Tystnaden som uppstår när man flyttat ut och är ensam i lägenheten. Alltså det är hemskt, någon som upplevt det samma? Dessutom ensamheten till på detta. Det är så tungt.
Vänjer man sig med detta eller kan man på något vis i alla fall acceptera det?
Jag går sönder inombords av att bara vara jag.
Försöker träffa någon bekant eller i alla fall okända personer varje dag för att inte helt gå i bitar.
Känner mig så isolerad och ibland tänker jag att de vore bättre tom på ett fängelse.
Det sjuka här är att jag varit van att arbeta ensam hemifrån och flera dagar bara se familjen på kvällen. Gått ut och gå en sväng och sedan in igen.
Hoppas detta är en fas som hör till och snart går över.
Jag är mitt i separationen men under samma tak. Jag jobbade också hemifrån och så märkte att min X som gick varje dag till kontoret hade ett enormt kompisnät, själv hade jag suttit ensamt och jobbat hemifrån…så nu åker jag in 2-3 dagar/v. När vi fixar detta med barnen är intentionen att åka till jobbet varje dag när jag inte har barnen. Skapa nätverket, nu i efterhand så var det kanske dumt att var hemma så mycket, fixa maten, städa, läxor, osv.
Att jobba ett par dagar i veckan hemifrån ok, saken är att man blir rätt ensamt om någonting händer som för oss
Nej jag har inte på ett halvår vant mej kan riktigt leta tvätt för o köra en tvättmaskin bara för det käns som mer liv i huset ! Saknaden av någon o fråga hur har din dag varit eller vad vill du ha till kvällsmat är så tärande . ! Jag har flera vänner runt mej där jag kan titta in för kaffe men det är inte sak som ! Ta hand om dej så hoppas vi det blir bätre
Tack, de känns som man blivit äldre pensionär eller student pånytt.
Enda fördelen med denna separation är att man lärt känna sig själv bättre och att alla banklån snart är borta. Även allt man ägde, men lite pengar på kontot blir väl kvar i alla fall.
Lider med er andra. Borde startas ett kollektiv för nyskilda.
Nu till gymmet för att kanske få lite prata av sig och se någon annan.
Jag kommer ihåg hur jag satt här ensam på golvet med flyttlådorna runt omkring mig. Sov på en madrass på golvet i början. Bara misär alltsammans. Kändes tomt och konstigt att gå från att träffa iallafall en person varje dag till att vara helt själv. Inte ens någon att säga “hej” till.
Men man vänjer sig, jag till och med älskar det nu. Tycker det är otroligt skönt att bo själv.
Häromdagen satt jag här helt själv och åt en prinsessbakelse och drack en kopp kaffe till och bara njöt. Jag älskar att vara äldre och att livet har lärt mig att uppskatta “det lilla”…som ändå är så stort på något vis
Jag känner igen det. Jobbade hemifrån helt första 2 mån pga bara satt och grät och ville inte göra det i öppet kontorslandskap. Nu har jag börjat träna lite på att åka till kontoret. Vissa dagar är tuffa och vissa går bra. Man möter sig själv mkt när man är själv och upplever tystnaden. Trots att jag sitter en del i möten.
Det som gör mycket för mig är att lyssna på poddar/radio och alltid gå ut på 30 min lunchpromenad oavsett väder.
Det är nog nyttigt att möta sig själv i tystnad. Som sagt man vänjer sig.
Nu har inte jag flyttat ännu men jag bytte jobb vid årsskiftet för att få ett kontor att komma till. Det var nån slags förberedelse inför flyttkrasch.
Med det sagt är jag en person med behov av mycket egentid och jag har nästan alltid stört mig på människor jag levt med. Bröder, föräldrar, kompisar, exet.
Jag ser nu fram emot tystnad i ett eget hem. I 14 år har jag varit runt människor utan möjlighet till egentid mer än en dag eller två per år.
Jobbat hemifrån senaste 3 åren och älskat det.
