Står lite handfallen nu när det är bestämt att vi skall skiljas. Vad har jag rätt att kräva? Jag vet vad jag har laglig rätt till, men sen är det detta med samvetet. Har jag mage att kräva hälften av allt han äger?
Vi har haft ett stormigt äktenskap där jag gjort allt för att anpassa mig till honom och alla hans nycker. Han har kastat sig fram och tillbaka i sina olika beslut och argument. Vi köpte hus för att han ville. Vi gifte oss för att han ville. Vi köpte lägenhet igen för att han ville.
Han har varit elak mot mig verbalt vid otaliga tillfällen. Han försöker spela på mitt samvete hela tiden. Men detta är en annan historia.
Nu till mina funderingar. Vad har jag samvete att kräva? Vi har inget äktenskapsförord. Han äger två lägenheter, ett företag, en sommarstuga och halva bostadsrätten vi har gemensamt.
Jag har också tillgångar som är mina genom testamente och inga skulder alls. Han har lån på vår gemensamma bostad och något annat tror jag. Sen är han skyldig mig några hundratusen.
Nu har jag sagt i ett svagt ögonblick att jag kan borste från det han är skyldig mig bara han betalar av skulden på vår gemensamma bostad och den skrivs över på mig. Är jag dum?
Skall jag kräva mer?
Han spelar ju på mitt samvete hela tiden. Men jag kommer ju aldrig att behöva ha något med honom att göra mera efter att allt detta är över så måste jag ha dåligt samvete hela tiden?
Ta hjälp av en jurist och inget annat! Annars kommer ni förmodligen aldrig få ett avslut och du ska har rätt till det som är ditt.
Snälla! Inga sådana dumheter! Se till att du får ut så mycket som möjligt av det du har rätt till. Det är han som har lurat in dig i det här och behandlar dig som skit. Stå upp för dig själv. Följ Emi1:s råd, ta hjälp av jurist och se till att du får ut din lagliga lott. Och låt honom betala tillbaks lånet. Ge inte efter för att han behandlar dig illa. Ju sämre han behandlar dig, desto mer ska du kräva.
Ni måste anlita en jurist!
Din man resonerar som min, och han hade gärna tagit allt och lämnat mig och barnen utan mat, kläder och husrum.
Min man tyckte att eftersom han tjänat mest, så skulle han ha alla pengar på våra konton. Jag hade ju bara varit hemma och levt lyxliv på hans pengar. Hmm, ja, jag hade fött hans barn och tagit all föräldraledighet och allt VAB, eftersom han vägrade. Det tyckte han att jag skulle straffas för ekonomiskt. Han pratade t o m omkull bankkvinnan, så hon höll med honom att allting var väldigt orättvist och fel, men tyvärr sade lagen att jag måste få hälften. Och så gav hon mig sura blickar …
Följ lagen, bekymra dig inte över ditt samvete. Du har rätt till det du har rätt till, något annat kan han inte hävda eller komma vidare med. Och du behöver inte ha samvete för det för det är inte du som kommit på det. Kontakta jurist.
Tycker ni det verkligen är så lätt att bara säga att “det man har rätt till” “följ lagen”
Vad är moraliskt riktigt?
Själv köpte jag upp ett företag som jag arbetat länge i. Har delägare som krävde äktenskapsförord som en del i processen och ett sådant skrevs tillsammans utan tvekan med exfrun (alla skulder stod på mig själv om något skulle hända) och det fanns inget snack om saken att det var självklart att detta var något som var min enskilda egendom.
När vinsterna kom in så var det rakt in på vårt gemensamma konto.
Jag har stått för 80% av våra inkomster senaste 10 åren och även pumpat in i hennes pensionsspar.
Startade senare ett Holdingbolag rent skattemässigt som ägde aktierna i ovan men missade att skriva äktenskapsförord i detta bolag som plötsligt ägde aktierna i ovan och var då juridiskt “bådas” företag.
När det sen visade sig att exfrun varit otrogen i över 1 år och ville skiljas var det enligt henne en självklarhet att hon hade rätt till hälften i holdingbolaget pga det missade äktenskapsförordet i bolag nr2.(vilket var något som var hennes idé att starta)
Är detta ok?
Jag tycker nog att när man gått från att vara personer med gemensamma intressen till personer med motsatta intressen är det nog bara rimligt att var och en följer lagen till egen fördel. Kan givetvis finnas situationer och exempel när det inte framstår som rimligt ändå, men generellt får man nog tänka sig att det är lagen som kommer gälla. Det är ju ett beslut man tar att gifta sig, varför gifta sig egentligen, om man inte tycker att de lagar som gäller för äktenskap är moraliskt riktiga?
Om någon av parterna medvetet försöker undanhålla så.mycket som möjligt, t o m skulder på hundratusentals kronor säger jag stäm eländet och se till att få ut så mycket som du lagligen har rätt till. Hade han öppet redovisat alla tillgångar, sett till att hon fått tillbaka det han var skyldig och velat göra rätt för sig skulle jag sagt att det hade gått att kunna vara mer generös. Å andra får man se hur mycket den andra stannat hemma och skött markservicen för att den andra skulle kunna driva företaget.
Låter som du haft det tufft @Megladon. Det är förstås aldrig moraliskt OK att någon utnyttjar någon annan, men det är ju lagen som gäller. Även äktenskapet är ju mer av en juridisk grej än en romantisk grej, det har en ju fattat så här efteråt. Tanken är ju att äktenskapet är ett partnerskap och att man hjälper och stöttar varandra, där den som möjliggör och stöttar skapandet av lönsamma affärer också ska kompenseras för det vid ett uppbrott.
Mitt X hade två företag som han aldrig kunnat driva utan att jag skötte all markservice hemma under tiden, utöver alla mina kreativa förslag på marknadsföring som han fick helt gratis (och genomförde med goda resultat). Under tiden vi var gifta fick jag inte en krona i kompensation för det, men det fick han, rakt in på sitt konto. Vi hade inget äktenskapsförord (och ja, han var otrogen) och vid bodelningen var det mycket sura miner från honom eftersom lagen sa att jag hade rätt till hälften av värdet på företaget. Det var ju “hans företag” som “han lagt ner allt arbete på”. Jag anser att min insats genom åren varit värd massor för företaget och jag är glad att det finns lagar som stöttar det.
Oj, hade inte förväntat mig alla svar, men tack, för all input!
Vi har flertalet gånger under vårt äktenskap pratat om att vi skall upprätta äktenskapsförord, men det har inte blivit av. Jag har de flesta gånger drivit frågan, men blivande exmaken har aldrig haft tid. Tog upp det senast med honom när han triumferande meddelade att “Nu äger jag mer än du”.
Han är äldre än jag och uppnår pensionsålder nästa år och jag vill inte att han skall hamna totalt ute i kylan bara för att jag kräver det jag har rätt till, men jag vill ha vår gemensamma bostad och jag vill ha tillbaka det han är skyldig mig även om jag i ett vagt ögonblick lovat att det behöver han inte betala tillbaka.
Men han kommer ju också att sitta med en avsevärt fetare pension än jag då han kunnat arbeta mycket mer medan jag skött markservicen här hemma och det skall väl också vara värt något? Det var ju hans ide att jag skulle säga upp mig från mitt jobb från början.
Skall tala med en jurist i nästa vecka så får jag se hur det utvecklar sig, men roligt kommer det inte att bli. Det har jag redan fått en försmak av…
Det enda jag kommer att tänka på är väl om äktenskapet varit kort. Då ska/kan det tas hänsyn till det i bodelningen.
Man gifter sig för att dela allt, dela sitt liv med den andre. Man lever och fattar beslut tillsammans. Ja, det är nog vanligt att en är mer drivande än den andra, men… tycker inte att det spelar så stor roll. Man kan inte tolka livet bakåt. Att ni nu skiljer er kan inte vara rättesnöre för hur ni ska tänka om de beslut ”ni” tog om lägenheter och annat. Eftersom ni är gifta så äger du 50%. Basta. Ett lån inom äktenskapet har jag ingen aning om hur man ska hantera. Tycker att jurist låter som det enda rimliga.
Vi har inte riktigt haft de summorna som ni att spendera, men det är nog en fråga om ”skala”. Jag tjänade mer, och fick också vid ett par tillfällen en klumpsumma. Jag minns mycket väl att efter en löneökning för mig, så åkte vi raka vägen till bilfirma och bytte till en finare bil, som sen maken körde varje dag. Japp, det retade mig ett tag vid separationen, men egentligen inte för pengarna. Då tyckte jag att det var trevligt för honom, han uppskattar teknik. Jag bryr mig ungefär om vilken färg bilen har… din partner ville köpa en lägenhet tillsammans med dig. Beslut är beslut. Tror snarare att det kan vara nyttigt att ”stå sitt kast” att ens beslut spelar roll och påverkar ens liv. Det är inte bara att ”backa bandet” när det inte blev som en ville. Och till mitt ex försvar så lade han åtskilliga timmar på huset som nu jag bor i och äger. Tycker jag har en riktigt härlig altan, t ex. Och den går ju inte att lämna tillbaka.
Vi har varit tillsammans i 7 år och gifta i 5 år @Uppochner. Vet inte om det kan räknas som kort. Mitt första äktenskap varade i 11 år.
Jag köpte också en bil i våras som blivande exmaken använt mest. Den tog jag dock tillbaka och sålde medan jag fortfarande fick hyfsat bra betalt för den. Den hade en fantastiskt fin, blå färg 
Rätt eller fel, men lagen utgår från att det finns många olika typer av arbetsinsatser i ett förhållande (även om bara det ekonomiska går att mäta exakt), och att det därför rimligt att dela allt så långt det är möjligt efter ett uppbrott.
Men det är klart att det är bittert ifall den ena parten är den som både jobbar hårdast, drar hem pengarna och även är den som tar hand om hemmet, sköter det praktiska, stannar hemma med barnen, vabbar, håller reda på allt från födelsedagar till ungarnas aktiviteter och inte minst vara den som ger allt emotionellt stöd genom att lyssna, stötta, trösta, hjälpa, kommunicera och göra alla de där tusen små saker som krävs för att ett förhållande ska fungera, ja då vore det bittert om exet ändå är den som drar iväg med pengarna efter separationen.
Men om det är så att den ena har tagit ett större ansvar för några delar och den andra har tagit ett större ansvar över andra delar känns det helt rimligt att dela lika efter en separation
Du har rätt till hälften av era gemensamma tillgångar (skulder ska frånräknas) och det kan han inte ha varit omedveten om när han ville att ni skulle gifta er utan äktenskapsförord.
Vad du sen ska nöja dig med (du behöver däremot inte “kräva” något, det finns lagar som reglerar bodelning vis skilsmässa) är din egen sak att ta ställning till. Men jag tycker att det är rimligt att ni delar 50/50 om det inte finns andra omständigheter som talar mot det och som inte framkommit i denna tråd.
Sedan det där med att “han är skyldig dig några hundratusen”… där behöver ni förmodligen se till att skaffa lite juridisk hjälp med hur man ska se på en sådan “skuld” när man är gifta, beroende på när den uppkommit och till vad pengarna använts till osv. Har de finansierat något av era gemensamma kapitaltillgångar så äger du ju än mer rätt till del av det som dina pengar gått till…