Livet blir inte som man tänkt sig. För några år sedan splittrades ännu en kärnfamilj, min kärnfamilj. Jag separerade från mitt barns pappa efter ett längre destruktivt förhållande. Allt gick väldigt fort. Från det att vi beslutade att separera tog det knappt två månader tills vi flyttade isär. Jag var så klar med mitt ex och kände ganska snabbt en lättnad över att inte längre vara med honom. Däremot var det helt fruktansvärt att inte längre ha mitt barn på heltid.
Vi gick båda vidare fort och bara några månader efter separationen träffade jag en ny, min nuvarande. Vi bor inte ihop och jag ser heller inte att vi kommer att flytta ihop i närtid. Vi har båda barn på varsitt håll och jag har med tiden insett att det inte är helt enkelt att slå ihop två familjer till en bonusfamilj. Eller i princip omöjligt. Som det känns nu kommer vi aldrig att flytta ihop.
Åren har gått och separationen känns avlägsen. Det känns fortfarande som helt rätt beslut. Mitt ex och jag fungerar bra ihop som föräldrar, och har i princip aldrig några konflikter, men inte som par. Vårt barn mår bra och trivs hos oss båda. Jag har en ny man i mitt liv och hans barn och mitt barn fungerar väldigt bra ihop.
Ändå är det något som skaver i mig. Det var inte så här det skulle bli.
Jag skulle ha en kärnfamilj och två barn. Åtminstone var det så jag föreställde mig mitt liv när jag var yngre. Det blev aldrig något syskon till mitt barn. Vi separerade innan. Min nya vill inte ha ett till barn och jag vet heller inte om jag vill det längre. Det blev inte heller någon kärnfamilj. Istället har jag mitt barn på halvtid och en slags bonusfamilj-ish-situation där scheman och lov måste synkas med trehundra personer. Mitt ex, hans nya, min nya, hans ex, hennes nya, hans ex, osv i all oändlighet.
Jag känner mig bara ledsen. Jag är ledsen över att vara ifrån mitt barn så mycket, ledsen över att inte ha gett mitt barn ett syskon, ledsen över att inte kunna bo med min nya (det är inte aktuellt av olika skäl), ledsen över att min ursprungsfamilj och många vänner bor i andra städer, ledsen över att jobbet är skit, ledsen över att livet känns som ett ekorrhjul som bara snurrar fortare och fortare, ledsen över att så många andras liv och viljor (de trehundra ovan) påverkar mitt liv, ledsen över att sommaren mer känns som ett jobbigt måste än något njutbart pga den helt omöjliga uppgiften att planera barnschema över sommaren. Ledsen över att tiden springer ifrån mig.
Det känns som att jag räknar ner tiden med min son. Han växer så snabbt och snart är han vuxen känns det som, även om det är många år dit. Men när den dagen kommer, kommer jag att ha missat hälften av tiden. Och det gör så fruktansvärt ont. Jag tänker på alla ”sista gången”, som känns som att de bara kommer att komma oftare framöver. Sista gången mitt barn smyger över till mitt rum på natten, sista gången jag nattar honom, sista gången han vill hålla mig i handen ute, sista gången han kryper upp bredvid mig i soffan för att gosa. Jag vill aldrig att det ska hända. Jag vill att han stannar i varje ålder i minst tre år. Jag vill inte missa hans uppväxt…
Vet inte vad jag vill med detta inlägg. Antagligen skriva av mig och kanske se om någon känner igen sig och har tips på hur man stannar upp och känner mening med livet. Hur man njuter av det man har istället för att sörja det som aldrig blev.
För du är den ENDA människan som du kan styra över i den här världen! Vilka möjligheter!!
