Det är mkt som snurrar runt i min arma skalle.
Det som vi huvudsak är här för är ju nån slags hjärtesorg… vare sig man lämnat eller blivit lämnad.
Nåt som jag tänkt på (en av många saker) är “alla” som blir lämnade (nu räknar jag med alla.ink.mig själv). Är att det enda “vi” önskar att dom som lämnat ska tänka om, hitta tillbaka, få tillbaka känslorna för oss så allt blir bra igen
Egentligen är det samma som att säga att man ska SLÄPPA känslorna för den personen själv.
Att man kan önska att sina känslor försvann så man slapp lida.
Men man styr ju inte över känslor. Vare sig ta bort eller lägga till.
Man kanske lägger kraft på att få sitt x att älska en igen…men kanske man skulle lägga kraften på att sluta älska sitt x.
Jag har jättejobbigt med att grotta ner mig i könslor och tankar
Herregud… är det nån som fattar vad jag svamlar om. Det lät bra i huvet…
Du är helt rätt ute.
Istället för att lägga sin energi på att få sitt x att ändra sig lägger den som blir lämnad sin energi på att skapa ett liv utan sitt x. Att släppa det som varit för att orientera sig och ta ut riktningen för en själv utan sitt x i det nya.
Att skapa ett liv, en framtid för sig själv.
Ja och att man tycker xet ska hitta känslorna igen
Det jag försöker få fram att det är ju lika svårt att tvinga fram känslor för nån som att tvinga sig att inte tycka om nån…
Det går ju liksom inte…eller?
Tvinga fram eller tvinga bort går kanske inte, inte alltid iaf…men det handlar kanske mest om att ge sig själv förutsättningar (eller bli given, frivilligt eller ofrivilligt) att få en chans att komma till sans med sina känslor. För man ÄR inte sina känslor trots att de finns där och existerar, men man är inte slav under dem för alltid om man inte låter sig bli…
Distans (helst total, även om den är gruvjävligt plågsam länge) och tid är de två mest gynnsamma faktorerna för att få känslor att lägga sig. Och en samtalskontakt att ventilera och få perspektiv tillsammans med 
Taack… det är åt det hållet jag menar.
Jag tänker bara att känslor är svåra grejjer.
Och… jag har bokat tid åxå 
Jag tror att jag förstår hur du menar, att båda är lika svåra. Att få fram kärlekskänslor där de inte finns eller att få bort kärlekskänslor där de finns…
Men en sak till ska in i ekvationen: din tanke, ditt agerande, din vilja.
På kort sikt så styr man inte över sina känslor, man bara har dem. En annan ”sanning” som jag tror på är:
Det man gödslar/vattnar/uppmärksammar, det växer!
Så om man slutar att gödsla så förbaskat på de där känslorna så kommer de till sist att dö ut. Inte så trevligt att svälta ut en del av sina känslor, kanske, men det enda raka. För annars kommer dessa känslor istället att äta upp dig.
Och med samma logik: eftersom ditt ex varken gödslar eller vattnar sina känslor för dig, så kommer de inte att magiskt vakna till liv.
Det är ju ingen slump att det oftast kommer fram när allt är över att den som lämnar har tänkt på det läääänge, ett år eller flera… vilket såklart upplevs som ett ännu värre svek.
Men känslor är svårt för alla, oavsett vilken sida av staketet man står på tror jag. Och det behöver värka ut och fram hos alla… det är bara det att som lämnad så är man ju maktlös vilket känns ännu värre, men inte med automatik måste vara riktigt så… det är säkert hemskt att vara den som ska hålla i yxan också och förmodligen är det därför det tar så lång tid innan något yppas.
Målet är redan satt hos den som vill lämna, men vägen är lång och inget sägs för att den som ska lämna redan vet att det finns inget annat mål att “jobba på”… men visst känner man sig sviken för att inget sas, men dessvärre så ger ju tiden insikten att man allt som oftast inte hade haft något att sätta emot i vilket fall som helst… så det enda man hade vunnit (eller förlorat beroende på hur man ser det) är det året då lämnaren vacklade hit och dit inom sig…
Men för många inklusive mig själv så skulle det nog varit en förlust iaf om frågan ställts i relativ närtid, för då mitt i det är man beredd att göra vsh för ytterligare en dag, en vecka, en månad… lite mer tid för att kaaaaaaanske händer det (som inte händer) 
Ja precis åt det hållet… jag tror att om man har nån slags känsla kvar så tillåter man att det gödslas.man tar åt sig av vattnet…
Men som du säger… slutar det så dör det…även om det kan stå ett bra tag i torka också.
Jamem så äre… den som lämnar är ju oftast “framme vid resmålet” när den andra parten inte ens vet vart passet är…
Så det klart det blir en chock.
En teroi jag har är att om man har känslor för sin partner men retar sig på saker så tar man upp det, känner man det håller på att ebba ut så är det nog som du säger…men är tyst och kanske hoppas det går över, och när man efter längre tid insett det är tvärtom så är det försent…kanske
Vi alla vill må bra och ibland är det så förbaskat mkt ivägen…
Det beror på situationen.
Vissa som lämnar kan ha väldigt starka känslor för sitt x men det fungerar inte. De far illa i relationen, påtalar det, föreslår rådgivning men partnern tycker det fungerar och kan eller vill inte arbeta på det.
Andra byter partners som du och jag byter kläder. När förälskelsen är över är det tack och hej.
Några tar vad de får i väntan på möjlighet att byta upp sig.
En del växer ifrån varandra.
Men är känslorna slut är de slut.
Har elden slocknat, bränslet är slut eller vått av tårar ska det mycket till att få fyr igen. Båda måste vilja, det räcker inte att en vill fortsätta.
Det finns saker vi kan påverka.
Det finns saker vi inte kan påverka.
Andra människors känslor och val ligger utanför vår kontroll. Mina egna kan jag göra något åt.
Älskade jag verkligen personen eller var det relationen, bekräftelsen, servicen?
Såg jag personen som den var eller målade jag upp en bild av hur jag ville den skulle vara?
Hade vi gemensamma mål, syn på vad en relation skulle innehålla?
Var vi kompatibla så vi samarbetade eller levde vi var sina parallella liv och möttes endast i sängkammaren?
Se inte på de dörrar bakom som är stängda, slösa inte energi på att försöka öppna dem. Se de dörrar som är öppna framåt.
Det är ju detta som är såå fantastislt här … snacka om input från alla håll så man kan se sina funderingar från andra sidor än sin egna.
Det är ju det som är hjälpen tycker jag. minsta reflektion kan ge största förändringen.
Tror inte man blir lycklig sen heller även om x skulle ändra sig. Sveket kommer finnas kvar och vara en orolig tagg hela tiden som man inte lyckas släppa.
I början kanske för då blir man kanske som nykära men jag tror att det alltid kommer finnas kvar.
Så bästa är nog om man lyckas att själv gå vidare och se att man är värd så mycket mer!
Jag håller helt med här. För mig personligen finns ingen återvändo, förtroendet och tilliten är bruten och kan aldrig byggas upp igen på samma sätt. Så även om jag vid en relation blev lämnad av någon jag var djupt förälskad i och på ett plan hade velat göra vad som helst för att få tillbaka relationen så insåg jag snabbt att det aldrig skulle fungera, finns inte tilliten på plats finns ingen relation att vårda.
Sant… det är många grundstenar som en relation ska stå på. Försvinner en så blir det ju svajjigt.
Kommunikation är åxå en…kan man i lugn och ro diskutera sig fram till hur man känner ist för (som imitt fall,Man blir som 2 cobror som står emot varandra)… då är det nog åxå lättare att komma nära varanda… + att man har ömsesidigt respekt för varandra. inte att den ena är lite mer “ranghög”.
Och det är väl nånstans hitåt jag försöker komma… att känner man att det inte är rätt så vad gör man liksom?!
Finns ju inget rätt eller fel. Det jag upplever rätt kan ju vara absolut fel för min partner och tvärtom…någonstans i förhållandet så tar man åt olika håll där vägen delar sig… endera korrigerar man det direkt och vänder om…eller så åker man vidare och hamnar längre och längre bort.
Hej min erfarenhet är att om man blir lämnad ska man vandra vidare i livet. Det blir aldrig som det var i borgan. Man bara förlänger allt och är snart tillbaka till eländet igen. Detta kanske inte gäller alla men dom flesta.
Man vill kanske hitta tillbaka till de känslor man hade i början. Men oftast gör man det under fel förutsättningar. Har man inte jobbat på att utveckla sig och ta sig ur dåliga vanor kommer man trilla tillbaka till samma problem man hade innan. Har man utvecklat sig själv och man ändå hamnar i samma problem som innan, har man mycket bättre förutsättningar att avvärja dem och hitta tillbaka till en bättre och mer romantisk vardag. Jag tror att man kan bli mycket starkare, om man verkligen jobbar med sig själv och ger det ett ärligt försök. Har en vän vars fru lämnade honom. De var ifrån varandra i 4 månader. Hon kom tillbaka och han vet precis vilka fällor han och hon ska se upp med. De upplever sin kärlek starkare och de litar mycket mer på varandra. Prioriteringar har ändrats om och fokus ligger på familjen. Jag vägrar sluta drömma 