Så känner jag med, jag får kämpa för familjens skull men det kommer nog alltid kännas såhär. Klumpen kommer inte försvinna för mig, tror jag.
De senaste två åren när jag påtalat att jag inte mått bra i relationen har han försökt på olika sätt att vi ska få det bättre. Men under alla år innan detta så har han varit den passiva och jag den som tog mer initiativ till allt, förutom sexlivet där vi båda innan var ganska jämlika med hur vi ville ha det. Jag har det inte i mig längre känner jag. Det är inte att jag längtar efter någon ny, han gör nu ”alla rätt på pappret” men det kanske är för sent. Eller så har vi växt isär, jag vet inte vad det beror på att jag inte känner någon lust att förändra något längre.
Jag har under de senaste åren inte haft någon lust att umgås bara vi två, ingen sexlust bara ångest kring det, ville hellre vara själv, vi har inte kommunicerat bra, bråkat ofta. Tror vi fungerar bättre som föräldrar enbart och inte som par. Men jag vill ändå inte ge upp pga familjen och att såra någon och vara skurken som förstör allt.
Syster.
Du sårar honom som det är nu om han vill och du inte.
1 gillning
Jag var nog ganska klar över att jag var färdig med relationen redan innan vi började leva separat. Men det som gjorde mig helt övertygad var hans beteende under separationen. Det var mycket prat från honom om att han skulle förändra sig, men han visade inget av det i hur han agerade, tvärtom.
1 gillning
Jag är lite osäker på om det är mig du svarar, men jag chansar 
.
Självklart finns det två sidor av myntet och jag har funderat mycket på min del i vad som gick snett i vår relation.
Du kan ha rätt i att han inte klarade av att förändra sitt beteende i den situation som var, men jag hade under lång tid varit tydlig med vilken förändring jag behövde från honom för att vi skulle fortsätta vara tillsammans och till slut fick jag nog när det bara blev värre.
3 gillningar
Intressant tråd.
Jag kommer att lämna min man. Jag kommer aldrig någonsin lämna mina tre barn men jag har äntligen hittat styrkan efter många års förnekelse att säga det högt. Jag kommer att skilja mig. Men han tror mig inte. Jag hotar och hotar men menar det inte säger han.
Min sida av historien (hans version hade varit en helt annan, där han är den perfekte mannen och jag en psykiskt labil dåre gissar jag):
Jag blev passionerat förälskad. Blundade för de sidor som uppenbarade sig tidigt, de som genom åren har fått mig att känna mig oviktig, oälskad, förminskad som människa. Intalade mig år ut och år in att vi skulle få det bra. NÅN gång. Han har ju alltid sagt att han älskar mig (även om jag länge anat att han inte förstår hur man får en annan människa att känna sig älskad, iallafall har han inte förstått hur JAG behöver känna mig älskad). Han har ju altid sagt att han ”vill fortsätta kämpa så vi får det bra tillsammans”. Han har ju hängt med några gånger på dyr parterapi, det är inte alla män som gör det har jag hört! Sen att han blir arg och alltid går i försvar, t.o.m. i situationer som uppenbart handlar om HANS problematiska beteende är såklart jobbigt. Men han SÄGER ju att han vill kämpa. Kanske har han rätt i att jag överdriver när jag begär att han ska sluta dricka hemma inför barnen? ”Jag sover väl lite djupt ibland när jag druckit lite vin. Och då vaknar jag väl inte alltid när barnen vaknar på natten. Hon säger att jag inte tar ansvar för barnen då” svarade han med en förnärmad fnysning när parterapeuten frågade om han HAR problem med alkoholen, som jag ju anklagat honom för under flera år. Klagat och klagat. Kanske handlar kravet om att jag faktiskt bara vill kontrollera honom, bestämma över honom? Att våra barn har en alkis till farsa som går och lägger sig i deras sängar av misstag när han fyllnat till kanske inte är hela världen ändå? Han är ju inte elak.
Det kanske är att gnälla för mycket på att jag under många år fått leda tillbaka till sängen när han däckat med kläderna på och med teven på hög volym i soffan för att barnen inte ska behöva se den sorgliga synen? Kanske gör pappor så ibland utan att barnen tar min skada? Han är ju inte en sån där UPPENBAR alkis ändå. Väl? Han blir ju aldrig aggressiv och eller beter sig olämpligt sådär som en del gör. Kanske var elakt att säga till honom att jag VÄGRAR torka upp hans piss från toagolvet och toasitsen då han på fyllan för tusende gången missat att lyfta på locket? Det kanske inte är ett sånt stort problem ändå, precis som han säger?!
Sen en dag tog det stopp. Efter 15 år och tre barn. Miljoner försök att nå fram, kommunicera. Acceptera. Vara min egen lyckas smed. Vara den enda föräldern våra barn ropar på när de vaknar på nätterna eller när de är ledsna. Långa brev där jag vädjar, förklarar, lovar att stötta honom. Vi är enade, jag är ju din fru och vill hjälpa dig, se dig lycklig igen! Och stanna kvar om du bara vågar se dig själv i spegeln, se det hela ut MITT perspektiv! Gör det för MIN skull, för VÅRA BARNS skull! För DIN skull, du förlorar oss annars! Så har jag skrivit, vädjande och krävande. Med tårar som torkat in i pappret.
Dessa förtvivlade brev som jag skrivit i förtvivlad desperation har sedan blivit stående olästa i flera dagar där jag placerat dem. Jag har frågat försiktigt om han läst, det är trots allt något avgörande och väldigt känsligt jag skriver om. Hans svar blir att han inte ”hunnit” läsa. Han ”ska göra det snart”. Mina känslor spelar ingen roll för honom. Att jag är så olycklig att hjärtat går sönder bryr han sig inte om. Mina tårar berör honom inte ett dugg eftersom jag överdriver allt, som vanligt. Jag är ju så dramatisk. Han kommenterar aldrig innehållet i brevet. Eller så säger han att han ”kan väl tänka lite mer på det då, om det nu är så jobbigt för sig att se mig ta några glas vin ibland”. Så säger han och vänder mig ryggen.
Han fortsätter dricka. Ibland kan jag inte väcka honom trots att jag ruskar och skriker att jag behöver hans hjälp. Ett av våra barn har blivit sjukt och behöver en förälder hos sig. Men de andra två små är forfarande vakna, jag fixar inte detta själv!! ”VAKNA! Vi måste hjälpas åt nu! Jag fixar inte detta ENSAM!” Jag ruskar skriker i hans öra. Han snarkar till, lägger en fjärt och vänder sig mot väggen. Ensam mamma djupandas, sväljer gråten och gör så gott hon kan.
”Du bara klagar. Är alltid sur på mig. Alltid trött. Du drar dig undan jämt när det blir jobbigt. Du TAR AVSTÅND från din familj, från dina egna BARN och jag får alltid roa dem på egen hand under helgerna, för då ska du ”vila”! Det är verkligen en ansvarsfull mamma det! Fy fan för dig!” Så säger han när jag säger att jag fått nog, han kan inte utsätta sin familj för detta. Jag orkar inte mer!! HUR kan han inte se problemet? Alla följder hans drickande fått! Det han gör och gjort i så många år har skadat mig. Gjort mig sjuk, utmattad och olycklig. Kanske bitter. Ja, jag har nog fan blivit en bitterfitta, men jag har FOG för det! ”För DU är en jävla egoistisk idiot utan någon som helst självinsikt och med ett helt avtrubbat känsloliv! Fy fan för dig!” Jag tappar besinningen inför våra barn, som jag lovat att aldrig mer göra. Förlåt barnen, mamma borde inte blivit så arg! Jag är bara så trött så trött. Och ledsen. Ja, vuxna kan också gråta, precis som barn. Det går över, ingen fara. Jag behöver bara gråta av mig lite. Så säger jag till barnen innan de försiktigt stänger sovrumsdörren.
Efter min senaste sjukskrivning pga utmattning (snart tre år sedan) har jag försökt ta hand om mig själv bättre. Jag måste göra en förändring i livet för att inte hamna i utmattning igen, jag måste bryta mönstret, det sa doktorn till mig. Jag gör mitt bästa. Jag vill bli en pigg och glad mamma igen. För mina barns skull måste jag vara stark. Medvetet har jag låtit min man få göra mer, tänkt att han givetvis borde tycka det är rimligt efter allt jag fixat med i alla är. Nu kräver jag min egentid, försöker sätta ner foten oftare. Delegerat honom att badar barnen (om jag inte ber om det gör han det nämligen inte. De förblir obadade tills jag ber honom eller gör det själv) , jag får inte dåligt samvete för att jag väljer att stanna hemma och låter honom åka iväg själv med barnen till badhuset eller något liknande. Han VET ju att jag ensam gjort det han gör en bråkdel av nu! Det är ju verkligen, den kan man ju inte förneka?
Jag har låtit klädhögen i tvättstugan växa. Och växa. Väntat på att han ska fatta att det är jag, hans utmattade fru som är den där osynliga tvättfen som alltid tvättat och vikt hans kläder och som han verkar ha trott finns. ”Hallå, det finns ingen tvättfe, ledsen att jag lurat dig! Det var jag hela tiden, men nu ligger jag här i sovrummet! Har glömt mitt personnummer och vet inte vilken dag det är längre. Min magiska kraft är slut!” Så vill jag ropa till den man jag gift mig med och som nu irriterat suckar i tvättstugan för att han inte hittar några rena kalsonger. Men jag orkar inte ropa. Knappt tänka. Måste hinna vila så jag kan finnas för mina barn.
Jag ger upp. Jag har försökt tillräckligt. Varit medberoende alldeles för länge. Låtit barnen få växa upp med två olyckliga föräldrar. Känt mig totalt ensam i tvåsamheten. Gråtit och svurit i kudden. I bilen på parkeringen utanför jobbet.
Nu får det räcka. Nu är tiden inne.
Idag fick jag min första visningsinbjudan till en lägenhet i närheten. I en bostadskö jag stått i under flera år ”för säkerhets skull”. Jag tackade ja.
7 gillningar
Heja dig! Jag vet hur svårt det är att lämna, men nu är du på väg! Det är verkligen hög tid!
2 gillningar
Jag känner så med dig. Även om våra historier är olika, så känner jag så väl igen känslorna. Paniken när man försöker nå fram, men partnern mest rycker på axlarna. När ens envisa vilja att stå kvar, inte är värd det man vill att den ska vara.
Men du, ett steg i taget nu, du har tagit det första. Och jag anar att du precis som jag för några år sedan, blivit utbränd till viss del (eller stor del) pga din relation, så att lämna den kan vara en värdefull del i din återgämtning på sikt, även om det känns svårt nu.
Kram
6 gillningar
Jag lämnade min dåvarande man för snart 4 år sen när jag precis som du försökt SÅ länge att få honom att fatta hur hans drickande påverkade hela familjen. Så stor del av mitt liv och min energi gick åt till att parera för, oroa mig och ta hand om konsekvenserna av hans supande.
Jag har inte ångrat mig en sekund även om det var en jobbig process under skilsmässan och jag mår så bra nu.
All styrka till dig, hoppas du kommer fram till ett beslut som känns bra för dig!
4 gillningar
Tack, du beskriver det så bra. Det jobbigaste för mig just nu är att jag blivit boven, svikaren. ”som en blixt från klar himmel” eller ”Från en dag till en annan vill du plötsligt skilja dig” är exempel på yttringar från min man. Blir alldeles mållös. Paradoxalt nog har han även sagt att han ”tappat all tillit” till mig när jag är efter år hotar med skilsmässa. Och sen när hotet blir verklighet, för att han valt att inte lyssna utan bara låter allt jag sagt rinna av, då är jag OCKSÅ en svikare. Försöker förstå resonemanget men kan inte. Det spelar heller ingen roll längre.
Alla mina försök, mina tårar, min vädjan. Mina brev. Mina initiativ till parterapi och familjerådgivning. Så många år jag har stannat kvar med hoppet om att han en dag kommer förstå. Att han ska inse att jag kanske kan försvinna och att han då ska göra sitt allt för att rannsaka sig själv, kämpa på riktigt för att han älskar mig! Men det händer aldrig.
Jag har suttit och gråtit så jag skakat men aldrig fått tröst. För att jag ”överdriver” eller ”överreagerar”. Förstår inte varför han hävdar att han älskar mig och vill fortsätta vara gift med mig när han behandlat mig och vårt äktenskap så vårdslöst. Och nu kastar han ur sig allt som han anser är fel med mig, det HAN anser förpestat äktenskapet. Att jag är sur, arg, kontrollerande (för att jag krävt att han söker hjälp för sitt missbruk), att jag är trött, slarvig, stressad…. Och allt detta stämmer, men han frågar sig inte VARFÖR jag är på detta sätt?!
5 gillningar
Nu finns det en kategori “Lämnare” där vi som lämnat och de som funderar på att lämna kan skapa trådar.
5 gillningar
Har precis kommit till den insikten själv. Tror ni att attraktionen kan komma tillbaka eller ör det helt kört?
Beror på. Du måste få utrymme och egen tid så du kan känna efter.
1 gillning
Ja Fyfan. Jag och frun har flyttat isär på prov nu. 6 vecko har det gått och jag äts upp av detta limbo. Vet inte vad jag vill, hon vet inte vad hon vill.
Kallade till möte ikväll för jag tänkte avsluta men fick kalla fötter. Mår så dåligt av att inte kunna antingen jobba på relationen eller gå vidare.
Går sönder av att bara truga igenom varje dag så här.
1 gillning
Har fått fruktansvärda aha upplevelser om mig själv och har snöat in ordentligt på dom här 16 personlighetsgrejjen.
Jag är ENTP-T och det var en kall dusch som heter duga.
Är inte alls nöjd med den men vad ska man göra. Har precis insett min totalt värdelösa självkänsla så försöker att vara snäll med mig själv och intala mig att det är ok att vara sig själv men ändå.
Usch vilket uppvaknande jag fick av att läsa om ENTP-T. Verkligen spot on allting. Speciellt om man söker på ENTP dark sides på youtube
Kan du inte fokusera mer på de positiva sidorna med ENTP? Jag har en nära släkting som har gjort testet och blev ENTP, och flera personer som jag gissar skulle få det resultatet om de testade. Vad är det du tycker är så dåligt…?
Jag har uppfattat 16-personlighetsgrejen som att alla typerna har både styrkor och svagheter. Inte att någon är bättre eller sämre.
Sen är ju det här ingen tvärsäker vetenskap. Du är ju inte dömd till att vara en fullblods-ENTP för alltid, särskilt om du inte gillar de egenskaper som tillskrivs den typen.
Jag har haft en hel del nytta av Myers-Briggs-testet för att förstå lite mer hur jag fungerar, men inte ska du betrakta det som en orubblig sanning som man inte kan råda över!
Har väll inga problem alls med dom positiva sakerna. Men sök på ENTP dark sides på youtube så ser du vad jag brottas med.
Problemet är väll att min moral krockar med min personlighet och det gör att jag inte är nöjd med mig själv vilket i sin tur gör att jag inte alls är snäll mot mig själv i tankegångarna därav min låga självkänsla.
Som sagt har insett för ett par dagar sedan att jag har dålig självkänsla. Har aldrig erkänt det för någon eller för mig själv. Träffade en psykolog för länge sedan ang ångestproblematik och hon tjatade mycket om det men förnekade det i sten. Tror det var för att jag hade svårt att skilja mellan självkänsla och självförtroende. För stundvis har jag ett groteskt stort självförtoende (vilket jag hatar att jag har eftersom jag inte vill va den som ser ned på andra och tycker att jag är grandios).
I korta drag. Skulle jag kliva ur mig själv och träffa mig skulle jag tycka jag va den största douche jag träffat.
Och i mångt och mycket har jag varit skurken i förhållandet och sårat min fru oerhört mycket vilket gör sjukt ont och ger mig ångest. Trots att beslutet att flytta isär var gemensamt är det ett väldigt hard pill to swallow.
Ursäkta om det låter rörigt men känns som jag håller på att få en stroke. Min hjärna har gått på högvarv i 6 veckor.
Med bra självförtroende menar jag att i vissa stunder är det nästan med narcissistiska drag.
Tror ärligt talat att vi inte passar ihop. Men jag älskar henne och det är så svårt att lämna. Vi har varit ihop i 13 år, har 2 barn och gifta 3 år. Ett jättefint hus också.
Tänkte lämna idag för jag är typ 70-80% säker att det blir bäst även fast jag egentligen inte vill OCH att det känns som hon mått så bra av att bo isär vilket gjort att jag tänkt att hon är redan “färdig” men inte törs säga det. ( Hon har extremt. Och då menar jag EXTREMT svårt att ta även det enklaste av beslut). Det visade sig att hon verkligen inte har bestämt sig och jag tror på henne på riktigt. Vi enades om att ge det lite mer tid för att känna efter.
Det gör också sp sjukt ont att hon mår så bra vilket betyder att det var jag som var anledningen till att hon mådde dåligt. Hade bara inte jag funnits hade hennes liv varit hur bra som helst.
Samtidigt stämmer allt med entp sp bra. Typ att jag MÅSTE få bli helt uppslukad i hobbys, gillar att diskutera och argumentera, har noll respekt för den andres känslor i vissa fall, allt för sanningens skull. Högt till tak och ingen farstu. Och då tänker jag: vem fan vill ha mig om vi skiljs? Jag kanske ba ska bita ihop och göra mitt absolut bästa för att hon ska stå ut med mig. Kommer aldrig träffa nån ny. Sen hjälper det inte att hon är hutlöst snygg och snäll också. Jag kan va mycket charmig när jag är mitt bästa jag men utseendemässigt spelar hon en helt annan liga än mig. Jag vet att det inte borde spela nån roll men pp nått omoget jävla fjantigt vis gör det de för mig.
Det kommer ta 39 min på krogen för henne att hitta någon som ör både snyggare och snällare än jag som kommer göra henne lyckligare än jag nånsin kunnat
Jag är inte van att bara “stanna i känslor”. Eftersom jag är ENTP strävar jag alltid efter att bli så bra som möjligt och må så bra som möjligt och iom är jag väldigt pragmatisk.
Jag är som sagt inte 100 på att jag vill lämna men tänkte mest göra det i desperation bara för att kunna få sörja och sedan gå vidare. Känns som jag blir torterad till döds och vill ba få det överstökat och vila i frid
Försök ta dig tid och fundera ordentligt på vad du vill!
Fokusera även på saker du mår bra av!
Även bra att fundera kring ”varför hon vill lämna”. Då menar jag gräva på djupet. Verkligen försöka se hennes sida av saken. Och se i vilken mån ditt agerande skapade situationen.
Är tufft att bli lämnad men även tufft att lämna. Den som lämnar jag säkert tänkt på det länge. Har kanske hintat om det under månader/år och mer eller mindre tydligt visat vad hen vill ändra på.
Den som lämnar går iväg från trygghet, ekonomi, barn mer sällan och kan målas upp som den ”onda”. Menar att ett beslut att lämna är tufft. Man är villig att offra mycket bara för att slippa leva med en. Troligen tappat hopp, framtidstro, trygghet och däri även kärleken.
Kan vara en personlig kris (medelålders/barn/jobb/osv) men hen vill inte gå igenom detta med en. Frågan är varför? Brist på trygghet? Dåliga erfarenheter från tidigare kriser? Inte gemensamma mål? Osv Osv.
Hur fungerar det att separera på prov?
Hur han ni delat upp det?
Jag är också ”lämnad” och har en provseparation.
Min fru tog upp skilsmässa/space i påskas. Sedan maj kör vi någon slags provseparation. Ger henne ”space”. Vi växlar boende ca varannan vecka. Så ca en vecka bor man i huset med barnen (båda under 10) och ca varannan vecka någon annanstans.
I början var någon annanstans en blandning mellan vänners gästrum/soffor, en lånad lägenhet några dagar, hotellrum.
Nu har vi en tillfällig extra lägenhet till och med september. Därefter (eller inför) måste mer långsiktiga beslut tas.
Jag önskar bibehålla äktenskapet men inser att jag måste jobba på ganska mycket för att få det att fungera. Stärka mig själv. Förbättra mig själv. Förändra mig själv. Den enda jag kan påverka är mig själv. Antingen kan jag ”rädda” äktenskapet eller så kommer jag stå starkare och med bättre insikter för mig själv. Hårt jobb. Tuffa reflektioner.
Ps: vi har varit ett par i 16 år och gifta i över 10 år.
3 gillningar
Jo jag har gjort enorma insikter om mig själv. Hennes självinsikter lyser med sin frånvaro. Hon verkar inte ens reflektera över hennes egen part i detta. Det är dock en del av hennes personlighet. Inte att hon inte tycker att hon själv nånsin gör några fel (Jo kanske lite så också) men framförallt att inte tänka rationellt och analytiskt utan bara emotionellt och en ovilja att göra nått åt det.
Jag och andra sidan är väll lite extrem åt andra hållet och låter aldrig känslor påverka ett beslut. Är nog därför jag har det så svårt nu eftersom nu får verkligen känslorna va med i spelet.
Alltså “så känner jag just nu” men ställer sig aldrig frågan om VARFÖR och går det att göra något åt?
Ja det känns helt omöjligt att komma fram till ett beslut. Heeeelt omöjligt. Hjärtat säger en sak och hjärnan en annan.
Det va inte hon som drog upp det utan vi båda är lika delaktiga i beslutet om att prova va särbos.
Dock verkar hon ta det väldigt bra och det gör inte jag. Min teori är att hon inte reflekterat nått över hennes del i det hela och tycker att allt är mitt fel medan jag gjort väldigt mycket reflektion och bedriver nu nått sorts självförakt.
Eller så mår hon helt enkelt bara bättre utan mig och det känns hemskt.
Och jag kanske mår bättre utan henne på sikt också men inte just nu.
Eller så mår jag bara dåligt av att inte veta vad jag själv vill.
Nog en kombination av allt
1 gillning