Vi båda gifte oss när vi var unga 20 respektive 23 år.
Jag och hon är väldigt olika. Hon är tyst och tillbaka dragen svår att prata om vad hon känner och tycker. Hon kan inte föra nått längre resonemang, hon säger ofta att hon inte vet.
Flera av mina vänner har nu sagt i efterhand att de aldrig riktigt lärde känna henne. Jag kan nu i efterhand även säga att jag inte hade koll på vad som hände i henne heller. Hon svarade alltid att hon inte vet, när man frågande någon djupare fråga. Hon undvek nästan alla konflikter om skede i hennes liv. Jag trodde att hon var en rätt endimensionell person, dvs. att hon inte kände eller tyckte så mycket. Folk i hennes omgivning beskrev henne bara som söt och trevlig.
Det två sista åren har det hänt mycket i henne, hon blev färdig lärare och började arbeta. I början hade hon de jättetufft grät nästan varje dag på jobbet. Jobbet var väldigt tufft. Efter några månader blev det bättre och hon kom in i sin nya roll. Men hon sa att hon inte kommer vara en klasslärare någon längre tid, hon ville bli rektor.
I början av förra året sa hon att jag kände som en inneboende och att vi var typ som “bästa vänner”. Jag hade då ett väldigt ansträngande arbete med mycket press vilket gjorde så att jag var känslomässigt frånvarande. Vi bestämde oss för att jag skulle byta jobb och så kom det aldrig mer upp. Vi hade bra tillsammans mycket på var sitt håll men vi umgicks varje helg och två vardagar i veckan.
Sedan hände en rätt stor personlighetsförändring. Hon började ta plats i sociala sammanhang, mycket mer framåt, dra skämt osv. Hon trivdes verkligen i arbetslaget, de gjorde saker tillsammans AW osv. Hon tränade säkert fem pass i veckan och träningen gav verkligen resultat för henne både kroppsligt och psykiskt. Hon fick en helt annan självkänsla typ. Hon började dansa pardans en gång i veckan. Hon började även plötsligt gå på krogen med hennes arbetskamrater och dansfolk.
Månaderna innan bomben hände det flera andra saker.
Hon började gå långa promenader mellan en till tre timmar. Hon berättade inte vart hon var utan bara sa att hon tog en promenad. Hon tog promenaderna de dagar hon inte tränade. Jag tänkte att hon bara ville var aktiv då hon tog träningen på stort allvar. Jag frågade om det och hon svarade så med.
På dansen var hon borta länge mellan fyra till fem timmar. Hon var glad och full med energi. Mina föräldrar tyckte hon verkligen hade utvecklats, på ett positivt sätt.
Hon har alltid gillat kläder och shoppa men fixade till sig ännu mer nu. Hon började gå till krogen på helgerna med sina vänner. Hon sa att hon skulle ut och dansa med kompisar. Hon kom hem vid 03 på natten en gång och var full. Det är typ första gången hon var märkbart berusad. Jag var ju orolig när hon gick hem på kvällarna, att nått skulle hända, så jag ville att hon skulle skriva vart hon var och när hon började gå hem. Men hon blev sur och sa verkligen på skarpen att jag inte skulle oroa mig. Hon började sedan avsluta våra gemensamma aktiviteter på grund av att det krockade med dansen.
En kväll i november sa hon plötsligt att hon inte var lycklig, att hon ville bli lycklig och att hon inte visste om det var med mig. Det kom som en total chock för mig jag trodde hon levde livet med träning, AW, jobbet gick bra och projekt. Jag fattade ingenting. Jag har flera gånger frågat henne vad hon tänker och tycker om saker och ingen har liksom kommit upp så.
Vi låga bägge helt vakna i sängen. Dagarna efter fixade jag mat till henne och gjorde ordning i hemmet när hon jobbade. Tre dagar senare sa hon att hon inte visste om hon ville vara med mig längre och att hon kanske inte ville kämpa för oss. Hon åkte till sina föräldrar över helgen och på söndagen när hon kom hem sa hon bara att det var slut. Hon var iskall, totalt empatilös och sa att parterapi inte kommer hjälpa det här. Totalt iskall och bestämd på ett sätt jag aldrig har sätt hos henne tidigare. Hon sa att hon hade känt sig ensam och övergiven och att vi inte möts i något utan går om varandra och att hon har tänkt på detta under en längre tid.
Jag sa att hon inte fick sova i lägenheten den kvällen. Mitt liv vändes totalt upp och ner. Jag gick ner åtta kilo på två veckor.
Jag fattade ingenting. Jag visste vi hade haft det jobbigt men vi har aldrig bråkat eller talat om att separera innan.
Jag fick sedan redan på att hon hade fixat med skilsmässan redan innan hon åkte till hennes föräldrar, dvs innan hon sa att det var slut. Det tog henne 14 dagar att flytta från vår lägenhet. Hon tömde den på alla våra bra saker och stack. Hon svarade inte på sms, bara om de gällde bodelningen. Jag skrev om allt våra gemensamma upplevelser och hon bara svarade två gånger ”har du någon att prata med?”
Hon har brutit med alla våra gemensamma vänner. Fler vänner har skrivit fina meddelanden men hon har inte svarat på några. Vi har aldrig varit ifrån varandra mer än kanske några dagar på åtta år.
Jag träffade henne för några dagar sedan, då hade det gått två månader sedan flytten, vi har haft noll kontakt, och gjorde klart bodelningen. Hon var helt blek i ansiktet, kunde inte ha ögonkontakt och såg deprimerad ut. När jag såg hennes vid flytten var hon stark, beslutsam och empatilös. Nu var det nått annan jag såg. Hon grät för hon tyckte synd om sig själv på nått vis men visade ingen ånger för hennes beslut. Vi var ihop i elva år.
Till saken hör att jag under sommaren fick en känsla av att hon fick sitt från något annat håll. När hon på morgonen efter krogen var hemma kändes hon kall och avståndstagande. Jag trodde hon var bakis bara. Under en vecka i juni var hon väldigt sugen plötsligt. Ungefär en månad innan bomben drömde jag om att hon vill skiljas.
Det tog henne två veckor att flytta ut och mindre än en månad att skilja sig…
.
