Dotter vägrar åka till pappa

Hej…
Jag och pappan har ingen bra relation bakom oss. Han är arg och bitter på mig och det går ut över barnen. Vi har prövat samarbetssamtal, en gång hinner vi med sedan avbokar han resterande samtal. Vi har varit och fått hjälp med vår 11åriga son då han är arg och utåtagerande. Socialen/barn och ungdomshälsan kommer fram till att hans beteende beror på min och barnens pappas relation. Ändå vill han inte förbättra denna.

Jag har försökt att vara snäll och bara hör av mig när de verkligen är något viktigt. Barnen blir äldre och kontakten blir också mindre med pappan.

Dottern är varannan helg hos sin pappa sedan två år tillbaka. Detta för att hon alltid var ledsen och ville inte åka till honom den veckan hon skulle dit. Då prövade vi varannan helg och det har fungerat bra hittills. (Hennes storebror, sonen, är där fortf varannan vecka).
Nu sedan januari månad smsar och skriver hon när hon är där att hon inte vill va där, hon trivs inte, hon känner ingen tillhörighet och hennes pappa pratar knappt med henne. Anledningen till att hon åker dit är egentligen att pappans nya sambo har en dotter som är lika gammal och de leker rätt så bra ihop. Förutom på sista tiden. Sambons dotter skyller allt på min dotter och hon är elak mot min dotter.

Jag är så otroligt trött och det tar psykiskt på mig att alltid veta att min dotter mår dåligt när hon är hos sin pappa. Hon har alltid varit tyst av sig och hon pratar inte hemma hos honom. De skriver sms med varandra, ibland vet man inte vem som är vuxen och barn i deras konversation då hon är väldigt mogen för sin ålder. Hon har träning med gympa varje söndag och när hon är hos sin pappa får hon aldrig gå på den för att ”du är bara här fyra dagar i månaden och då vill jag att vi umgås”. Såklart gör dom inte det. Hon sitter inne på sitt rum och spelar på mobilen den timmen. Dvs hon hade lika gärna kunnat träna.

Nu i veckan släppte jag bomben till pappan och skrev sms om att dottern inte vill va där mer. Hon har skrivit detta flera gånger till honom, hon har förklarat varför men ändå blir de aldrig någon ändring. Han sätter sig såklart emot detta. Hon ska va hos honom. Ingen empati över hur Dottern känner eller varför hon känner så. Han går i försvar i deras kontakt på sms. Han skuldsätter henne att ”alltid va på sitt rum så därför blir det så” och ”om hon bara börjar prata så kan de bli en ändring”.

I kontakten med pappan så skuldlägger han mig och tror att det är jag som sagt detta till dottern. Han tror att jag och hon spelar ett spel mot honom för att jag är elak och dum. Han tror att jag vill honom illa och vill att han ska tappa kontakten med sitt/sina barn. Jag tycker jag har gett honom alla verktyg till att förstå vår dotter. Jag har pratat gott om att de vill att hon ska åka dit. Jag har berättat för honom att barnen vill träffa sin pappa, va med honom. Att han ska se dom. Inte bara sitta på sina rum och ha tråkigt. (Han bor ute på landet ca 2 mil från mig där barnen går i skola och har sina kompisar).

Idag ska hon till sin pappa. Hon är hemma från skolan idag för hon har så ont i magen för att pappa tvingar henne.
Jag vet inte hur jag ska göra. Låter jag henne vara kvar så kan jag få det emot mig som umgängessabbotage. Men jag vill samtidigt inte att hon ska åka dit och va ledsen, vilja dö, ha ont i magen och inte känna sig tillhörig där.

Hennes pappa har tidigare sagt att dottern är lik mig i sättet. Jag tror att i och med att han hatar mig så mycket så kan han inte ta till sig dottern för att hon är så lik mig. Förra fredagen när hon kom dit så satt hon på sitt rum hela em och kvällen. Han pratade inte ens med henne. Hon var nyklippt och klippt av sig nästan 15 cm av håret. Ingen kommentar om det. Han ser henne inte.

Hur ska jag göra? Jag mår så otrolig dåligt i och med detta. Pappan går alltid till personangrepp mot mig i smsen han skickar. Nu i förgår skickade han ”det jag ångrar mest i mitt liv är att jag hjälpte dig överleva” (hade förlossningsdepression efter dottern och efter att varit inlagd och fått hjälp av psykolog så kom jag fram till att jag vill vara själv. Jag är så trött på att alltid få stå till svars för detta. Han har ny familj, nytt barn, hus och bra jobb ändå ska han alltid trycka ner mig.

1 gillning

Hur gammal är dottern?

Det låter ju verkligen tråkigt att det blivit så och att pappan inte vill lyssna. Kan ni försöka hitta någon att gå och prata med igen? Alternativt bara du och dottern/barnen om pappan vägrar, så att ni kan få stöd i hur ni ska förhålla er till situationen.

Sen vill jag ändå lägga in en varning att kanske hamna i katastroftankar och projicera egen oro, det låter inte som att dottern har så trevligt hos sin pappa och man kan förstå varför hon inte trivs där, men att formulera det som att hon “vill dö” när hon är där är ganska dramatiskt. Hur länge har konflikten med den andra flickan, som verkar vara grunden för förändringen i hennes känslor, pågått?

Varför är han arg, bitter och hatar dig? Det verkar ju vara roten till problemen.

För att han tycker han fanns där igenom min sjukdom och när jag var frisk så lämnade jag honom. Det fanns andra grunder i att jag lämnade honom också men såklart var mitt tillfrisknande en del i det hela!

Vi hade hus och han bodde kvar där i flera år för att inte låta mig kunna ”gå vidare”. När vi väl sålde huset så fick han sin del av vinsten och jag min. Ändå är han fortf bitter över att jag fick ta del av vinsten (?) och tycker inte jag fanns där för barnen när de var 1-2,5 år.

Min dotter är 10 år.

Ja, jag tänker att de är socialen jag får kontakta igen och se om vi kan få hjälp.

Denna konflikten mellan dottern och sambons barn har hållit på länge men min dotter har varit tyst och gått in på sitt rum och gråtit och ringt mig istället. Nu börjar hon säga emot och säga hur sanningen är och då får hon istället höra att hon är kaxig.

Okej. Jag håller med om att det blir väldigt skevt som förälder att lägga skulden för att kommunikationen mellan barn och förälder inte fungerar bra på barnet “om du bara ville komma ut och prata”. Hon är ju 10 år, det är givetvis pappans ansvar att de ska ha en bra kommunikation och reda ut saker som inte fungerar hemma hos honom, inte flickans ansvar.

Ok jag vet allt om att känna sig bortvald när man tycker att man ställt upp. I mitt fall när x gjorde karriär. Och felfördelad eller ska vi säga ekonomiskt negativt drabbad av bodelning pga av att x ville skiljas och ändå gick in i bostadsprojekt som sen behövde avvecklas med förlust - när hon väl kom till skott.

Hur som helst är det nog där skon klämmer och inget kommer ändras om inte nått görs åt grundorsaken :man_shrugging:t2:

Uppmuntra dottern till att prata med kuratorn på skolan.
Kommer det fram något som är oroväckande så kommer skolan att göra en anmälan. Med tanke på att ni redan har en dålig kommunikation er vuxna emellan så kan det vara vettigt att någon annan ser vad din dotter går genom och agerar.

1 gillning

Exakt vad är det du menar här?

Att han eventuellt agerar som han gör (rätt eller fel) pga av att han känner sig rejält sviken för att han ställde upp i ”sjukdom” men när det kom till ”lust” då dög det inte :man_shrugging:t2:. Det va bara en tanke och i inspel.

Och vad menar du då är botemedlet?

Eller skit samma.

Det spelar ingen roll hur jävla illa föräldrarna har betett sig under separationen. Man låter inte det gå ut över barnen!

2 gillningar

Vi är nog många som har känt ibland att vi har ställt upp och sedan blivit lämnade som tack. Även jag kände så i mina tidigare relationer, och det är naturligtvis inte kul

MEN jag reagerar ändå på två saker i detta.

Dels tycker jag ärligt talat att det är rent trams att ens se det som att “ställa upp” när det gäller förlossningsdepression. Det är väl lika mycket hans barn, och då finns man där under graviditet, förlossning och tiden efteråt, om man är en förälder. För hur vi än vrider på det så har ju ändå du dragit det tyngsta lasset när det gäller att bära och föda barnet, och även om det så klart är väldigt tufft att behöva ta det största delen av ansvaret av ett litet barn är det ju ändå något som kan ingå i en föräldraroll.
Min kusin behövde exempelvis göra det, eftersom hans fru blev sjuk efter förlossningen, men inte gnällde han ett enda knyst, utan såg det som en självklarhet. Och dessutom såg han det som en fantastisk möjlighet att skapa ett starkt band till barnet direkt.

Och sen är det väldigt märkligt att ta ut sin bitterhet mot dig på sitt barn. Nu vet vi ju inte exakt varför du valde att lämna honom, men inget av det kan rimligen vara dotterns fel. Han har inget att vinna på att förstöra relationen till sina barn, och det enda sorgliga är att din dotter kommer i kläm.

Det är en utmärkt idé att prata med socialen för att få stöd och rådgivning, och kansle även låta dottern prata med någon professionell för att få hjälp att hantera alla sina negativa känslor.

5 gillningar

Ingen aning :man_shrugging:t2: Och helt rätt barnen ska inte komma ikläm :+1:t2:

1 gillning

Exakt dom meningarna är de han skriver till henne… om du bara hade kommit ut, om du bara hade sagt till där och då, om du hade gjort så istället för si.

Ja, precis. Hon är väldigt mogen av sig men i vissa situationer så behöver man som förälder steppa in och ta på sig ansvaret. Det ska inte ligga på barnet!

I know the feeling @Loovve
Då barnet inte är taggad på att åka till sin pappa.
Puh det är tungt på sitt sätt.
Det underlättar inte på något vis dagarna som man har med barnet då det skall bearbetas.

Hon från soc frågade honom varför han är så elak och inte respekterar mig när vi va på möte hos dom. Då sa han ”inte efter allt hon gjort mot mig”. Jag sa att vi var överens om hur vi skulle dela vinsten, och att ingen är skyldig någon något mer nu. Det är noll nu. (Jag gav han ytterligare 30k mer av min vinst då han tyckte han skulle ha de pga renoveringar).

Ändå kan han inte lägga detta bakom sig. Jag är fortfarande skyldig han pengar (tycker han), jag är fortfarande skyldig han ”all tid” han fick lägga på barnen när jag va sjuk… Ja ni hör ju.

Jag förstår också att man såklart kan bli arg och besviken om man funnits där hela vägen igenom och sedan blir lämnad. Han har haft flera tjejer efter mig, nu den senare har han ett barn med och nybyggt hus som han byggt själv. Eget företag som går blomstrande bra. Åker minst på 2-3 semestrar utomlands (när det tilläts). Så de jag vill komma fram till är att han har allt man kan tänka sig.

Jag tror att han behöver prata med någon som hjälper honom gå vidare, men hur får man honom till det? :smiley: haha…

Jag har nytt fint förhållande, vi är särbos. Ses varannan helg. Ses med alla barnen ca 5-6 ggr per år. Vi har valt detta då vi vill ha allt fokus på barnen när vi har dem och när vi är själva, varannan helg, så ses vi för vuxentid.

4 gillningar

Hon har börjat öppna sig för en kompis förälder nu.
Ska försöka få tag i skolans kurator också. Det har du rätt i! :slight_smile: tack för tipset!

1 gillning

Denna veckan började det redan i måndags…

Jag tror att @Johan40 är något på spåret här. Så länge ni inte reder ut det som är mellan er så ser jag inte hur det skulle kunna ändra sig tyvärr. Jag säger absolut inte att han gör rätt i sitt agerande, det finns inga ursäkter för hans beteende mot barnen. Dock känner han sig uppenbarligen väldigt sviken och sånt kan sitta djupt…

1 gillning