Ok jag vet allt om att känna sig bortvald när man tycker att man ställt upp. I mitt fall när x gjorde karriär. Och felfördelad eller ska vi säga ekonomiskt negativt drabbad av bodelning pga av att x ville skiljas och ändå gick in i bostadsprojekt som sen behövde avvecklas med förlust - när hon väl kom till skott.
Hur som helst är det nog där skon klämmer och inget kommer ändras om inte nått görs åt grundorsaken 
Uppmuntra dottern till att prata med kuratorn på skolan.
Kommer det fram något som är oroväckande så kommer skolan att göra en anmälan. Med tanke på att ni redan har en dålig kommunikation er vuxna emellan så kan det vara vettigt att någon annan ser vad din dotter går genom och agerar.
Exakt vad är det du menar här?
Att han eventuellt agerar som han gör (rätt eller fel) pga av att han känner sig rejält sviken för att han ställde upp i ”sjukdom” men när det kom till ”lust” då dög det inte . Det va bara en tanke och i inspel.
Och vad menar du då är botemedlet?
Eller skit samma.
Det spelar ingen roll hur jävla illa föräldrarna har betett sig under separationen. Man låter inte det gå ut över barnen!
Vi är nog många som har känt ibland att vi har ställt upp och sedan blivit lämnade som tack. Även jag kände så i mina tidigare relationer, och det är naturligtvis inte kul
MEN jag reagerar ändå på två saker i detta.
Dels tycker jag ärligt talat att det är rent trams att ens se det som att “ställa upp” när det gäller förlossningsdepression. Det är väl lika mycket hans barn, och då finns man där under graviditet, förlossning och tiden efteråt, om man är en förälder. För hur vi än vrider på det så har ju ändå du dragit det tyngsta lasset när det gäller att bära och föda barnet, och även om det så klart är väldigt tufft att behöva ta det största delen av ansvaret av ett litet barn är det ju ändå något som kan ingå i en föräldraroll.
Min kusin behövde exempelvis göra det, eftersom hans fru blev sjuk efter förlossningen, men inte gnällde han ett enda knyst, utan såg det som en självklarhet. Och dessutom såg han det som en fantastisk möjlighet att skapa ett starkt band till barnet direkt.
Och sen är det väldigt märkligt att ta ut sin bitterhet mot dig på sitt barn. Nu vet vi ju inte exakt varför du valde att lämna honom, men inget av det kan rimligen vara dotterns fel. Han har inget att vinna på att förstöra relationen till sina barn, och det enda sorgliga är att din dotter kommer i kläm.
Det är en utmärkt idé att prata med socialen för att få stöd och rådgivning, och kansle även låta dottern prata med någon professionell för att få hjälp att hantera alla sina negativa känslor.
Ingen aning Och helt rätt barnen ska inte komma ikläm 
Exakt dom meningarna är de han skriver till henne… om du bara hade kommit ut, om du bara hade sagt till där och då, om du hade gjort så istället för si.
Ja, precis. Hon är väldigt mogen av sig men i vissa situationer så behöver man som förälder steppa in och ta på sig ansvaret. Det ska inte ligga på barnet!
I know the feeling @Loovve
Då barnet inte är taggad på att åka till sin pappa.
Puh det är tungt på sitt sätt.
Det underlättar inte på något vis dagarna som man har med barnet då det skall bearbetas.
Hon från soc frågade honom varför han är så elak och inte respekterar mig när vi va på möte hos dom. Då sa han ”inte efter allt hon gjort mot mig”. Jag sa att vi var överens om hur vi skulle dela vinsten, och att ingen är skyldig någon något mer nu. Det är noll nu. (Jag gav han ytterligare 30k mer av min vinst då han tyckte han skulle ha de pga renoveringar).
Ändå kan han inte lägga detta bakom sig. Jag är fortfarande skyldig han pengar (tycker han), jag är fortfarande skyldig han ”all tid” han fick lägga på barnen när jag va sjuk… Ja ni hör ju.
Jag förstår också att man såklart kan bli arg och besviken om man funnits där hela vägen igenom och sedan blir lämnad. Han har haft flera tjejer efter mig, nu den senare har han ett barn med och nybyggt hus som han byggt själv. Eget företag som går blomstrande bra. Åker minst på 2-3 semestrar utomlands (när det tilläts). Så de jag vill komma fram till är att han har allt man kan tänka sig.
Jag tror att han behöver prata med någon som hjälper honom gå vidare, men hur får man honom till det? 
haha…
Jag har nytt fint förhållande, vi är särbos. Ses varannan helg. Ses med alla barnen ca 5-6 ggr per år. Vi har valt detta då vi vill ha allt fokus på barnen när vi har dem och när vi är själva, varannan helg, så ses vi för vuxentid.
Hon har börjat öppna sig för en kompis förälder nu.
Ska försöka få tag i skolans kurator också. Det har du rätt i! 
tack för tipset!
Denna veckan började det redan i måndags…
Jag tror att @Johan40 är något på spåret här. Så länge ni inte reder ut det som är mellan er så ser jag inte hur det skulle kunna ändra sig tyvärr. Jag säger absolut inte att han gör rätt i sitt agerande, det finns inga ursäkter för hans beteende mot barnen. Dock känner han sig uppenbarligen väldigt sviken och sånt kan sitta djupt…
Precis det jag menar. Ursäktar inte beteendet mot barnen. Men jag känner i övrigt ungefär samma mot mitt X. Bitterhet, arg och “hat” för vad hennes val gav mig för kort 
Nämen, @Kalle3 och @Johan40. Nu förstår jag verkligen inte. En man är bitter över en skilsmässa som ligger flera år tillbaka i tiden. Ska exhustrun hjälpa honom att reda ut eller bearbeta detta? Han vill inte gå i samtal utan har avbokat. Rent konkret, hur skulle det gå till? Om bodelningen är ojuste så får man driva det juridiskt. Att man varit ensam med sina barn medan mamman varit sjuk - vad ska hon göra åt det nu? Särskilt det sista har jag svårt att smälta. Nu vill han vara mer med sin dotter, men då när hon var liten så var han för mycket med henne? Och allt detta för att han ska börja uppföra sig trevligt mot sin egen dotter?? Nej, det köper jag inte. En man som beter sig så här mot sitt eget barn får nog själv reda ut roten till det onda.
Fy vad jobbigt för er alla! Prata med socialtjänsten samt be skolan att dottern få prata med en kurator! Det blir som en neutral källa till information, eftersom infon då endast kommer ifrån dottern!
Nej, jag menar inte att det är hennes ansvar. Men jag tänker att tex parterapi mellan dem för att få ett ordentligt och värdigt avslut kanske kan hjälpa deras gemensamma barn? Om de inte redan har haft det vill säga. Han kanske inte är mottaglig för det heller, vad vet jag. Samarbetssamtalen kring barnen går ju uppenbarligen inte något vidare och då kan det möjligen vara värt att försöka flytta fokus från barnen till föräldrarnas relation. Det var det jag menade.
Aha, ok. Då är jag lite lugnare.
Nu säger jag inte att det är så i denna situation, men så svart/vitt är ofta inte livet. Svek och lögner kan tex få en man/kvinna att känna sig lite bitter - även efter flera år
Angående bodelning så behöver det inte vara en ojämn fördelning för att en part ska känna att hen förlorade och sitter med svarte petter. Ta mitt exempel. Mitt X har erkänt att hon redan innan vi flyttade över hela landet som en familj, plöjde in allt vi ägde i och renoverade en gård kände sig osäker på oss.
Resultatet jag kan inte flytta tillbaka hem till min familj på minst 10 år. Vi fick båda med oss lika stora saftiga blancolån ut ur skilsmässan. Fair enough. Men skillnaden är att hon gärna bor i hyreslägenhet medans jag sitter här själv och drömmer om att nån gång få ha en gård igen
Hon hade ju kunna lyft det innan. Kanske hade blivit skilsmässa då istället. Men då hade vi haft ett varsitt saftigt startkapital.
Men återigen, barnen ska inte hamna i kläm. Jag har aldrig sagt ett ont ord om barnens mamma.
Men lite off topic. Mitt syfte var helt enkelt att försöka identifiera orsaken till hans beteende. Har ingen lösning, men kanske kan samarbetssamtal dem emellan med fokus på vad som hände vare en idé - göra avslut precis som @Kalle3 säger