Mornarna är mjuka och behagliga. Jag startar med kaffe på min uteplats. Njuter av att vara ledig. Jag styr min tid och kan komma iväg hemifrån hur snabbt eller segt jag vill. Jag kan åka och bada vart jag vill, stanna så länge jag vill och ha med vilken mat jag vill. Jag kan sträckläsa feelgood utan att bli avbruten, eller sova. Veckor av efterlängtad egentid ligger framför mig. Tid som jag, bara Jag, förfogar över.
Men jag är så ensam. Och ledsen.
Förstår din känsla. Mina barnveckor är så intensiva så jag de sista dagarna längtar tills jag får bara vara min andra vecka. Men några dagar inpå barnfria veckan kommer den där känslan av ensamhet. Det är tyst hemma. Tankarna smyger sig på. Har vänner att umgås med men de har ju sina liv och kan inte roa mig för jämnan. Och jag vet ju att jag måste lära mig hantera att vara själv också.
Sen undrar jag om människan ens är gjord för att leva såhär, ensam. Själv är jag väldigt social och älskar att ha ”min person” omkring mig. Men det ska ju vara rätt person och inte bara för sakens skull…ville bara lämna ett litet inlägg och påminna dig om att det är så himla vanligt med denna känslan! Många upplever stor känsla av ensamhet efter en separation.
Tack! Jag känner igen mig. Ibland tänker jag att det skulle behövas ett kollo för nyskilda så man slipper känna sig som ett bihang på kompisarnas familjer. 
Nu är jag på väg ut för en ensam dag vid vattnet. Bara jag tar mig för något känns det lite bättre. Det är verkligen en känslomässig berg- och dalbana de här sommardagarna.
Väldigt bra idé!
Förstår precis, nu är min semester snart slut. Veckorna med barnen är och har varit intensiva medan de barnfria har varit mycket ensama och många dagar har jag inte tagit mig ur huset alls. Min semester blev inte alls som jag tänkt mig, att jag skulle njuta av min egentid till max, har inte njutit mycket kan jag säga ska faktiskt bli skönt att börja jobba igen.
Jag har för första gången åkt på semester själv. Hyrt ett boende nära havet. Ligger på stranden för mig själv på dagarna, sitter ute på en trapp i nuet och äter min middag efter en löprunda.
Tänker att jag har det rätt bra. Men ändå… såklart ensamt.
Jag har mina barn snart igen. Då är det full rulle. Säkert också därför jag har svårt att koppla av nu. Försöker och det finns stunder då jag läser boken utan att bryta av med något annat.
Vi fixar det här! Vi njuter av dagarna! Sen . … kommer en ny tvåsamhet. När vi vill och är redo.
När jag låg på stranden idag såg jag plötsligt andra ensamma. Lite här och där låg andra utan sällskap, både män och kvinnor. Tjejer och killar. Jag började fundera på om de var singlar eller bara hade tagit en liten paus från familj eller partner. Om de var nöjda med livet eller sorgsna. Om de kände sig ensamma precis som jag.
En annan som har sin första semester som separerad. Har inte heller varit som jag trott. Började med att min första ensamma semestervecka bryta ihop för jag saknade barnen så, som jag haft hemma en hel vecka utan de vardagliga rutinerna. Sen kändes det något bättre och jag spenderade några dagar till att bara ta det lugnt. Har också träffat en del vänner efter det men märker att tankarna och ensamheten smyger sig på mig. Antar det är för det är första veckan jag sitter “ensam” såhär för första gången i livet. Så skulle väl klassa det som normalt. Måste försöka se framstegen också, att jag nu under jobbveckorna faktiskt njutit av att vara själv efter jobbet och inte suttit och krisat. Undrar hur lång den här processen ska bli…snart ett år sen jag separera men bara bott själv i ett halvår…
En till som känner igen sig. Första semesterveckan utan barn var mycket tung och jag sjönk ned i superdepp.
Klättrade därefter dock mig upp igen. Andra ensamma semesterveckan bättre. Försökt planera in roliga aktiviteter för mig själv och med någon vän om de haft tid. Försökt göra minst en sak som känts rolig/trevlig/bra varje dag.
Och jag mår bättre denna andra vecka.
Även om jag vet att min före detta är med min dotter, hans nya och hennes dotter på min före detta familjs landställe där vi spenderat så många somrar tillsammans, vilket har varit utmanande att orka tänka på.
Men har ändå försökt hålla det jag lovat mig själv att göra och samtidigt sett till att ha det hyfsat städat och trevligt runt mig hemma. Köpt och lagat god mat, unnat mig ett extra glas vin.
Igår var jag på bio själv och la också märke till att det var en till kvinna som gick själv. Kände mig lite mindre ensam då.
Men jag tänker också att det där med kollo eller göra någon gemensam aktivitet med andra singlar/separerade skulle vara fint, speciellt under semestertider när saknaden och tomheten känns större.
För mig var det ett år sedan har också bott själv i ett halvår och jämfört med förra sommaren, när jag tänker på det, som var totalt kaos, jag var i chock och bottenlöst ledsen och arg så är jag tacksam att jag är över det värsta ändå. Men det tar tid, verkligen. Och nya utmaningar hela tiden…