover väl lite djupt ibland när jag druckit lite vin. Och då vaknar jag väl inte alltid när barnen vaknar på natten. Hon säger att jag inte tar ansvar för barnen då” svarade han med en förnärmad fnysning när parterapeuten frågade om han HAR problem med alkoholen, som jag ju anklagat honom för under flera år. Klagat och klagat. Kanske handlar kravet om att jag faktiskt bara vill kontrollera honom, bestämma över honom? Att våra barn har en alkis till farsa som går och lägger sig i deras sängar av misstag när han fyllnat till kanske inte är hela världen ändå? Han är ju inte elak.
Det kanske är att gnälla för mycket på att jag under många år fått leda tillbaka till sängen när han däckat med kläderna på och med teven på hög volym i soffan för att barnen inte ska behöva se den sorgliga synen? Kanske gör pappor så ibland utan att barnen tar min skada? Han är ju inte en sån där UPPENBAR alkis ändå. Väl? Han blir ju aldrig aggressiv och eller beter sig olämpligt sådär som en del gör. Kanske var elakt att säga till honom att jag VÄGRAR torka upp hans piss från toagolvet och toasitsen då han på fyllan för tusende gången missat att lyfta på locket? Det kanske inte är ett sånt stort problem ändå, precis som han säger?!
Sen en dag tog det stopp. Efter 15 år och tre barn. Miljoner försök att nå fram, kommunicera. Acceptera. Vara min egen lyckas smed. Vara den enda föräldern våra barn ropar på när de vaknar på nätterna eller när de är ledsna. Långa brev där jag vädjar, förklarar, lovar att stötta honom. Vi är enade, jag är ju din fru och vill hjälpa dig, se dig lycklig igen! Och stanna kvar om du bara vågar se dig själv i spegeln, se det hela ut MITT perspektiv! Gör det för MIN skull, för VÅRA BARNS skull! För DIN skull, du förlorar oss annars! Så har jag skrivit, vädjande och krävande. Med tårar som torkat in i pappret.
Dessa förtvivlade brev som jag skrivit i förtvivlad desperation har sedan blivit stående olästa i flera dagar där jag placerat dem. Jag har frågat försiktigt om han läst, det är trots allt något avgörande och väldigt känsligt jag skriver om. Hans svar blir att han inte ”hunnit” läsa. Han ”ska göra det snart”. Mina känslor spelar ingen roll för honom. Att jag är så olycklig att hjärtat går sönder bryr han sig inte om. Mina tårar berör honom inte ett dugg eftersom jag överdriver allt, som vanligt. Jag är ju så dramatisk. Han kommenterar aldrig innehållet i brevet. Eller så säger han att han ”kan väl tänka lite mer på det då, om det nu är så jobbigt för sig att se mig ta några glas vin ibland”. Så säger han och vänder mig ryggen.
Han fortsätter dricka. Ibland kan jag inte väcka honom trots att jag ruskar och skriker att jag behöver hans hjälp. Ett av våra barn har blivit sjukt och behöver en förälder hos sig. Men de andra två små är forfarande vakna, jag fixar inte detta själv!! ”VAKNA! Vi måste hjälpas åt nu! Jag fixar inte detta ENSAM!” Jag ruskar skriker i hans öra. Han snarkar till, lägger en fjärt och vänder sig mot väggen. Ensam mamma djupandas, sväljer gråten och gör så gott hon kan.
”Du bara klagar. Är alltid sur på mig. Alltid trött. Du drar dig undan jämt när det blir jobbigt. Du TAR AVSTÅND från din familj, från dina egna BARN och jag får alltid roa dem på egen hand under helgerna, för då ska du ”vila”! Det är verkligen en ansvarsfull mamma det! Fy fan för dig!” Så säger han när jag säger att jag fått nog, han kan inte utsätta sin familj för detta. Jag orkar inte mer!! HUR kan han inte se problemet? Alla följder hans drickande fått! Det han gör och gjort i så många år har skadat mig. Gjort mig sjuk, utmattad och olycklig. Kanske bitter. Ja, jag har nog fan blivit en bitterfitta, men jag har FOG för det! ”För DU är en jävla egoistisk idiot utan någon som helst självinsikt och med ett helt avtrubbat känsloliv! Fy fan för dig!” Jag tappar besinningen inför våra barn, som jag lovat att aldrig mer göra. Förlåt barnen, mamma borde inte blivit så arg! Jag är bara så trött så trött. Och ledsen. Ja, vuxna kan också gråta, precis som barn. Det går över, ingen fara. Jag behöver bara gråta av mig lite. Så säger jag till barnen innan de försiktigt stänger sovrumsdörren.
Efter min senaste sjukskrivning pga utmattning (snart tre år sedan) har jag försökt ta hand om mig själv bättre. Jag måste göra en förändring i livet för att inte hamna i utmattning igen, jag måste bryta mönstret, det sa doktorn till mig. Jag gör mitt bästa. Jag vill bli en pigg och glad mamma igen. För mina barns skull måste jag vara stark. Medvetet har jag låtit min man få göra mer, tänkt att han givetvis borde tycka det är rimligt efter allt jag fixat med i alla är. Nu kräver jag min egentid, försöker sätta ner foten oftare. Delegerat honom att badar barnen (om jag inte ber om det gör han det nämligen inte. De förblir obadade tills jag ber honom eller gör det själv) , jag får inte dåligt samvete för att jag väljer att stanna hemma och låter honom åka iväg själv med barnen till badhuset eller något liknande. Han VET ju att jag ensam gjort det han gör en bråkdel av nu! Det är ju verkligen, den kan man ju inte förneka?
Jag har låtit klädhögen i tvättstugan växa. Och växa. Väntat på att han ska fatta att det är jag, hans utmattade fru som är den där osynliga tvättfen som alltid tvättat och vikt hans kläder och som han verkar ha trott finns. ”Hallå, det finns ingen tvättfe, ledsen att jag lurat dig! Det var jag hela tiden, men nu ligger jag här i sovrummet! Har glömt mitt personnummer och vet inte vilken dag det är längre. Min magiska kraft är slut!” Så vill jag ropa till den man jag gift mig med och som nu irriterat suckar i tvättstugan för att han inte hittar några rena kalsonger. Men jag orkar inte ropa. Knappt tänka. Måste hinna vila så jag kan finnas för mina barn.
Jag ger upp. Jag har försökt tillräckligt. Varit medberoende alldeles för länge. Låtit barnen få växa upp med två olyckliga föräldrar. Känt mig totalt ensam i tvåsamheten. Gråtit och svurit i kudden. I bilen på parkeringen utanför jobbet.
Nu får det räcka. Nu är tiden inne.
Idag fick jag min första visningsinbjudan till en lägenhet i närheten. I en bostadskö jag stått i under flera år ”för säkerhets skull”. Jag tackade ja.