En sak frapperar och förvånar mig.
Jag ser flera användare som skriver om sina x som ljugit, bedragit, fått dem att må dåligr, behandlat dem som skit att de är “min livs kärlek”, “min bästa vän”, “mannen med stort m/ kvinnan med stort k”.
Jag finner det märkligt att ens livs kärlek/ bästa vän o s v beter sig såsom deras agerande och sätt att vara. På mig låter det mer som “Svarte Petter/ svarte Petronella”.
Hur vore det att ta av sig filtren, se och erkänna för sig själv vad som i själva verket var pudelns kärna och kalla det vid dess rätta namn istället för att urskuldra, bortförklara, förmildra och släta över?
Det är ingen skam att ha blivit manipulerad, grundlurad, upptäcka att innehållsförteckningen inte var korrekt, däremot tycker jag det är konstigt att hålla fast vid och glorifiera det som visat sig vara undermåligt, tärande och understundom ärkefalskt och säga att "oh, det var den mest fantastiska, underbaraste, finaste person o s v.
Jag är beredd att hålla med dig. I en av alla relationsböcker som jag plöjde under ett par år läste jag en mening som fastnade:
Du har inte blivit lämnad av mannen i ditt liv, för mannen i ditt liv kommer inte lämna dig.
(fritt återgivet från minnet)
Och det här går ju att tillämpa på alla möjliga destruktiva beteenden som vissa personer uppvisar i samband med att relationen kraschar.
Såvida man inte hela livet har drömt om en egoistisk skitstövel, en värdelös kommunikatör, en emotionellt omogen ghostare eller en otrogen lögnare så är det inte sitt livs kärlek man har förlorat.
Snarare har man förlorat en lycklig illusion. Vilket gör nog så ont! Jag minns hur jag föraktade mig själv djupt och länge för att jag inte hade insett att mitt ex i hög grad var en illusion. Och så sorgen på det, dessutom. Det gör att hela verkligheten skälver.
Men väldigt raskt insåg jag att jag på inga villkor vill ha en partner som vägrar prata utan dumpar sin flickvän så fort det blir minsta lilla motgång i livet. Och det hjälpte mig att inte fastna i nostalgiska drömmar om hur underbart vi hade haft det, eller om att han skulle ångra sig.
Samtidigt tror jag att det här glorifierandet är en del av krisens alla faser. Det hör ju till att man förnekar sanningen för den är för svår att ta in i sin helhet.
Jag går nog ytterligare lite längre i och med att jag inte tror att det finns EN drömprins/-prinsessa.
Det kan mycket väl ha varit drömpersonen under en tid av ens liv men sen händer olika saker i våra liv som gör att vi växer i sär. Det kanske hade kunnat räddas om vi sett det i tid men ofta gör vi inte det och så är skilsmässan ett faktum.
Jag tror vi kan hitta fler drömpersoner i våra liv och att den som gjort en illa fortfarande benämns Drömprinsen är väl för att han en gång var det, eller åtminstone trodde man det (eller ville det) och som Trassel också skriver är sanningen svår att ta in.
Vi sörjer det som var (eller hade kunnat blivit).
Det kan ju också vara så att det beskriver en sorg över att den person man satte högst uppenbarligen inte gjorde detsamma och det gör väldigt ont och är svårt att acceptera.
Jag är ju på lämnarsidan, men känner ändå igen mig i att ha blivit sviken och snuvad på min dröm. Nu var det ju inte det du skrev om men tycker ändå att mitt inpass är på sin plats eftersom det hänger ihop med avsluta och till viss mån krossa ett livsverk: relationen och alla tillhörande rutiner, ritualer, egendomar om platser man har möjlighet att nyttja och skapa upplevelser i tillsammans.
Jag bär (dagligen) fortfarande saknad och processar en till synes dödfödd inre dialog om vad som var kärnan och varför jag var oförmögen att vända skeppet utan valde att göra myteri och gå på plankan. Trots att jag på många plan gjorde mitt livs seglats. Allt runt stämde, förutom kommunikationen och närheten i relationen. Men ändå fanns det en grundkärlek till partnern jag lämnade. Jag klarade inte av att hantera eller konstruktivt kommunicera om allt det viktiga som berörde oss. Det saknades en förtrolighet. Det var massa uppslitande gräl och konflikter, bitterhet och ledsna och rädda barn.
Men ÄNDÅ har jag sörjt min familjedröm. Kännt som att min värld har berövats mig. Fast jag stod vid rodret. En röta som krävde nödvändig amputation. Jag saknar min gamla rörlighet, har fantomsmärtor.
Jag säger inte att det är samma som att bli sviken av någon, absolut inte, men det är väl till stor del illusionen vi sörjer? Att
verkligheten visade sig vara annan än den man hoppades på.
Helt rätt, kan inte sägas tydligare. Men det där tar inte så sällan tid… i synnerhet om man blivit lämnad på det mest trista sätt. Då tar det tid innan man kan lägga ihop ett och ett och få det till två. I synnerhet efter en flerårig relation. Iaf var det så för mig, flera år efteråt så tänkte jag alltid på honom som mitt livs kärlek.
Men till sist händer det ändå, att slöjorna faller och man ser vad för dysfunktionalitet man krängt in och ut på sig för. Utan att få så speciellt mycket tillbaka, om ens något…
Jag tror att det handlar om två sidor här. Å ena sidan var parten som var ens livs stora kärlek just det under en period i livet. Antingen visade inte parten att hen var ett svin av rang eller så såg man det inte pga alla rosa små moln. Anledningen är oviktig. Man var så förälskad och allt var skimrande rosa.
Sen kraschar det och man upptäcker att den man älskade inte alls är den man trodde.
Det är nog svårt att ta in. För till en viss punkt så var det ju rena drömmen men den bubblan sprack. Så jag tror att man får dela in det i ett “före” och ett “efter”. Det är garanterat inte så för alla men för en del kan jag tro. Och då blir det att det var ens livs kärlek som senare visade sig vara den största skitstöveln.
Jag anser att mycket handlar om hur man lärt sig hantera sina känslor. Är man en antingen eller -person så brukar man fastna i det svartvita tänkande om “den rätta”, eller åt andra hållet “värsta exet” osv. Ju mer man tänker vårt känsloregister som en regnbåge där alla färger finns och alla känslor får plats, desto mer kan man se både sig själv och andra med hela färgskalan.
Sedan tycker jag att @Trassel har en poäng med att man i krisfas inte kan tänka eller se klart, det blir oftast antingen eller.
Så om du frågar mig @Rulle är mitt svar att det är mänskligt att fastna i “bästa” eller “värsta” men vi har alla samma möjligheter att lära oss hitta nyanserna i både våra tankar och i våra känslor. För läkningens skull är det avgörande att kunna se både sig själv och den andra utifrån flera perspektiv.
På sistone har man ju verkligen slagits av detta fenomen, men iaf jag tänker att det enda positiva med att till varje pris klösa sig fast i dysfunktionella relationer med destruktiva män(niskor) är väl att dessa då håller sig borta från dejtingarenorna (några av dem iaf) så att andra intet ont anandes, kvinnor oftast, slipper råka ut för dessa underliga varelser
För att de flesta som skriver härinne är i början av chock/förnekelsefas, därefter bearbetnings fas osv. När de väl börjat nyorientera sig och vet att det inte var drömprinsen/prinsessan så gör de oftast annat än att skriva här.
Det är ju inte så många som hänger här år efter år… (även om jag är en av dem )
Så det kanske borde finnas ett annat bättre forum för dem som gått vidare och tycker det är träligt att folk inte hoppar över alla jobbiga faser och går direkt till acceptans.
Det tar tid och kanske ännu längre tid just för att man levt i en destruktiv, manupulativ relation.
Jag vet att mitt ex är min första riktiga kärlek, den jag älskade. Som fortfarande efter + 20 år kunde ge mig fjärilar i magen. Han har trots allt en del bra egenskaper också. Om han var mitt livs kärlek vet jag inte fören det är dags att packa ihop. Men tror inte det kommer bli samma med någon ny för jag är inte den samma jag var då. På gott och ont.
Oj, jag känner mig så träffad! Har precis avbrutit ett dejtande med ett mess, orkade inte försöka en gång till att prata med honom.
Han har varit såå beslutsam i att vi ska ha en relation. Jag har varit så ambivalent. När jag sagt att jag inte är redo att gå in i en relation, och varit ledsen så har han istället tagit två steg framåt. Satt sig i soffan och menat på att jag behövt beröring…
Känt mig så emotionellt omogen, men inte sett någon annan utväg…
då håller sig borta från dejtingarenorna (några av dem iaf) så att andra intet ont anandes, kvinnor oftast, slipper råka ut för dessa underliga varelser 
)