Hängt här i 10 månader och skrattat och gråtit tillsammans med många av er. Gått igenom faser som ilska och gråt. Blev lämnad efter 25 år tillsammans. Vi hade det inte bra, var för olika. Det inte det som är det jobbiga, där har jag en acceptans. Det som gjort mest ont är att efter 25 år med väldigt lite prat om känslor så skulle han häva ur sig allt på en gång. Jag har försökt få honom att tala genom åren utan större resultat, speciellt när vi haft en sämre period i vårt förhållande. Det var inga små anklagelser som kom ut. Min redan dåliga självkänsla blev reducerad till noll och ingenting. Går hos psykolog för att ens börja tro på mig själv igen. Han blev fullständigt personlighetsförändrad och är fortfarande. Jag ska inte heller skylla ifrån mig. Jag föll in i hans sätt och var lika destruktiv. Jag har nu börjat hitta en lugn vardag och vi har bara sporadisk kontakt och jag börjar se en ljusare framtid. Har tänkt ibland att jag vid snart 50 års ålder och inte någon bildskön modell ens skulle komma ut och flörta. Men plötsligt händer det. Fick frågan av en kille på avdelningen brevid om jag ville hänga med det arbetsgänget ut en kväll nästa vecka. Tänk att bara våga komma ut en kväll och skratta och kanske flörta lite. Det känns jätteläskigt både efter 25 år och min dåliga självkänsla. Är både rädd och fnissig på en gång. Känns också lite förbjudet för jag älskade och till viss del fortfarande älskar mitt x även om jag absolut inte vill ha tillbaka honom.
Bra @Rotan - tjejen, gå ut och upplev publivet och nattlivet, vem vet vad som finns där ute.
.
Våga Våga Våga
Roligt att du får komma ut på lite nöjen, det kommer du att må bra av. Nu är det snart vår och då jäklar blir det vår tur att njuta av livet och allt det goda. Det jobbiga, tråkiga och alla tårar lämnar vi bakom oss… nu är det framåt mot nya tider som gäller. Kram på dig.
Längtar efter sol och glädje till oss 
@ pysslan
Jag hade hopp om framtiden men nu har jag totalt gått ner i djup sjö av ilska och sorg. Vi hade betänketid men eftersom livet lunkade på utan en framtid om oss så bestämde jag att fullfölja skilsmässan efter den. Talade om det x som tog det ok. Har inte hört nått från domstolen än. Vi hade bestämt att vara trogna, ärliga och vänner redan innan. Jag känner att jag fullföjt det. Vi har pratat, roddat med allt som vanligt. Då briserade bomben. Han hade tydligen haft ett förhållande ett tag även under betänketiden. Utan att säga ett ord till mig. Utan att avsluta innan. Med så klart kvinnan som funnits redan som “vän” för ett år sedan. Det blev fullständigt kaos. Inte min snyggaste stund. Hade han varit ärlig, avslutat snyggt så hade det varit ok. Inte vänner kanske men sansad diskussion om hus, djur och barn. Nu är bara allt ett stort öppet sår. Han ville prata ut. Jag vägrar. Vill inte höra om hans varför. Men en sak tar jag med mig och det är att han tog bort glorian framför mina ögon. Allt jag funderat i vårt äktenskap och vårt relation som kännts fel och en anledning till vi sitter här idag kom i dager. Det var att han till alla pris måste vinna i allt. Bestämma om oss, barn, fritid osv. Jag skulle bara finna mig i det. Alla bråk som varit - när inte han kan vinna argumentationen, när inte han ensam kan bestämma osv. Nu ser jag det som han ville vinna över det sista som som fanns kvar och det var uppgörelsen. Det gjorde han. Nu är han borta ur mitt liv och han får stå för konsekvenserna av sitt handlande. Han har så starka narcisstiska drag så jag tror inte ens han kommer fatta det. Han har tom haft problem i sitt yrkesliv. Det skulle slutat utan oss men inte på detta fula svekfulla sätt. Nä nu ville han att det skulle lunka på som vanligt och han han ska ha kakan och äta upp den. Men det gör ont i hela mig. Alla tårar har tagit slut långt innan men nu är det ilska. Nu måste jag inse att han kunde/kan inte förändra sig. Tycker även synd om kvinnan. Hon är det perfekta offret för en narcisst. Precis där jag var när vi träffades. Hon kommer vara beroende av honom och det är vad han vill. Jag har utvecklats under vår resa till nått som stog på egna ben, en karriär osv. Det har aldrig varit populärt.
Var stark 
släng ut den jävelen !
Gjort och kommer aldrig åter. Finns ingen plats kvar för honom i mitt liv. Barnen är vuxna, men inte självgående, så det blir en utmaning med noll kontakt. Men i övrigt så kommer jag inte ens hälsa på honom på gatan ens.