Jag har anställning men låg inkomst. Har försökt göra en kalkyl hur det skulle kunna se ut med den inkomsten jag har nu och kan väl konstatera att det KAN gå. Och då varken egen sjukdom eller vabb i betänkande.
Utbildning finns men ingen sådan där det finns direkt jobb tyvärr.
Letar nya jobb för försöka höja inkomsten men vet inte om jag nystar i rätt ände. Tror inte att jag skulle kunna klara allt vad nytt jobb och provanställningar innebär i detta läge.
8 och 10 år är dom.
Tack för riktigt handfasta tips! Välbehövligt när det känns som man inte kan tänka en hel tanke!
Du menar begär delad vårdnad för att hämnas? Det har framkommit i tidigare kommunikation att: om vi går isär ska jag ha barnen halva tiden. Varannan vecka.
Men med tanke på att han aldrig anpassat sig eller tagit nåt större lass med barnen misstänker jag att han kommer “tycka att det är för jobbigt” sas. Tror också tyvärr att han skulle kunna utnyttja situationen till att vara “fri igen” och leva som innan då allt som verkar finnas i hans liv är han själv och hans behov.
Men detta är fritt spekulerande utifrån våra år tsm och jag kan stundtals känna att jag kanske överhuvudtaget inte känner denna människa.
Försöker köra grey rock. Men det obehagliga är att det känns som att han vet om mina tankar på separation. Han har initierat mer kontakt med barnen osv.
Jag vill vara förberedd, ha en plan och ha taktpinnen sas.
Tack för dina ord och så mkt goda råd!
Bra tänkt av dig, känns som att det kan bli för mkt på ingång.
Räkna på en noggrann kalkyl och försök anpassa utgifterna (ffa boendet) efter inkomst. När du landat och hunnit stabilisera vardagen, då är det läge att börja testa bättre avlönade jobb och då kan du oxå byta upp dig när det gäller boendet. Ett första boende efter separation behöver inte heller vara for ever 
Det är en läskig och oviss del, det här med barnen. Mina barns pappa är svår att förutspå på den här punkten och jag har fått försöka hänga med i alla varianter, från att han knappt brydde sig och i allt signalerade att barnen inte skulle vara med honom, till att endast 50/50 var okej, till att ha ena barnet på heltid och försöka stoppa all min insyn i hennes liv. Efter några år så kan jag ändå konstatera att jag överlevde och det gjorde även barnen. Mitt råd är att du verkligen bygger relation med dina barn och LITAR till relationen. Det kan komma tider då det blir svajigt med boende, men det är inte samma sak som svajigt med relationen. Låt inte oro för boende hålla dig tillbaka! Jag tror att du kommer att vara så mycket mera DU när du inte behöver trippa på äggskal för barnens pappa, och det kommer barnen att märka och verkligen uppskatta. Ni kommer få ett fint liv ihop som stärker även dem att orka med pappans eventuella svängningar.
På ett plan var det förstås tungt, jobbigt och en press att vara själv med ansvar, men eftersom den känslomässiga delen inte slukar energi på samma sätt så tycker jag att det ganska snart blev ett plus på energikontot. Räkna noga på ekonomin, och tänk på att om ni ska dela 50/50 på tiden med barnen så hur ska ni dela kostnaderna? Vem köper kläder, cykel, glasögon osv? Nöj dig inte med att en av er ”får barnbidraget” och därmed ska ha täckning.
Det finns alla möjliga varianter.
För min del så tänkte jag mycket på hur barnen skulle klara sig hos pappan när inte jag fanns där och gick emellan. Han hade ju ingen koll alls på dem och brydde sig inte heller. Visste inte vad deras kompisar hette, vilken mat de tyckte om, vilken klädstorlek de hade, vad de tänkte och kände. Han hade liksom alltid struntat i det, för det var inte viktigt för honom. Lägg till att han inte hade något tålamod med barnen och aldrig var nöjd med något de gjorde, så förstår du att jag oroade mig.
I mitt huvud var det jätteviktigt att barnen hade en bra kontakt med sin pappa, men jag fick inte i hop det med att de mådde så uppenbart dåligt av hans beteende. Vad var bäst? Att ha barnen 50/50, att han hade barnen varannan helg eller att jag stannade kvar i äktenskapet och kunde vara stötdämpare mellan dem? Det visade sig att han inte ville ha särskilt mycket med barnen att göra efter skilsmässan, så jag har haft dem 100% hela tiden.
Jag hade tur. Det finns andra liknande fall, där pappan krävt 50/50 och sedan dumpat barnen på någon älskarinna under sina veckor eller där han varit så hemsk mot barnen att de tagit stor skada av det.
Tycker du @Tailor att det här är normalt och inte alls destruktivt? I så fall förklarar det alla dina märkliga inlägg här.
Självklart är det här destruktivt! Det är fel på så många punkter! Säger man elaka, nedvärderande saker om den andre, vill hindra den från umgänge och får familjen att gå på äggskal för att undvika utbrott så är det destruktivt! Livet blev så mycket bättre när jag lämnade ett sådant förhållande.
Det är ömsesidigt. Du kommer in och förstör en massa trådar med att släta över allt som männen gör och har inte en susning om hur det är att leva och bli förminskad i ett destruktivt förhållande.
Ja, där får jag göra en pudel och erkänna att jag läste det jag trodde att jag skulle få se. Ursäkta mig!
Det finns oändligt många här som kan vittna om expartners som gör livet surt för den andra parten utan att de uppvisat våldsamma tendenser. ”Krig” och försvårande beteende kan föras på andra sätt än genom våld så läs alla goda råd du har fått ordentligt och planera detta väl.
Man måste vara realistisk. Om en pappa aldrig frivilligt har bytt en blöja, struntar i om hans barn är glada eller ledsna (så länge de inte stör honom), blir arg på barnen om de blir sjuka (och vägrar sköta om dem) och bara umgås med dem om de lyder honom till 100% och kräver 0% av honom - då är det rimligt och realistiskt att anta, att han inte vill ta hand om dem efter skilsmässan heller.
Jo, men om det varit oavbrutna strider i åratal, då verkar det vettigt att anta att det kommer en strid även i morgon. Verkar däremot naivt och dumt att anta att partnern ändrar personlighet helt bara så där över natten.
@anonym1
Jag är ledsen för din skull.
Även om du poängterar att han aldrig varit fysiskt våldsam finns det många fler sorters våld som definieras idag. Bl.a. psykiskt våld, som du otvivelaktigt har blivit utsatt för, och det sätter ofta liknande spår som fysiskt våld.
Du har fått många bra tips redan, och framförallt @Leaf inlägg är riktigt bra. Jag tror att du måste undvika interaktion i den mån det bara går och istället fokusera på att lägga upp ditt liv.
Var inte rädd för att söka stöd. Om det känns svårt just nu att ta kontakt med gamla vänner och familj så kan du åtminstone alltid ringa en jour eller dylikt för stöd i stunden. Du kan också alltid skriva här, för de flesta härinne förstår och vill dig väl.
Prata också gärna med bank, jurist eller annan rådgivning. Många av dem erbjuder gratis första konsultation, och en del av detta går att få via kommun, hemförsäkring eller fackförbund etc.
För det är bra att ha koll på det praktiska. Det ger makt och trygghet. Det finns också stor risk att han kommer att försöka skrämma dig eller kontrollera dig genom att säga att du aldrig kommer att kunna klara dig utan honom. Och därför är det viktigt att du redan förberett ditt liv och vet vad du har för rättigheter.
Undvik också att involvera honom i sina planer. Precis som kloka skribenter skrivit är det viktigt att du skickar in en skilsmässa utan hans vetskap, eftersom det minskar risken att blir lurad eller utsatt.
Och jag förstår att mycket av detta kan kännas överväldigande just nu.
Men det är okej, du behöver inte göra allting på en gång. Ta det i den takt du orkar och hinner. Och sök först och främst stöd var gång du känner dig trött eller förvirrad eller överväldigad. För det hjälper, och resten löser sig.
Kram 
Lite så jag tänkter också…
Tack för tips!
Ja, det är överväldigande nu. Jag har nu även misstankar om att han försöker fiska in andra vid sidan av. Jag har misstänkt det ett tag, magkänslan.
Men nu har jag det svart på vitt. Detta ställer ju till min plan om att gå in förberedd och inte i affekt, jag önskar att jag hade tid på mig att vara med i matchen mer mentalt…
Eller så ska jag stänga av mina känslor, låta det som händer vid sidan av fortlöpa tills han ev når beslutet själv att “byta ut mig”.
Jag har haft magkänslan ett tag, men tryckt bort den. Och nu har jag fullskalig panik. Vet inte vad jag ska göra. Det har varit mkt smygande med mobilen och anledningen till min bekräftelse var att läsa en öppen konversation.
Hur gick det när du lämnade?
För det första tog det tid. Först tid innan jag vågade säga det, sedan ytterligare ett halvår innan jag klarade att säga det med sådant eftertryck att budskapet gick fram. Ändå trodde mitt x att det inte var på riktigt förrän han förstod att jag börjat dejta. Den delen är jag kanske inte så stolt över, att jag började dejta direkt, men å andra sidan undrar jag hur lång tid det skulle ha tagit för oss att komma loss från varandra annars.
Jag vet inte riktigt vad det är du vill höra, det är som vanligt en lång historia. Det som fungerade bra i vår separation var att han fick en bostad och flyttade inom en månad. Tyvärr är det ju inte så lätt för de flesta. Det var heller ingen påtaglig strid om barnen, i alla fall inte till en början. Bodelningen gick också utan större strid, säkert mycket pga att jag var relativt generös då jag var den med högre inkomst och ansåg mig ha råd med det.
Han blev tillsammans med en gammal ungdomsbekant inom ett halvår och är nu den som blir styrd istället för tvärt om som det var mellan oss. Jag blev ihop med min nuvarande sambo lite över ett år efter separationen. Mellan oss är det ingen som styr. Vi samarbetar. Visar inga sura miner om den andre ska på AW eller annat. Båda är lättade med att inte bli styrda. Det är en sådan oerhörd lättnad att ha hittat någon som kan leva med utan strid, obehag och nedsättande omdömen från att det knappt går att klä i ord.
Att förbereda sig för det värsta innebär inte att man rustar för krig. Det är att vara redo OM det skulle bli så.
Lite som att folk har krislådor hemma. Inte sjutton tror folk att det ska bli en kris som innebär att man ska använda krislådan utan man vill vara förberedd utifall.
Samma vid separation. Om ena parten har bettet sig illa så får man rusta sig för att separationen kommer att bli tuff eller riktigt ful. Man får ta reda på vilka rättigheter och skyldigheter man har osv osv osv. Det betyder inte att man tar fram det tyngsta artilleriet dag ett.
Lägger in allmänt ursäkta om det blir dubbelt, har inte riktigt lärt mig forumet än.
Jag har nu även misstankar om att han försöker fiska in andra vid sidan av. Jag har misstänkt det ett tag, magkänslan.
Men nu har jag det svart på vitt. Detta ställer ju till min plan om att gå in förberedd och inte i affekt, jag önskar att jag hade tid på mig att vara med i matchen mer mentalt…
Eller så ska jag stänga av mina känslor, låta det som händer vid sidan av fortlöpa tills han ev når beslutet själv att “byta ut mig".
Jag har haft magkänslan ett tag, men tryckt bort den. Och nu har jag fullskalig panik. Vet inte vad jag ska göra. Det har varit mkt smygande med mobilen,och anledningen till min bekräftelse var att läsa en öppen konversation.
Jag vill ju komma bort från denna situation, men denna reaktion som kom är outhärdlig. Plötsligt får jag panik för att han ska komma hem från jobbet och säga att han vill skiljas. Men ändå är jag så jäkla feg så jag får för mig att det är bättre om det kommer från honom. Tror han förstår att jag börjar fatta hans sidosyssla.
Ni hör ju, jag vet inte ut eller in, mina tankar och känslor motsäger sig själv. Jag är vuxen men det känns som att jag inte kommer klara det här. Hjärnan gick ned i något t
error-läge och stängde ner.
Tråkigt att höra det du just nu går igenom, jag gick igenom ett jobbigt förhållande där gaslightning var förekommande och fick hela tiden trippa på tå för att ingen mina skulle smälla av när jag var hemma.
Jag är man och gjorde merparten av allt som hade med barnet att göra, heltidsjobb sen hem och lösa alla rutiner och gjorde allt i min makt för att saker skulle fungera.
Längs vägen i all gaslightning förlorade jag mig själv, vem jag var och mina värderingar, jag kunde inte ens längre förstå vad min magkänsla försökte säga till mig då jag var förvirrad och nedbruten.
Efter att börjat gå till psykolog öppnades mina ögon ganska snabbt då jag lyssnade på tipset att prova att inte ha sex under några veckor då känslorna binds fast av det.
Försökte även att vara lika intressant som en grå sten i våra konversationer, hon tappade lite av intresset då med att bråka med mig.
2år senare står jag nu här, jag är skild och mitt barn bor med mig på heltid och hoppas inom kort att jag får igenom ensam vårdnad.
Jag mår idag så mycket bättre, min självkänsla och värderingar har börjat byggas tillbaka och muren som föll är snart hel igen, men jag accepterar att det får ta den tid det tar.
Det är lätt för folk att säga vad man ska göra i situationer som du och jag har gått igenom, men när man står där trött, ledsen och vilsen så är det svårt att följa sin magkänsla.
Jag är glad över det beslutet som jag tog, för jag vet att mitt barn vill växa upp tillsammans med mig när jag är glad och är mig själv.
Styrkekramar till dig!