Jag blev lämnad för snart 4 mån sen för en 20 år yngre kvinna efter 26 år. Lögner, elakheter etc, X sticker och lämnar mig i huset som jag nu försöker sälja. Vill höra med er om ni hade en dialog med ert X efteråt, hur var den? Vår har mest urartat, kan börja bra men spårar ofta ut. Så nollkontakt är det bästa. Iaf sist vi pratades vid sa jag, kan du inte bara dö det hade varit enklare och nu känns det jobbigt även om han varit jäkligt elak efteråt.
4 gillningar
Jag var en som lämnade, dock utan annan i kulisserna, efter 24 år.
Din beskrivning av kommunikationen, hur samtal börjar bra men snabbt urartar, stämmer exakt för hur det var för mig också.
Jag tror det ligger inbyggt i situationen. Man känner varandra så väl att man både lätt triggas av kanske bara ett tonfall av den andre, samtidigt som man även själv vet vilka knappar man kan trycka på.
Det enda jag kan säga är att det går över med tiden. Tiden gör att man inte längre är lika känslig för vad den andre säger, det biter inte längre samt även att behovet att såra minskar när man kommer loss känslomässigt från varandra.
4 gillningar
Jag var den som lämnade för 11 år sedan och skriver ner det jag anser har varit framgångsrikt. Initialt hade mitt ex önskemål på minimal men tydlig kontakt som psykologen tipsat honom om och det kan jag se i efterhand är ett bra sätt för den som inte mår bra. Här kommer mina tips:
- Tydlig struktur: vi var överens om att skriva ett veckomejl som skickas ut söndagkväll el måndag före 12. Bytet sker på måndageftermiddagar så på det här viset hade den som tog emot barnen en möjlighet att läsa vad som hänt under veckan och om det fanns ngt viktigt att veta.
- Veckomejlet innehåller något kort om respektive dag samt punkten “annat” där man samlar in viktiga punkter (t ex tandläkarbesök, förslag på sommarsemester).
- Utöver veckomejlet används sms endast i akuta fall t ex om barnet blivit sjuk, om något gemensamt möte blivit avbokat osv.
- vi har aldrig ringt till varandra så kommunikationen har endast skett i skriftform via veckomejl och sms då behovet funnits. Det positiva med skrift är att du behöver tänka efter när du skriver dvs eventuell frustration hinner rinna av.
- Föräldramöten, utvecklingssamtal, tandläkare m.m. har vi ett tydligt system för, man tar vartannat sådant möte.
- Föräldraplanen var vår räddning, där skrev vi ALLT om umgänge, loven, födelsedagar, ev respektives roll osv. Det dokumentet behöver dock uppdateras allt eftersom barnen blir större och livssituationen kan ändras.
Så mitt bästa tips är struktur. Våra känslor går snabbt upp och ner och om vi tillåter våra känslor styra dialogen och kommunikationen är det högre risk att man blir arg/irriterad och det i sin tur skapar en reaktion hos den andra som nog också reagerar osv.
Det som jag inte haft med mitt ex är att träffas naturligt inför barnen. Byten skedde på förskolan och nu med tonåringar sköter dem det själva. Vi har endast möts på föräldramöten eller de tillfällen då bytet skett på en röd/ledig dag, men knappt då. För vår skull och för barnens skull, hade naturliga möten irl skapat en mjukare grund. För när vi endast skriver, tenderar språket bli rätt fyrkantigt. I alla fall om han har en logisk fåordig ingenjörstyp som ex.
Jag har och fortfarande har använt mina vänner som en bollplank när jag blivit frustrerad över vår kommunikation el samarbete, det har hjälpt mig mycket. Mina vänner har kunnat snälltolka mitt ex och jag har lärt mig “översätta” de raka meningarna till att exet vill vara tydlig, inte otrevlig.
Hoppas det här var hjälpligt 
3 gillningar