Hej!
Jag vet inte riktigt om det här är rätt forum men jag behöver skriva av mig lite…
Det är nu lite mer än 3 år sedan att mitt ex sa att han ville separeras. Vi har en bra kontakt. Barnen bor hos mig men ser sin pappa flera gånger i veckan och sover över ibland.
Han ville separeras då han tyckte vår relation var kärlekslös. Vi var ihop i 10 år, jag flyttade långt pga honom och har ingen familj och bara få vänner nära. Under åren som jag hanterade barnen och hushåll medans han jobbade 6-7 dagar i veckan gled vi isär. Redan ganska i början så upptäckte jag att han messar med andra tjejer och det har i princip varit så under alla våra år tillsammans. De han messade med var även tjejer han träffade i riktiga livet också genom jobbet. Han säger fortfarande att han inte varit otrogen men jag vet att han kysste iaf en av tjejerna och varit på promenad men en annan. Jag vet inte varför jag stannade, eller jo jag vet, jag ville hålla ihop familjen och trodde starkt på att detta skulle bli annorlunda efter småbarnsåren. Men idag så förstår jag inte hur jag stod ut. Så många dagar, veckor och månader, år som jag låg i sängen själv och grubblade över allt det där…
Efter skilsmässan så har jag haft fullt fokus på barnen, har fixat lägenheten och deras rum, varit så närvarande det bara gick. Kvällarna bestod av att scrolla igenom Facebook videos för att bedöva alla tankar och känslor. Vintern var jobbig men jag har mått mycket bättre nu de senaste 2-3 månaderna.
Så bra att jag vågade mig ut på en dejtingapp. Jag fixade en profil, dock utan bild och text, och snart så trillade de första meddelanden in - konstigt nog! En kille verkade trevlig så vi började messa lite. Och då hände det, jag var fast direkt och han “tog över mitt liv”. Jag satt och väntade på hans sms, kollade flera gånger när han varit online sist osv. Jag förlorade fokus på jobb och om jag ska vara ärlig på barnen också. Sedan skulle vi träffas men han ghostade mig. Samtidigt fick jag kontakt med en annan kille. I början ganska oskyldig och han hjälpte mig över spöken typ. Men sedan samma sak, jag blir helt besatt och kan inte tänka på annat. Han bor dock ganska så långt ifrån, ca 5 timmar med tåg. Så hela grejen är egentligen inte ens en ide. Men dumma mig har redan kollat tågbiljetter, kollat vilka veckor han inte har barnen och när vi kan träffas. Såklart har jag även klart för mig hur vårt möte skulle vara. Jag lever i ren fantasi! Den förste verkade inte ens särskilt intresserad, var väldigt fåordig och svårflörtad. Den andre är fortfarande aktuell och lite svår att läsa. Han gömmer sig mest bakom distansen mellan oss och barnen, att det ändå inte skulle funka, men skulle inte banga att ses typ. Blir en hel del sexting mellan oss och om jag är ärlig mot mig själv så är det nog främst det han är ute efter.
Iallafall, så fort någon visar mig nån slags omtanke eller ger mig bekräftelse så är jag helt lost och tror att ingen nånsin kommer tycka om mig.
När jag tänker efter så ligger nog detta förankrat i min barndom också. Jag har tidigt blivit jämfört med andra ganska mycket. Jag kommer inte ihåg en enda gång där min mamma inte kommenterade bilder på sig själv eller sitt eget spegelbild på ett negativt sätt. Alltid var det något hon skulle påpeka som var fel (håret, för tjock, för små bröst osv). Idag förstår jag att hon bara är ett offer för all hets som fanns under 80 och 90 talet och fortfarande finns. Men det satte sina spår, speciellt när hon alltid också påpekade hur lika vi var. När jag kom in i tonåren sa hon alltid till mig att vi har samma kropp, smal ovan och bred nedantill. När jag var typ 12 och vi var och shoppas så gav hon mig alltid tips vilka kläder som skulle framhäva (läs gömma) min kropp på bästa sätt. Det drog sig genom alla åren. Efter barnen så fick man även då sina kommentarer…
Så ni förstår, självkänslan finns typ inte. Uppväxten och sedan en relation där heller aldrig var nummer 1 egentligen, alltid blivit bortvald.
Jag vet att allt grundar i det här men hur tar man sig ut? Känns helt orimligt att jag som nästan 40 åring ska tappa det helt så fort någon skriver att jag är fin.
Finns det någon där ute som känner igen sig?
Ni kanske även märker att jag är medveten om allt detta men ändå så tar känslorna över så fort jag får det där sms:et. Jag har inte hört nåt av nummer 2 på två dagar. Skickade en bild på mig igår men inget svar. Det triggar igång så mycket också, att jag ens vågade skicka en bild och så får man noll respons… Men jag vet att om han skickar nåt ikväll så är jag helt med igen, även fast jag har försökt peppa mig själv i två dygn nu…
Hej! Den du behöver bli nummer 1 för, är dig själv!
Jag skulle verkligen också vilja rekommendera terapi. Det har hjälpt och hjälper mig så mycket.
Att förstå sig själv, lära sig älska och värdesätta sig själv för den man är.Att få verktyg att bryta destruktiva mönster som bekräftar ens ängslighet och osäkerhet.
Jag var visserligen en som lämnade men hade också lätt för att fastna för någon när jag började dejta. Först några kortare, sedan en som varade ett år och som jag trodde på, men det sprack. Efter det skulle jag be en manlig kompis om hjälp med en grej. Åkte dit och kvällen utvecklade sig oväntat där vi fick väldigt bra kontakt och sedan även lite hångel. Vi fortsatte att träffas, med det outtalade att vi var “friends with benefits”, men det utvecklades och vi blev ett par. Det är nu snart 8 år sedan och förhållandet blir bara bättre. Jag tror att det var bra att jag fick gå på pumpen ett par gånger och fick ett par insikter om mig själv.
Det viktigaste: Om det är något som skaver tidigt i ett förhållande så är det inte rätt. Håll inte på och bortförklara beteenden hos den andre inför dig själv. Se på vad den gör, inte vad den säger. Prat är gratis.
Om jag var du hade jag lagt upp några bilder på dejtingsidan. För att du ska slippa känna dig dissad eller bli orolig när du väl skickar en bild.
Tänk såhär: Det är deras förlust om dom inte vill träffa dig eller bli tillsammans med dig. Om dom inte vill träffa dig kan det handla om att dom bara är ute efter sex eller bekräftelse. Ta inte åt dig om dom inte visar intresse fullt ut.
När jag väl blir intresserad av någon kan jag likt dig ha svårt att tänka på annat utöver den personen. Därför har jag kunnat chatta med flera tills jag känner ett stort intresse från både motparten och mig.
Jag har varit ärlig med hur jag är som person och vad jag är ute efter.
Många spelar svårflirtade, extremt löjligt. Vissa kan ta avstånd om en person är för på eller ger ett för seriöst intryck.
Du kommer hitta en som vill ha dig för den du är. Försök att inte bli för uppslukad förrän de visar ett starkt och seriöst intresse för dig, annars blir du bara besviken.
Människor har olika smak vad det gäller utseende och personlighet.
Försök att känna dig stark i dig själv. Det var inge bra av din mamma att göra så, att hon blandade in dig i sättet hon kände för sig själv. Du är en egen person! Hon har säkert inte menat något illa men tror många föräldrar lätt faller in i det mönstret tyvärr! Det är ju vanligt att föräldrar vill styra vilka karriärer, politiska åsikter osv sitt barn ska ha också
Försök se dig själv utifrån. Du ska ha krav på dem du spenderar din tid på. Om de inte uppfyller dina krav - genom att visa för lite intresse tex, börja chatta med nästa.
Jag har mått bättre av att tänka att det finns många där ute, gå över till nästa bara för att hitta din kärlekspartner.
Du kommer märka när du träffar en seriös person. Försök att njuta av ditt singelliv och lev för kärleken.
Tack snälla för dina ord och att du delar med dig! Det verkar finnas lite hopp iaf!
Så svårt att sätta sig själv först. Jag är en riktig people pleaser och försöker alltid att få alla andra att må bra. Jag borde sätta gränser när något inte känns bra för mig och fokusera på om jag gillar en person istället för att försöker allt för att en person ska gilla mig. Om det bara var så lätt i praktiken som det är i teorin…
Ja, du har rätt, det kan finnas många anledningar varför en person inte vill ses. Och även om det handlar om att den personen inte tycker om just mig utseendemässigt så borde jag kunna strunta i det. Men det är så mycket känslor under ytan som frisätts då…
Som jag skrev i en kommentar innan precis så är jag en riktig people pleaser och försöker allt för att få nån annan att tycka om mig. Men istället borde jag ju verkligen fokusera på om jag gillar den andre personen istället. Men allt är så lätt i teorin utan alla känslor som tar över…
Jag betalade själv för att få en välrenommerad terapeut, det var snordyrt och sved så hårt i plånboken och jag gick dessutom i terapi i drygt tre år. Så pass under isen var jag
I efterhand så har jag emellertid insett att DET var mitt livs bäst investerade kronor
Jag vet öht inte hur jag hade klarat av allt som hände där och då utan min terapeut, jag lärde mig så mycket om mig själv, lärdomar som jag applicerar på livets levande varje dag.
Varierar nog beroende på var i landet man bor. I region Skåne har man kunnat få remiss från vårdcentralen på 10 eller 25 samtal (KBT, PDT) i max 3 omgångar.
Vet att de nyligen ändrat reglerna (vet inte exakt hur), så de är inte lika generösa längre, men det finns fortfarande en del man kan få.
