Pust. Sitter i dejtingträsket och tycker det är svårt. De flesta spelar någon sorts spel verkar det som.
Det har varit en hel del meddelanden och dejter, men det är som en slags låtsasvärld.
Inte som förr när jag var ung och man träffades naturligt.
Fast var träffas man naturligt nu för tiden?
80 % jobbar hemifrån på min (förvisso stora) arbetsplats så där är chansen liten.
Puben - ja, där har jag pratat med kvinnor, men jag är inte bekväm med situationer där folk dels dricker en hel del, dels där jag måste stressa fram samtalsämnen (känns det som).
När jag läser en del inlägg på denna sajt kan jag känna att “åh, henne skulle jag vilja lära känna, hon verkar så klok och fin” men det är nog för att vi vågar visa oss sårbara här och vara oss själva.
På dejtingmarknaden är det verkligen inte så.
Och hälften slutar bara skriva, och de flesta andra verkar vakta på allt man skriver, säger eller gör, för att vid minsta lilla “fel” dra iväg så fort de kan. Tex fel ordval, fråga om fel sak, vara för öppen, vara för sluten, för kort, för förnuftig, för snabb, för försiktig, fel musiksmak, fel parti, fel yrke, för många barn. För rund med, trots att jag är i god form. Tränar för mycket, tränar för lite, tränar fel sak. Valt fel svar på om jag är hund- eller kattmänniska. För empatisk.
Det mesta här ovan har jag varit med om dels nu och dels förra omgången för snart 4 år sen.
Det tycks råda brist på kvinnor som vill träffa någon som inte röker, dricker sällan, sköter sin kropp, har ett bra jobb, ser hyfsad ut, har en bra ekonomi, tycker om att gå på kulturscener, är snäll, uppskattar djupa samtal, är empatisk och ingen sexuell egoist.
Men visst, jag kan vara ekonomisk ibland (men inte snål), en del skräms nog pga min exfru dog i förtid pga psykisk ohälsa och missbruk, jag är inte världsbäst på att städa (men ingen skräpsamlare) och har två heltidsbarn som snart är vuxna.
Jag tycker ändå att det inte borde vara så jäkla omöjligt