Jag är gift och har gemensamma barn.
Relationen har inte alltid varit dålig, upp och ned. Växling mellan varmt och kallt.
I början av förhållandet var jag projektledare och försökte hjälpa honom. Det klassiska “jag kan rädda honom”. Jag vet att detta kommer ifrån min personlighet.
Vi var unga och hade många vänner.
Jag fick kommentaren: “skaffa inte barn med honom” av en ytligt bekant. Jag önskar att jag hade lyssnat.
Han har aldrig visat något större intresse för barnen utan detta sker sporadiskt i form av köpa nån dyr present eller extravagant utflykt. Jag har sedan barnen var små skött hämtningar/lämningar, sjukvårdsbesök osv. Redan tidigt och löpande kommunicerade jag att vi är TVÅ föräldrar. Ingen förändring.
Han har i stort sätt aldrig städat eller skött hemmet. Även här har kommunikation inte funkat. Antingen blir han arg och passivt agresssiv “men du då” eller så bemöts jag med tystnad.
Jag har under hela förhållandet heltidsarbetat samtidigt.
Jag lärde mig ganska tidigt att gå på äggskal för att slippa utbrott. När jag förr träffade en kompis för fika kunde han ringa 10 ggr på den stunden. Han har alltid varit svartsjuk och jag har genom åren blivit anklagad för att vara otrogen. Han har alltid haft ett varmt och kallt sätt mot mig, i det kalla idiotförklara mina åsikter, mitt yrkesval osv. Han skämtar nedvärderande på min bekostnad och jag har alltid sagt att jag tycker inte att det är roligt. Jag vet att han vet detta men det förekommer ofta både hemma och runt folk. Jag vet även att han gått igenom min telefon. När vi är runt andra personer är han som en helt annan person. När han är varm kan jag få dyra presenter
Han har aldrig varit fysiskt våldsam men jag har kommit till insikt om att hans beteende involverat både gaslightning och tex silent treatment. Mkt pikar om att allt jag gör är fel. Ställer någon krav slår han bakut. Mina pengar efter räkningar går till mat och allt till barnen. Jag har inget sparat. Jag vet att han bör ha sparat själv men har ingen insyn.
Han lever som att vi i övriga familjen inte existerar. Som en ungkarl lite. Eftersom han vägrar kommunicera vet jag aldrig när han är hemma eller ej.
Jag har inget socialt nätverk och mina vänner har försvunnit en efter en. Vilket jag förstår.
Jag vet att jag måste separera för barnens skull och då min hälsa fallerar dag för dag. Jag har tidigare haft problem med stress så jag känner igen signalerna. Mellan markservice hemma, barnen och jobb finns ingen tid för återhämtning. Jag är så in i själen trött. Jag har inget självförtroende kvar och det känns som jag sitter fast. Jag har genom åren lyckats se det dysfunktionella med klara ögon och haft tanken i att lämna men inte förrän nu känner jag att jag måste. Jag måste komma ur detta för barnens skull.
Jag känner att jag blivit sjuk av detta förhållandet medan han jobbat med sig själv och utåt sett framstår som en frisk och bra förälder med mycket bra inkomst.
Jag vet inte i vilken ände jag ska börja.
Är det någon med liknande erfarenheter som har något råd?
Jag känner mig väldigt förvirrad och velar fram och tillbaka över beslutet. Ena dagen känner jag att jag klarar detta, andra att det aldrig kommer att gå. Jag kanske har för stora krav, är känslig eller är orsaken till att det blivit såhär.
Jag oroar mig även för hans reaktion när jag berättar, om han ska sätta sig på tvären och försöka göra allt så surt som möjligt eller om det kan gå lättare (jag vet att alla separationer är tuffa men hoppas ni förstår vad jag menar).
