Det gör så jäkla ont💔

Vi träffades 1989, vid byns tennisplan. Vår låt blev “Empty rooms” med Gary Moore. Sedan dess har vi hålligt ihop, det perfekta glada, roliga och trevliga paret… så lyckliga. Två vuxna söner, gudomligt hem vid den vackra älven. Vi hade allt. Men… sommar 2022 kom min man in till mig och sa att han inte älskade eller hade kvar några känslor för mig. Han ville skiljas. Han tog av sig ringen. Men han flyttade aldrig. Han flyttade in till ett annat rum och krävde vi skulle vara kompisar. Jag levde i förnekelse i två år. Trodde han hade en kris, att han skulle ta sitt förnuft till fånga. Men jag blev mer och mer exkluderad i hans liv. Exempelvis jag bakade bullar för skoterutflykt, han tog en påse men lämnade mig kvar. Han vägrade handla med mig, äta lunch på samhället. Han ville helt enkelt inte synas med mig. Men jag fortsatte som vanligt, att städa, laga god mat, baka, tända mysljus, skratta till Leif & Billy. Han var där med mig men inte känslomässigt. Fast jag var omtänksam och rar så kändes som om han triggade igång bråk genom att irritera sig på små skit saker och söka fel hos mig. I maj, så tog vi ut skillsmässa. Jag grät floder. Men det hade jag gjort sedan 2022. Jag älskar honom ännu och vill bara att allt ska bli bra igen. Alla säger att jag måste inse att det är över. Att jag är värd att bli älskad. Att ha någon som är rädd om mig. Men jag kan inte gå vidare. Jag är så ensam i huset. Saknar honom så mycket. Hade jag inte haft mina älskade vovvar hade jag gått under. Det gör sååå jäkla ont💔.

9 gillningar

Välkommen, eller vad man nu säger.
Fy satan så du kämpat. Det känns inte så såklart, men du har ett starkt elastiskt psyke. Det kommer ingen kunna ta ifrån dig, inte ditt ex oavsett hur mycket du älskar och saknar. Och ingen annan heller för den delen.
Fina och klokare råd och tankesätt kommer du få av dem som närmre gått igenom det du gör.

Jag lämnade och jag kan väl enbart säga att det faktum att han inte flyttade ut då för två år sen, krävde vänskap och tillika distans på din bekostnad det finns det ingen ursäkt för. Det var elakt bara oavsett förklaringar och eventuella bevekelsegrunder för det. Lämnar man, så lämnar man. Och då tar man tag i det och genomför så snart det är praktiskt möjligt. Det handlar lika mycket om att visa respekt för sitt eget beslut som respekt för att det behövs utrymme för den andre att läka. Även om det gör ont.

Men du klarade den behandlingen på något sätt. Det är starkt och jag är imponerad av dig.

6 gillningar

Jag känner med dig. Verkligen!

Jag blev lämnad för drygt ett år sedan och den där första fasen är förlamande och overklig. Chocken är komplett och allsmäktig. Även om ni som vi hade en längre period som uppenbarligen inte var bra heller.

Äta, sova och överleva är allt du behöver göra nu. Ta hand om dig och grunderna i livet. Det är okej nu :heart:

Ingen tröst nu, men det blir långsamt bättre. Det är ett långlopp men du kommer orka.

Ta all hjälp du kan få. Även om dina vänner (kanske med all rätta) tycker att ditt ex inte är värd dig och att du ”bara” ska släppa så kanske de kan vara ett stöd ändå?

Annars är min absoluta rekommendation samtalsstöd hos psykolog eller terapeut, det var min räddning där jag hade någon som ALLTID hade mitt bästa för ögonen. Där fick jag strategier för att klara min ångest och sorg. Detsamma gäller detta Forum med många kloka och empatiska människor.

Det är okej att vara ledsen, liten och rädd. Men det KOMMER bli bättre! Inte samma bra men annorlunda bra.

1 gillning

Det var grymt gjort av ditt ex. Tyckte han om att se dig plågas eller?

Nä fyfan, honom klarar du dig bäst utan. Jag hade hellre levt ensam än med en sån grym människa.

Det tar tid men till slut kommer man över dom, bara håll ut tills dess, plötsligt en dag börjar det lätta. Njut av naturen/vandringar och dina älskade hundar och ta hand om dig :cherry_blossom::two_hearts:

Men tack så hjärtligt för dina ord och att du tog dig tid att svara. Du öppnade upp andra synvinklar och perspektiv som jag inte tänkt på. Jag kanske är starkare och klarar av mer än vad jag tror. Bara dessa två åren med hopp och förtvivlan, att behöva umgås med honom på ett sådant sjukt jäkla sätt har varit så fruktansvärt psykiskt påfrestande. Som du skrev, han valde att lämna mig men har bara dragit ut på mitt lidande och det är ju så respektlöst. Men fast jag känt mig så sviken och sårad så har jag ändå känt mig trygg och förhoppningsfull. Han var min make men även min bästa vän. Vill ju inte förlora någon av dem. Det värsta är att förutom mina känslor så får jag kämpa med det praktiska. Har ju typ aldrig tankat en bil! Ska göra det imorgon, när jag väl har hittat vilken sida tanklocket sitter på kommer jag säkert fylla fel bränsle eller glömma slangen kvar. Åter tack för ditt svar🌸

3 gillningar

Så grymt ! Jag blev lämnad på 24 tim men när jag läser din historia så inser jag att det är bätre än hur du levt o kämpat ! Förstår verkligen inte hur han kunnat utsätta dej för det ! Stor styrkekram :muscle::muscle:

1 gillning

Väldigt taskigt X!

Nu börjar ditt nya liv, det som du bestämmer över helt på egen hand. Ja, det kommer innebära att du får lära dig att tanka din bil, kolla däcktrycket (när det hände mig blev jag stående och bad till gudarna att skicka dit en man. Det kom två! :pray:t2: Så, sen kunde jag det och behövde aldrig mer be om hjälp med just det) och antagligen annat äckligt/tråkigt/skitigt också.

Men du! Jag känner mig som superwoman varje gång jag löser en sån där uppgift som mitt X brukade fixa. Fast jag gör det på mitt sätt. Däcken på däckhotell, jag betalar för att någon annan sätter på vinter/sommardäck. Rensa avlopp - kolla på Youtube hur man gör, hur svårt kan det vara? Inte svårt, visade det sig. Ekonomi och betala räkningar - fasen vilken bra koll jag har på mina pengar och utgifter numera! Måla, tapetsera, snickra, laga möbler, fixa - jag kan själv! Allt det andra arbetet som hemmet och familjen kräver kunde jag redan. Gissar att mitt X fått lära sig den hårda vägen att det tar tid att laga god mat, att stå ut med att putsa ett oändligt antal fönster och att det krävs plock och fix för att få till det där hemtrevliga huset som är hemma. Eller att barnen inte bara älskar en oreserverat utan faktiskt också behöver ens tid, intresse, engagemang och kärlek. :roll_eyes:

Kort sagt - du fixar detta. Bättre tider kommer, så härda ut. :muscle:t3:

4 gillningar

Tack. Ja du förstår verkligen min smärta. Ja, jag har levt i en slags chock tillstånd nu så länge att jag vet knappt om jag är vaken eller drömmer mardrömmen. Det här steget att våga öppna mitt hjärta i detta forum ska jag se som starten på den långsamma förbättringen. Åter tack❣

3 gillningar

Hasse, jag är så jäkla flummig så jag vet inte om jag svarade åt dig i mailen? Men jag tackar dig igen för dina styrkekramar🤗

1 gillning

Men tack härliga Caro🥰 Ja men fasen också… ja jag är ju en tuff norrbottning som tål mygg och snö (men inte samtidigt) så nog ska jag väl kunna fixa det mesta. Som du säger… youtube och firmor. Jag ska kavla upp ärmarna. Tack❤

2 gillningar

Tack❤ Ja, det är nu först jag börjat förstå hur fruktansvärt förödande detta har varit för min självkänsla och självförtroende. Av att tidigare alltid skrattat så tårarna rinner, mot år av tårar som rinner på grund av smärtan i hjärtat. Haha… ja jag blev lite poetisk där😊

1 gillning

För mig blev resan jag gjorde efter separationen den viktigaste resan. Inget utvecklar självkännedomen som en livskris av denna magnituden. Helt otroligt vilket språng jag gjorde framåt i att utvecklas mentalt. Jag hoppas och unnar dig att göra samma resa. Det här var två år av sorg och förtvivlan av ditt liv. Framför dig har du förhoppningsvis många år av att lära känna den du är nu och hur allt det här har påverkat dig och hur du vill leva framöver.

Detta handlar alltså om DIG. Inte om honom.

1 gillning

Vi var bara tonåringar då vi träffades och byggde uppe vårt liv tillsammans. Jag har alltid levt för honom och pojkarna, vår fina familj. Har alltid valt bort vänner, aktiviteter och nöjen bara för att få vara med familjen, med honom. Det gör att jag känner mig halv, så ensam och på något sätt utnyttjad. Den känslomässiga resan jag har varit med om och är ännu i… är så enormt smärtsam. Trodde han var min själsfrände, min livspartner och tog honom för givet. Men du har helt rätt! Det handlar nu om MIN resa. Tack Largo❤

4 gillningar

Jag känner verkligen med dig! Jag har haft en liknande resa och smärtan kan kännas outhärdlig men det blir bättre.

Jag flyttade för ett halvår sedan och har målat om min lägenhet byggt ihop möbler burit upp det mesta själv tre trappor och jäklars vad stark jag är.

Men det har varit jobbigt på vägen och jag tog hjälp av samtalsstöd så det tycker jag du ska fundera på för det är bra att prata med någon.

Och jag känner mig stundtals låg och ledsen nu men smärtan är inte alls i närheten av vad den var när x släppte bomben för ett år sedan. Jag fick rådet ”tiden är din bästa vän ” och så är det faktiskt.

Tänk bara på dig själv och din resa det är du värd efter allt du gjort för de andra nu. När tiden är mogen och du känner att du klarar det kanske ta någon kurs i något och lära känna nya människor :green_heart:

Ta väl hand om dig !
Du kommer att klara det jag lovar :yellow_heart:

4 gillningar

Det är verkligen ren och skär smärta. Jag gjorde som du, offrade för mycket under åren vi var tillsammans. En tid efter separationen sköljde det plötsligt över mig - det kändes som om jag inte hade någon egen identitet längre, jag visste helt ärligt inte vem jag var och det var en mycket skrämmande känsla. Jag som alltid varit så självständig, så målmedveten och så nyfiken och sugen på att uppleva allt. Jag kände inte igen mig själv.

Usch aldrig mer. Det tog tid att få kontakt med mej själv igen. Det var en helt underbar känsla när det började ske, jag gick i psykodynamisk samtalsterapi och undan för undan byggde jag upp min identitet igen. Kände mig nästan som nyfrälst under den tiden :slightly_smiling_face:

Tiden är verkligen ens bästa vän i det här. Skriv här när du behöver och var snäll mot dig själv, försök omge dig med människor som är förstående och som har ditt bästa för ögonen.

3 gillningar

Largo… exakt så… jag känner att jag inte har någon identitet. Jag var så stolt över vårt äktenskap. Jag var en hustru. Jag var så lycklig och trygg. Bara till igår så kände jag mig helt lost. Men bara att få skriva av mig här och få den så underbara responsen av er❤ gör att jag känner att skammen och sorgen rinner av mig och självkänslan kommer tillbaka. Idag så har jag för första gången tankat bilen, kittat och målat ett fönster. Det ser kanske förjävligt ut om man granskar det noga, men tusan… jag gjorde det själv.

4 gillningar

Bra gjort av dig, det kommer att komma tusentals sådana händelser framöver där du tvekar och tvivlar på att du kommer att klara det på egen hand… och sen gör du det bara :smiley:

Att känna sig totalt vilse i pannkakan efter att ha levt hela sitt vuxenliv (och även innan det) med en och samma person är ju sannerligen inget konstigt… det är ju inte så väsensskilt som att som barn bli övergiven och lämnad åt sitt öde. Ni har varit tillsammans sedan tonåren (liktydigt med äldre barn iaf i dagens läge) och HELA din vuxenexistens är definierad tillsammans med honom.

Heja Dig :muscle: :v: :revolving_hearts:

2 gillningar

Men NU… så måste du börja söka efter ditt eget VUXENJAG. Det är verkligen inte så lätt som det kan låta för någon som är 50+, tvärtom så är det ännu mkt svårare än som 20+

Men du kommer hitta dig själv som en blandning av 20 och 50… sen kalibrerar sig både självbild och existens allt eftersom :muscle: :v: :revolving_hearts:

3 gillningar

Haha… ja jäklar… här ska kalibreras :metal::muscle::woman_superhero:t3:
Kram :heart:

3 gillningar

Heja, heja!
Jag var 45. Det har gått fyra år men jag känner fortfarande ibland att jag vill sparka mitt X HÅRT för det han gjorde mot mig, barnen, oss. Alla år! Allt vi varit med om! Rätt i papperskorgen. Vilket slöseri!

Nåväl. Jag blev, precis som du, så illa tvungen att utforska vem jag egentligen är. Den goda nyheten är att du redan är mer än någons hustru. Och nu kan du utveckla den delen av din person på full blås! Inga kompromisser, gör det du villhöver. Res, spendera din tid och dina pengar som du vill. Ät det du vill äta. Det går att resa ensam också, eller tillbringa en ensam midsommarafton hemma utan att en är en sämre människa än alla andra.

Jag slår ett slag för ”det bästa singellivet”. Dvs acceptera att du är singel och omfamna alla fördelarna med det. Parkera alla tankar på att höra ihop med någon just nu. Parkera nackdelarna med att vara singel. Målet med det bästa singellivet, och det du ska boosta just nu, är att livet du lever ska vara så roligt att du tänker på det med viss saknad när du är i din nästa relation.

Jag gjorde det. Jag reste, jag åt gott, jag shoppade, jag jobbade, jag var med mina barn i deras viktiga stunder, jag hittade nya vänner. Jag tog även med mig mitt mindset om hur jag vill att mitt liv ska vara in i min nuvarande (särbo)relation. Gör fortfarande bara det jag vill och på mitt sätt. Jag hoppas att relationen håller till livets slut, men kommer aldrig offra MIG igen. :yellow_heart:

2 gillningar